Ovanligt tidigt tunnelbanebygge och bilstad
maj 27, 2013 – 15:42 | Kommentering avstängd

 
En av efterkrigstidens mest framsynta investeringar var Tunnelbanan. Redan 1941 beslöt Stockholm att bygga tunnelbana – långt tidigare än andra europeiska städer av motsvarande storlek. Vid krigsslutet 1945 sattes byggena igång. Det blev många år …

Read the full story »
Personligheter

Från monarker till de supande skalder, fabrikörer och redaktörer, militärer och civila, genier och dårar. De satte alla sin prägel på staden. Men också folket i kollektiv handling.

Bygga och bo

Från trähus till stenhus. Från den lilla Stadsholmen ut över Malmarna. Kojor och Palats. Från små verkstäder till stora fabriker. Till slut okontrollerad ”urban sprawl”.

Kultur och media

Först var det mest kommers. Med tiden kom musikanter och målare, skulptörer och arkitekter, författare och tidningsutgivare, skådespelare och sångare. Staden blev kreatörernas stad.

Arbete och pengar

Staden grundades för köpmännen och hantverkarna. Resten var deras tjänare. Med tiden kom penningmagnater och kreativa yrken. Så småningom fabrikörer och arbetare.

Nöjen och fritid

Visst roade man sig förr! Krogar i varje gränd, grönskande utflyktsparker, danssalonger och kalas, baler och soaréer. Stockholm var känt som en festande stad.

Home » Personligheter, Politik och makt

Sten Sture vinner slaget vid Brunkeberg

Submitted by on maj 6, 2010 – 11:51No Comment
Den idealiske  riddaren Sankt Göran. Men är det också ett porträtt av Sten Sture som han i alla fall ska symbolisera.

Den idealiske riddaren Sankt Göran. Men kanske också ett porträtt av Sten Sture som riddargestalten i alla fall ska symbolisera.

1400-talets politiska strider i Norden handlade till stor del om Kalmarunionens vara eller icke vara. I Sverige stred unionsvänner och separatister ständigt om makten.

Kristian I, kung av Danmark och så småningom även Norge var tidvis också vald och krönt som kung av Sverige. De svenska separatisterna leddes av Sten Gustavsson. Sten Sture den äldre, som han senare dom att kallas. Sten Sture drog kors och tvärs genom landet med sitt krigsfolk och besegrade unionskungens härar där han mötte dem. De stödde Sten Stures släkting Karl Knutsson ( av klanen Bonde ) som svensk kung. När den krönte svenske kungen Karl Knutsson dog 1470 hade han utpekat Sten Sture som landets framtida styrelseman. Sten Sture blev därför av den grupp stormän som tillvält sig riksstyelsen utnämnd till riksföreståndare.

I oktober 1471 hade maktkampen drivits till sin spets. Kung Kristian befann på Djurgården utanför Stockholm med en här inte till ringa del bestående av svenska lojalister. Sten Sture behärskade själva staden.

Sympatierna i riket var delade mellan union eller svensk separatism. Stockholmarna förmodades vara positiva till unionen. Köpmännen som styrde staden vid sidan av slottsfogden genom stadens råd bestod till stor del av tyskar eller tyskättlingar med nära band till Hansan. Unionen gynnade köpmännens handelsintressen.

Den 10 oktober 1471 var en het dag. Kung Kristian hade samlat sina trupper på  den då höga Brunkebergsåsen varifrån man överblickade staden och samtidigt  hade en strategiskt väl placerad position.

Sten Gustavsson hade delat sina trupper i två delar som skulle anfalla höjden i en kniptångsmanöver. Två inledande anfall upp för sluttningarna slogs lätt tillbaka av Kristian på sin ås. Styrkt av dessa inledande framgångar beslöt Kristian att gå till motanfall och ledde sina trupper på slätten. Striden böljade fram och tillbaka. Sten Sture kunde anfalla från två håll och Kristians trupper led slutligen ett förkrossande nederlag. I panik flydde de besegrade mot de danska skeppen som väntade på Käpplingeholmen, numera halvön Blasieholmen. Bron brast och många drunknade. Kung Kristian räddade sig ombord illa sårad av en pil och avseglade till Köpenhamn. Men inte för gott.

