Ovanligt tidigt tunnelbanebygge och bilstad
maj 27, 2013 – 15:42 | Kommentering avstängd

 
En av efterkrigstidens mest framsynta investeringar var Tunnelbanan. Redan 1941 beslöt Stockholm att bygga tunnelbana – långt tidigare än andra europeiska städer av motsvarande storlek. Vid krigsslutet 1945 sattes byggena igång. Det blev många år …

Read the full story »
Personligheter

Från monarker till de supande skalder, fabrikörer och redaktörer, militärer och civila, genier och dårar. De satte alla sin prägel på staden. Men också folket i kollektiv handling.

Bygga och bo

Från trähus till stenhus. Från den lilla Stadsholmen ut över Malmarna. Kojor och Palats. Från små verkstäder till stora fabriker. Till slut okontrollerad ”urban sprawl”.

Kultur och media

Först var det mest kommers. Med tiden kom musikanter och målare, skulptörer och arkitekter, författare och tidningsutgivare, skådespelare och sångare. Staden blev kreatörernas stad.

Arbete och pengar

Staden grundades för köpmännen och hantverkarna. Resten var deras tjänare. Med tiden kom penningmagnater och kreativa yrken. Så småningom fabrikörer och arbetare.

Nöjen och fritid

Visst roade man sig förr! Krogar i varje gränd, grönskande utflyktsparker, danssalonger och kalas, baler och soaréer. Stockholm var känt som en festande stad.

Home » Kultur och media, Personligheter

Fru Lenngren kämpar sig fram i den manliga litterära dominansen

Submitted by on januari 10, 2013 – 21:46No Comment

Trots motstånd mot ”fruntimret”, blev Anna Maria Lenngren en dominerande litterär gestalt i det sena 1700-talets Stockholm och den som överlevde i vår litterära kanon vid sidan av Bellman. Hennes litterära salong var också Stockholms ledande.

Fru Lenngren var ibland generad över sin lärdom som inte ansågs passa en kvinna.

Fru Lenngren var ibland generad över sin lärdom som inte ansågs passa en kvinna.

Anna Maria Lenngren är den första kvinna som på allvar bryter männens monopol i Stockholms litterära liv. Hon föddes 1755 som dotter till språkvetaren Magnus Malmstedt som en tid var avstängd från sin docentur p gr av bristande renlärighet, han var s k hernhutare.

Så mycket mer tid fick han att ge dottern en för tiden exceptionellt stor bildning i litteratur och språk. Redan som tonåring kunde hon hjälpa fadern med att att rätta hans elevers latinska skrivningar. I vuxen ålder gjorde hon flera översättningar av utländska pjäser bl a på uppdrag av Gustav III.

Hon började också medverka med små dikter och berättelser i samtidens tidningar, med tiden blev Stockholmsposten hennes huvudorgan. Till en början framträdde hon endast anonymt under signatur men med tiden spred det sig i  staden ( 90 000 inv) med sin lilla krets bildade vem som låg bakom skriverierna.

Ännu under den gustavianska tiden var det ett kontroversiellt steg av en kvinna att meritera sig inom den litterära scenen och tidningsvärlden. Och fru Lenngren, som hon alltid kallades, fick ofta försvara sig mot kritik för att hon inte höll sig vid spisen.

Hon tycktes ha tagit intryck av det motstånd en lärd kvinna fick räkna med att möta på 1700-talet trots upplysningen. Man framhöll alltid att hon gjorde sitt bästa när hon mötte främmande människor att dölja sin intelligens och lärdom och hellre ville framstå som en god husmor. Hon fick dock aldrig några barn.

Under 1790-talet efter Gustaf III: död 1792 när tidens revolutionära vinder blåste över samtiden blev hon allt mer framträdande som diktare särskilt i Stockholmsposten. Där var litteratören och akademiledamoten Johan Henrik Kellgren redaktör och dess främste medarbetare. Han var tidens ledande litterära hjälte i Stockholm, men under slutet av århundradet var han krasslig och orkade inte vara lika produktiv som tidigare. Anna Maria Lenngren fyllde snabbt luckan med sina kvicka satiriska dikter, som Porträterna, Grevinnans besök eller Till min dotter om jag hade någon. Hon drev gärna med adeln och dess snobbism, adelsståndet var mycket illa sett och hade förlorat de flesta av sina privilegier genom Gustav III:s lagstiftning, men behöll sin överrepresentation vid riksdagarna.

Många trodde nu att de kvicka verser som rann från hennes penna i själva verket var författade av idolerna Kellgren eller Gustaf Leopold, men rätta förhållandet blev snart klart. Vid mogen ålder fick hon se sig allt mer aktad. Hennes salong var en mötesplats för alla som var något i den litterära och publicistiska världen och akademiledamöterna trängdes där. Mot slutet av sitt liv, hon dog inte förrän 1817, var det rollen som musa med salong som blev hennes huvuduppgift, medan pennan vilade. Hon fick dock uppleva att skalden Gyllenborg läste upp ett ode till hennes ära i Svenska Akademien 1797.

Inget vad hon skrev gavs ut i samlad form under hennes livstid. Först 1819 gav hennes man Carl Peter Lenngren med stöd av Svenska Akademien ut en samling med den karakteristiska titeln ”Skaldeförsök”. Den skulle visa sig långlivad och kom ut i många upplagor under årens lopp.

”Fruntimret” blev den av 1700-talets Stockholmsdiktare vid sidan av Carl Michael Bellman, som skulle överleva alla de lagerkrönta akademiledamöterna, idag endast är kända av specialister. Vem har inte hört uttrycket ”Idyllen den bräker”, från hennes satir över sentimentala herdedikter, eller uttrycket ”Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår” från Pojkarne.