Ovanligt tidigt tunnelbanebygge och bilstad
maj 27, 2013 – 15:42 | Kommentering avstängd

 
En av efterkrigstidens mest framsynta investeringar var Tunnelbanan. Redan 1941 beslöt Stockholm att bygga tunnelbana – långt tidigare än andra europeiska städer av motsvarande storlek. Vid krigsslutet 1945 sattes byggena igång. Det blev många år …

Read the full story »
Personligheter

Från monarker till de supande skalder, fabrikörer och redaktörer, militärer och civila, genier och dårar. De satte alla sin prägel på staden. Men också folket i kollektiv handling.

Bygga och bo

Från trähus till stenhus. Från den lilla Stadsholmen ut över Malmarna. Kojor och Palats. Från små verkstäder till stora fabriker. Till slut okontrollerad ”urban sprawl”.

Kultur och media

Först var det mest kommers. Med tiden kom musikanter och målare, skulptörer och arkitekter, författare och tidningsutgivare, skådespelare och sångare. Staden blev kreatörernas stad.

Arbete och pengar

Staden grundades för köpmännen och hantverkarna. Resten var deras tjänare. Med tiden kom penningmagnater och kreativa yrken. Så småningom fabrikörer och arbetare.

Nöjen och fritid

Visst roade man sig förr! Krogar i varje gränd, grönskande utflyktsparker, danssalonger och kalas, baler och soaréer. Stockholm var känt som en festande stad.

Home » Kultur och media

Regalskeppet Vasa – från vrak till stolta Vasamuseet

Submitted by on augusti 23, 2010 – 16:22No Comment

Scenen för regalskeppet Vasas första triumfärd framför Skeppsbron ner till Slussen och sen ut ur bildens vänsterkant mot skeppsbrottet. Längst till höger på bilden anar man Skeppsgården där hon byggdes. I förgrunden Skeppsholmen som var flottans huvudkvarter med Amiralitetet i centrum. I förgrunden avtacklade skepp som utrustas.

När regalskeppet Vasa sjönk på jungfrufärden 1628 var det tidens största misslyckande. Trehundra år senare är Vasamuseet, Stockholms största besökarmagnet.

Det var menat som en triumf för den nyblivna svenska stormakten. Gustav II Adolf hade beställt ett tidens ståtligaste skepp som fick nanmnet Vasa efter hans egen ätt. Östersjöns största skepp, amiralsskeppet i rikets flotta, själva symbolen för honom själv, hans dynasti och det svenska riket.

På bergen och taken runt hamnen satt hela befolkningen den festliga sjösättningsdagen den tionde augusti 1628. Prydd med flaggor och vimplar, festligt saluterande med sina kanoner, gled fartyget ut från varvet Skeppsgården på nuvarande Blasieholmen mitt i staden. Efter 1300 meter mitt i hamninloppet utanför nuvarande Gröna Lund kom en kastby och gav skeppet slagsida. Vattnet forsade in i de öppna kanonportarna nära vattenlinjen  och hon sjönk hastigt. Många ur besättningen blev kvar ombord och drunknade på sin post.

Deras skelett skulle inte dyka upp förrän 1961 när skeppet bärgades och långsamt började sticka upp över ytan inför andlösa åskådare, denna gång framför sina nyinförskaffade svartvita televisionsapparater. De 19 sjömännens kvarlevor fick efter osteologiska undersökningar en nyinrättad grav på Galärkyrkogården inte långt från Vasamuseet.

Trots skandalen blev ingen fälld för katastrofen vid den följande rättegången. Skeppstimmermästaren hade avlidit året innan, lyckligtvis för honom själv kanske. Men den pinsamma sanningen svävade över förhandlingarna. Gustav II Adolf själv hade ingripit i rustandet av fartyget och insisterat på att tyngre kanoner placeras på övre kanondäck än vad fartyget var dimensionerat för. Hon blev övertung och rank. Man hade till och med gjort ett prov där soldater hade fått springa fram och tillbaka över däcket tills fartyget hotade att kantra.

Tjugo år tog det sen att restaurera henne. Först skulle vraket som till en början i stort sett bara bestod av själva skrovet konserveras. I 17 år besprutades fartyget med en särskilt uppfunnen kemisk lösning där vattnet i träcellerna ersattes med plast. Därefter skulle de över 20 000 bitar, plankor, stockar och skulpturer som hade hittats strödda över hamnbottnen kring vraket sättas på plats.

Allmänheten fick från början tjuvtitta på vraket och gå under plastskynken i det provisoriska restaurationsskjulet medan konserveringsvätskan sprutade dag och natt, år efter år.

Tursamt nog levde då fortfarande gamla skeppstimmermän på Åland som hade byggt träfartyg. De kunde hjälpa till att lista ut var alla vrakresterna skulle placeras i vad som kallades världens största pussel. Hela akterkastellet kunde åter byggas upp med sina praktfulla skulpturer. En kopia av akterspegeln kunde efter spektralanalys av originalet visa de ursprungliga färgerna: bjärt färgprakt och skulpturer med skära ansikten och rosiga kinder, eftervärlden häpnade.

Så blev det färdigt till slut! Ett nytt prisbelönt museum hade under arbetets gång byggts upp kring den gamla galärvarvsdockan  dit fartyget skulle bogseras på sin sista resa efter konserveringen 1990. En världsattraktion var på plats och kunde invigas av den i vasa-sammahang lyckosammare kungen Carl Gustaf. Hans farfar, arkeologen och kungen Gustav VI Adolf hade till slutet av sitt liv fascinerats av restaureringens framskridande och besökte ofta arbetsplatsen.

Museet har idag storslagna utställningar om och kring fartyget och är en världsattraktion som fått många priser.