Segern utlöste en svensksinnad yra bland de segrande separatisterna som fick makten i landet under Sten Sture. För att fira segern beställdes ett monument, som samtidigt skulle bli Sten Stures gravmonument när hans tid kom.

Den främste skulptören i Östersjöländerna Bernt Notke från Lübeck gavs i uppdrag att skapa vad som blev den största  kända gotiska friskulpturen föreställande Sankt Göran (Georg) och draken.

Den ädle riddaren Sankt Göran anses föreställa Sten Sture som besegrar den onde kung Kristian. Jungfrun som står på en särskild piedestal och som räddas av Sten Sture ska föreställa Sverige. Sockeln på huvudmonumentet bär också Stureättens vapensköld med tre hjärtan. Drakens huvud består delvis av älghorn som Notke infogat i kompositionen.

Sten Gustafsson eller herr Sten var vad samtiden kallade riksföreståndaren. Sture var inte på denna tid ett namn i vår mening utan bara en beteckning som en ätt med en viss vapensköld bar. På samma vis hette den nyss avlidne kungen Karl Knutsson, inte Bonde, men kunde beskrivas som tillhörig klanen Bonde. Eftervärlden har lagt till ättenamnen när man talar om den tidens stormän för att identifiera dem i röran av likalydande sonnamn.

Monumentet placerades från början i Storkyrkans kor bakom altaret som var tänkt som Sten Stures gravkapell. Koret revs emellertid av Gustav Vasa som ville ha öppet fält framför slottets kanoner. Monumentet flyttades då åt sidan i norra tvärskeppet där det står än idag. Nyligen tvättades det och man kan åter se den sköna bemålningen och förgyllningen.

Sten Gustafsson Sture spelade nu ut det nationella kortet i den röriga politiska situationen. Ett utslag av den svenska självhävdelsen var grundandet av Uppsala universitet 1477.

Herr Sten bröt inte helt med unionstanken och fick underkasta sig i att riksrådet så småningom erkände den danske unionskungen Hans. I fjorton år lyckades han dock förhala att kungen tillträdde regeringen i Sverige.

Stockholm var nu hela tiden det stora priset i maktkampen. Ibland satt Sten Sture på slottet och styrde. Ibland lyckades unionskungen slå sig dit. Under en period fick Sten Sture finna sig i att regera under kungen.

Så fortsatte det politiska spelet kring unionen med ständiga bataljer. De nationella hade sitt främsta stöd från allmogen i Dalarna, egentligen gruvnäringen som ansåg sig förlora på unionen, och skiftande bondefraktioner.

Adeln var delad i sina sympatier beroende på hur den i sina intrasslade äktenskapliga allianser hade sina gods fördelade mellan Danmark med Skåne och Sverige. Några nationella känslor av sentida slag var det inte som styrde vilken sida man stod på, endast egennyttan ljuger inte, kan man säga med en sentida aforism från Engels.

Sten Gustafsson lyckades i alla fall behålla den reella regeringsmakten under större delen av sitt liv efter slaget vid Brunkeberg fram till 1503.

För Stockholms del betydde det att staden nu var Sveriges maktcentrum även om begreppet huvudstad inte användes ännu.

Sten Sture och slaget vid Brunkeberg blev tillerkända en betydelse som de inte hade i samtiden. Slaget avgjorde i verkligheten på intet sätt unionens öden.

Men Sten Sture blev en central gestalt i en nationell mytologi, sedan Gustav Vasa senare 1523 slutgiltigt kört bort unionskungen Kristian II, och gjort sig till Svensk kung. I skenet av senare århundradens ständiga krig mot Danmark, blev Sten Sture en av rikets grundande fäder i en berättelse om nationens ödesbundna skapelse. En slags Johannes döparen, som föregick Gustav Vasas frälsare.

Att Norden inte skulle förbli ett rike var ingalunda mer självklart än att t ex Frankrike med tiden blev det. I Frankrike söder om Loire, talades länge ett språk som skiljde sig från franskan väl så mycket som svenskan från danskan.