Bakom den praktfulla kulissen av slottsfasader förblev Stockholm en av Europas fattigaste och mest efterblivna huvudstäder. På malmarna utanför stadskärnan växte eländiga kåkstäder upp där det enklare folket bodde.
Överheten utövade en skoningslös luthersk diktatur med prästerna som redskap. Kyrkoplikt och husförhör hörde till det dagliga livet. Prästerna snokade och förde protokoll över församlingens intimaste liv.
Misären och förtrycket ledde till religiös fanatism. En av epokens mörkaste sidor var häxprocesserna som förde tusentals stockholmare, mest kvinnor till bålet. Vem som helst kunde drabbas av häxprocesserna och avrättas efter en summarisk rättegång där grannar och barn pressades av kungliga komissioner till uppdiktade anklagelser om samröre med djävulen.
Anna Månsdotter och Brita Zippel, halshuggna och brända å båle 1676, i enlighet med utslag i Svea hovrätt, hade båda haft samvaro med djävulen. Anna Månsdotter, 27, låg med den onde under bordet, dansade naken och misshandlade grannfruar som hon tvingat med sig med piskor av sammanflätade ormar. Brita ”Näslöskan” Zippel, hade fört med sig en piga till Blåkulla och där klätt henne till brud, en akt hon sedan upprepat med ett flertal grannkvinnor, ibland var och varannan natt.
Båda bodde i Katarina församling på Söder, en stadsdel som också dagens häxor favoriserar. Huvudvittne i rättegången var en tolvårig pojke Johan Johansson. Man tog barnens minnen på stort allvar då. En kyrkoherde som inkallats som expertvittne och förhört barnen antecknar i protokollet: ”Sammanhanget visar att det är intet barnadikt.”
Olyckligtvis bekände pojken under press från en statlig utredning under ledning av Urban Hjärne att han ljugit, men då hade bålen redan brunnit ner. Dessutom hade ytterligare åtta kvinnor hunnit brännas och två stod på tur, innan den Hjärneska utredningen föreslog avbrytandet av vidare häxprocesser.
Comments are closed.