Ovanligt tidigt tunnelbanebygge och bilstad
maj 27, 2013 – 15:42 | Kommentering avstängd

 
En av efterkrigstidens mest framsynta investeringar var Tunnelbanan. Redan 1941 beslöt Stockholm att bygga tunnelbana – långt tidigare än andra europeiska städer av motsvarande storlek. Vid krigsslutet 1945 sattes byggena igång. Det blev många år …

Read the full story »
Personligheter

Från monarker till de supande skalder, fabrikörer och redaktörer, militärer och civila, genier och dårar. De satte alla sin prägel på staden. Men också folket i kollektiv handling.

Bygga och bo

Från trähus till stenhus. Från den lilla Stadsholmen ut över Malmarna. Kojor och Palats. Från små verkstäder till stora fabriker. Till slut okontrollerad ”urban sprawl”.

Kultur och media

Först var det mest kommers. Med tiden kom musikanter och målare, skulptörer och arkitekter, författare och tidningsutgivare, skådespelare och sångare. Staden blev kreatörernas stad.

Arbete och pengar

Staden grundades för köpmännen och hantverkarna. Resten var deras tjänare. Med tiden kom penningmagnater och kreativa yrken. Så småningom fabrikörer och arbetare.

Nöjen och fritid

Visst roade man sig förr! Krogar i varje gränd, grönskande utflyktsparker, danssalonger och kalas, baler och soaréer. Stockholm var känt som en festande stad.

Home » Politik och makt

Socialdemokratins långa väg till makten

Submitted by on maj 6, 2010 – 11:46No Comment
Den första socialdemokrtiska förstamajdemonstrationen på Ladugårdslandsgärdet 1890. August Palm i talarstolen kräver allmän rösträtt och åttatimmarsdag. Marschen mot makten har inletts.

Den första socialdemokrtiska förstamajdemonstrationen på Ladugårdslandsgärdet 1890. August Palm i talarstolen kräver allmän rösträtt och åttatimmarsdag. Marschen mot makten har inletts.

Första halvan av 1800-talet såg många folkliga uppror i Stockholm. De slogs ner av polis och militär. De var spontana reaktioner på en förtryckande överhet, personifierade av den reaktionäre Karl XIV Johan som sågs ligga bakom inskränkningar i tryckfriheten och mötesfriheten. Folket krävde också rösträtt och parlamentarisk representation.

De mer organiserade kraven på ökad demokrati formulerades först av liberala borgare, främst litteratörer och tidningsmän som Lars Johan Hierta och Jonas Love Almqvist. Fredrika Bremer blev en internationellt känd och aktad pionjär för demokrati och kvinnlig likställighet.

Mot andra halvan av 1800-talet växte snabbt antalet arbetare särskilt i och med att Stockholm utvecklades till landets största industristad. Genom den obligatoriska folkskolan 1840 var det nu en läskunnig och tidningsläsande befolkning som överheten förgäves försökte hålla i schack.

Representationsreformen 1866 hade hälsades med glädjescener av folkmassan utanför Riddarhuset när adelsståndet avskaffade sig själv. Riksdagen med de fyra stånden ersattes av en tvåkammarriksdag men allmän rösträtt blev det inte. Endast personer med förmögenhet i form av fast egendom eller hög inkomst fick rösta och kvinnor inte alls. Resultatet blev att godsägare och storbönder dominerade riksstyrelsen under nästan hela 1800-talet.

Rösträttsfrågan och kvinnofrågan blev de allt dominerande frågorna för den politiska striden under hela seklet. Det förtjänar att nämnas att liberaler som Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet 1830 inte förespråkade allmän rösträtt. De liberala borgarna tyckte att det var för farligt att släppa fram det obildade massan till makten.

Arbetarna började organisera sig i fackföreningar och 1889 bildades det socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP, och inledde sin långa vandring mot 1900-talets decennier av hegemoni i landet.

Arbetarna förbjöds att ha offentliga möten i staden. I stället samlades man som här på bilden från 1881 i Liljansskogen

Arbetarna förbjöds att ha offentliga möten i staden. I stället samlades man som här på bilden från 1881 i Liljansskogen

Efter att ha förbjudits att hålla möten i staden, hölls de första stora arbetarmötena i Liljansskogen. Så sent som 1888 dömdes August Palm och Hjalmar Branting till fängelsestraff. 1890 hade arbetarrörelsen samlat sig till en väl planerad demonstration den första maj 1890. Man beräknade att 50 000 arbetare och deras sympatisörer tågade genom staden via Karlavägen till Gärdet, där Hjalmar Branting och August Palm höll flammande tal. Rösträtt och åtta timmars arbetsdag var huvudkraven.

På bilderna från tiden ser vi att arbetare inte såg ut som de trashankar 1960-talets fria teatergrupper föreställde sig. Det var mörk söndagskostym och plommonstop som gällde. För den samtida borgerligheten i Stockholm inte minst bakom gardinerna på Karlavägen var det en skräckens dag. Ända sedan den franska revolutionen 100 år tidigare hade de högre samhällsskikten levt i ständig skräck för Revolutionen.

PåStockholmska arbetare hos fotografen på 1870-talet. De var inte längre beredda att låta sig hunsas med.  Nu hade en befolkningsgrupp som identifierade sig som och utpekades som "arbetarklass" vuxit fram. De här avbildade fick dock knappast själva uppleva hur de slutligen släpptes fram till politiskt inflytande.

