Ovanligt tidigt tunnelbanebygge och bilstad
maj 27, 2013 – 15:42 | Kommentering avstängd

 
En av efterkrigstidens mest framsynta investeringar var Tunnelbanan. Redan 1941 beslöt Stockholm att bygga tunnelbana – långt tidigare än andra europeiska städer av motsvarande storlek. Vid krigsslutet 1945 sattes byggena igång. Det blev många år …

Read the full story »
Personligheter

Från monarker till de supande skalder, fabrikörer och redaktörer, militärer och civila, genier och dårar. De satte alla sin prägel på staden. Men också folket i kollektiv handling.

Bygga och bo

Från trähus till stenhus. Från den lilla Stadsholmen ut över Malmarna. Kojor och Palats. Från små verkstäder till stora fabriker. Till slut okontrollerad ”urban sprawl”.

Kultur och media

Först var det mest kommers. Med tiden kom musikanter och målare, skulptörer och arkitekter, författare och tidningsutgivare, skådespelare och sångare. Staden blev kreatörernas stad.

Arbete och pengar

Staden grundades för köpmännen och hantverkarna. Resten var deras tjänare. Med tiden kom penningmagnater och kreativa yrken. Så småningom fabrikörer och arbetare.

Nöjen och fritid

Visst roade man sig förr! Krogar i varje gränd, grönskande utflyktsparker, danssalonger och kalas, baler och soaréer. Stockholm var känt som en festande stad.

Home » Katastrofer och hemskheter

Pesten 1711 – Svarta Döden tillbaka

Submitted by on maj 22, 2013 – 11:44No Comment

Redan i augusti 1711 visste man att böldpesten hade flammat upp på andra sidan Östersjön. Dessutom försökte båtflyktingar från Baltikum att rädda sig över till moderlandet, eftersom de baltiska provinserna invaderades av ryssarna. Under september stod det klart att den svarta döden var tillbaka i Stockholm.

Sedan mitten på 1300-talet hade den aldrig lämnat Europa utan brutit ut ungefär varje generation.

Snart dog 1200 människor om dagen i den lilla huvudstaden med sina knappt 50 000 invånare, som redan hade minskat med över 10 000 under de föregående decenniernas nöd och krig.

Alla offentliga sammankomster förbjöds. Tjänstemän från den tidens socialstyrelse Collegium Medicum målade vita kors på alla hus där det bodde pestsmittade. Ingen tilläts lämna de pestsmittade husen, varken friska eller sjuka. Endaste präster och läkare tilläts gå in. Alla andra var vid dödsstraff förbjudna kontakt med de sjuka.

Stora foror drog genom gatorna assisterade av ”lijkgubbar” iförda svarta vaxdukskappor som ropade: ”Finns det några fattiga lik?”. Före dem gick två “tukthuskonor” och ringde i klockor så att de boende längs gatorna kunde öppna sina dörrar och leverera liken.

Tukthuskonorna var inspärrade på Tukthuset. Lösdrivare, utblottade, skökor och tiggare föstes ihop och sattes på tukthuset. De tvingades sedan utföra arbetsuppgifter ingen annan ville åta sig. Bl a fick dessa tukthuskonor tömma dassen som fanns inne i husen. Tukthuskonorna  fick två och två bära en skvalpande tunna mellan sig på en stång och tömma den nere vid strandkanten.

Kyrkogårdarna räckte inte till så massgravar fick grävas bl a ungefär vid nuvarande Djurgårdsbron, slutet på Sveavägen och vid nuvarande Rörstrandsgatan. Också på Blasieholmen är marken fylld av ben.

Massgravarna blev så fulla att jorden knappt täckte likhögarna. Plundrare krafsade sig igenom det tunna jordlagret och drog kläderna av liken. I många hus dog alla invånarna och också där bröt sig tjuvar in.

Det fanns de som stängde sig och söp, dansade och ägnade sig åt skörlevnad på vulkanens rand.

Först framemot vintern började det dagliga antalet döda sjunka mot ett par hundra och under följande år klingade epidemin av.

 

 

 

Svarta döden tillbaka

 

 

Redan i augusti 1711 visste man att böldpesten hade flammat upp på andra sidan Östersjön. Dessutom försökte båtflyktingar från Baltikum att rädda sig över till moderlandet, eftersom de baltiska provinserna invaderades av ryssarna. Under september stod det klart att den svarta döden var tillbaka i Stockholm.

 

Sedan mitten på 1300-talet hade den aldrig lämnat Europa utan brutit ut ungefär varje generation.

Snart dog 1200 människor om dagen i den lilla huvudstaden med sina knappt 50 000 invånare, som redan hade minskat med över 10 000 under de föregående decenniernas nöd och krig.

Alla offentliga sammankomster förbjöds. Tjänstemän från den tidens socialstyrelse Collegium Medicum målade vita kors på alla hus där det bodde pestsmittade. Ingen tilläts lämna de pestsmittade husen, varken friska eller sjuka. Endaste präster och läkare tilläts gå in. Alla andra var vid dödsstraff förbjudna kontakt med de sjuka.

Stora foror drog genom gatorna assisterade av ”lijkgubbar” iförda svarta vaxdukskappor som ropade: ”Finns det några fattiga lik?”. Före dem gick två “tukthuskonor” och ringde i klockor så att de boende längs gatorna kunde öppna sina dörrar och leverera liken.

 

Tukthuskonorna var inspärrade på Tukthuset. Lösdrivare, utblottade, skökor och tiggare föstes ihop och sattes på tukthuset. De tvingades sedan utföra arbetsuppgifter ingen annan ville åta sig. Bl a fick dessa tukthuskonor tömma dassen som fanns inne i husen. Tukthuskonorna  fick två och två bära en skvalpande tunna mellan sig på en stång och tömma den nere vid strandkanten.

 

Kyrkogårdarna räckte inte till så massgravar fick grävas bl a ungefär vid nuvarande Djurgårdsbron, slutet på Sveavägen och vid nuvarande Rörstrandsgatan. Också på Blasieholmen är marken fylld av ben.

Massgravarna blev så fulla att jorden knappt täckte likhögarna. Plundrare krafsade sig igenom det tunna jordlagret och drog kläderna av liken. I många hus dog alla invånarna och också där bröt sig tjuvar in.

Det fanns de som stängde sig och söp, dansade och ägnade sig åt skörlevnad på vulkanens rand.

Först framemot vintern började det dagliga antalet döda sjunka mot ett par hundra och under följande år klingade epidemin av.