Stockholmska arbetare hos fotografen på 1870-talet. De var inte längre beredda att låta sig hunsas med. Nu hade en befolkningsgrupp som identifierade sig som och utpekades som "arbetarklass" vuxit fram. De här avbildade fick dock knappast själva uppleva hur de slutligen släpptes fram till politiskt inflytande, utan först deras barn.

Samhället var på den tiden strikt uppdelat i klasser. Alla räknade sig till någon ”klass”: borgare, medelklass, arbetarklass, adel, bönder eller kapitalister var några kategorier man mest räknade med. Begreppet klass var dock svårfångat och föremål för  nära nog teologiska utläggningar.

Skillnaden mellan, som det anglosaxiska uttrycket löd: blue and white color workers upprätthölls med frenesi. Ända fram till andra världskriget tjänade en tjänsteman, sysselsatt i ett ”manschettyrke” dubbelt så mycket som en blåställsklädd arbetare och ville till varje pris markera skillnaden neråt. På nästa trappsteg uppåt talade man neråt om ”manschettproletärer”. I den infekterade klasstillhörighetens samhälle skiljde man på herrskap och folk.

Följaktligen kunde inte löntagare som var manschettarbetare vara med i samma politiska parti som arbetare utan skaffade sig ett eget: folkpartiet.

Socialdemokratiska tidningar dök upp och fick stort inflytande. Tidningen Social-Demokraten grundades 1885 av den socialdemokratiska rörelsens portalfigur August ”mäster” Palm. Där gisslade skoningslöst ”kronan, altaret och penningpåsen” som man ansåg styrde landet.

Vid 1900-talets början började motståndet mot den allmänna rösträtten att framstå som allt mer ohållbart och otidsenligt. Till och med en i grunden konservativ författare som Verner von Heidenstam skrev: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.”

I skuggan av storstrejken 1909 som lamslog Sverige och Stockholm, infördes också den allmänna rösträtten – för män. Kvinnorna fick vänta ända tills 1921 tills de också fick rösta.

Nu fylldes det samtidigt bänkarna i det nya riksdagshuset med socialdemokrater. Man ska dock komma ihåg att huvudstaden må ha varit en stad med en stor industriarbetarbefolkning, landet i stort var fortfarande ett land av småbönder, så det skulle dröja ända tills 1930-talet tills tätortsbefolkningen översteg 50 procent och arbetarklassen, som man då sa, skulle bli den största befolkningsgruppen. Ännu 1920 var industriarbetarna 23 procent av befolkningen, det skulle dröja ännu ett par decennier tills de var den största befolkningsgruppen.

Efter första världskriget var det dags. Arbetarrörelsens andra stora grundargestalt Hjalmar Branting bildade en kortvarig minoritetsregering 1920. För första gången tågade en arbetarledare i hög hatt upp till kungen i slottets konseljsal och svor statsrådseden.

Några år tidigare hade stora arbetarkravaller ägt rum på Stockholms gator. Revolutionen hade ägt rum i Ryssland, tronerna störtade i Europa under det första världskrigets slutskede. Medan folkmassorna ropade utanför slottsfönstren lär kung Gustav V ha varit beredd att packa sina väskor och sagt i konseljsalen på slottet: ”Vi ses i Schweiz,  mina herrar”.

Så blev det nu inte. På ett berömt foto från 1917 ses Hjalmar Branting i folkmassan på Gustav Adolfs torg med ridande polis och militär skjutklara i bakgrunden. Han uppmanade folket till lugn och förespråkade valurnorna och den legala parlamentariska vägen till inflytande. Hans linje inom socialismen, den s k reformerta segrade. Lugnet lade sig och fyra år senare var Hjalmar Branting statsminister.

Inte förrän 1933 var det dags för en av socialdemokraterna dominerad regering. Än så länge var bönderna en maktfaktor att räkna med och under många decennier var det tillsammans med bondeförbudet man regerade i koalition, med avbrott för krigsårens samlingsregering. Men sedan 1933 upphörde arbetarrörelsen aldrig att styra landet förrän efter valet 1976.

I 1930- och 1940-talets Stockholm var statsminister Per Albin Hansson, eller bara Per-Albin som han kallades en välkänd profil. Varje dag tog han spårvagnen från sitt radhus i Ålsten till sitt kontor i Kanslihuset vid Mynttorget. Det var också i samband med spårvagnsresan han dog 1946.

Också i det ännu till stora delar proletära Stockholm dominerade socialdemokraterna politiken intill 1980-talet då staden allt mer gentrifierats och innerstaden med tiden förvandlats till ett borgerligt reservat.

Det mest bestående resultatet av den socialdemokratiska eran är de stora miljonprogrammets förorter som Skärholmen, Rinkeby, Hjulsta för att nämna några. Socialdemokraterna var också under Hjalmar Mehr, den drivande kraften bakom omdaningen av Nedre Norrmalm då  en stor del av innerstaden från 16- 17- och 1800-talet revs och byggdes upp efter mönster av den Östberlinska modernismen.

Under första hälften av 1970-talet hade Stockholm i mycket prägeln av huvudstad i en östeuropeisk enpartistat under Olof Palme. Även arkitektoniskt präglades stadsbyggnadsidealen av det dåvarande Östberlin.