Ovanligt tidigt tunnelbanebygge och bilstad
maj 27, 2013 – 15:42 | Kommentering avstängd

 
En av efterkrigstidens mest framsynta investeringar var Tunnelbanan. Redan 1941 beslöt Stockholm att bygga tunnelbana – långt tidigare än andra europeiska städer av motsvarande storlek. Vid krigsslutet 1945 sattes byggena igång. Det blev många år …

Read the full story »
Personligheter

Från monarker till de supande skalder, fabrikörer och redaktörer, militärer och civila, genier och dårar. De satte alla sin prägel på staden. Men också folket i kollektiv handling.

Bygga och bo

Från trähus till stenhus. Från den lilla Stadsholmen ut över Malmarna. Kojor och Palats. Från små verkstäder till stora fabriker. Till slut okontrollerad ”urban sprawl”.

Kultur och media

Först var det mest kommers. Med tiden kom musikanter och målare, skulptörer och arkitekter, författare och tidningsutgivare, skådespelare och sångare. Staden blev kreatörernas stad.

Arbete och pengar

Staden grundades för köpmännen och hantverkarna. Resten var deras tjänare. Med tiden kom penningmagnater och kreativa yrken. Så småningom fabrikörer och arbetare.

Nöjen och fritid

Visst roade man sig förr! Krogar i varje gränd, grönskande utflyktsparker, danssalonger och kalas, baler och soaréer. Stockholm var känt som en festande stad.

Home » Arbete och pengar

Raspe- och spinnhus för prostituerade och lösdrivare i Stockholm

Submitted by on oktober 4, 2010 – 17:15No Comment

Prostituerade kvinnor grips av polisbetjänter s.k. paltar och förs till spinnhuset för straffarbete 1807. Spinnhuset var i funktion långt in på 1800-talet.

Prostituerade kvinnor grips av polisbetjänter s.k. paltar och förs till spinnhuset för straffarbete 1807. Spinnhuset var i funktion långt in på 1800-talet.

För kvinnor som gick på gatan eller i allmänhet var lösdriverskor i Stockholm gällde arbetslinjen. Polisen samlade upp dem och förde dem till det fruktade raspe- och spinnehuset där de skulle reformeras genom hårt arbete.

Rasp- och spinnehus infördes 1698 i huvudstaden genom en av Karl XII utfärdad stadga. Den föreskrev att ett arbetshus skulle inrättas för ”tiggare och vanartiga gossar”. De intagna hjonen skulle ”straffas med arbete ut raspandet af allehanda Brisilieträ, som till färegestoffer brukas”.

För de kvinnliga hjonen inrättades ett spinnhus för ”allehanda wahnartiga, föhra och starka kvinspersohner”. De skulle dagligen ”göra sitt vissa arbete med ljus beredande, häcklande och spinnande”.

De manliga hjonen kunde också göra annat som ”stampa tegelmjöl, hugga sandsten och stampa bark”

De lösaktiga fruntimren fick ofta också sköta renhållningen. Den värsta sysslan var att tömma avträdena. På den trånga stadsholmen inrättades dessa ofta på vindarna. Skitkonorna eller i förekommande fall skitgubbarna som de kallades fick då två och två klättra upp för de smala trapporna med skittunnorna på en stång emellan sig. Sedan skvalpade de ner och genom gränderna till ”flugmötet”. Det var ett av plank omgärdat område i Riddarfjärden ungefär där dagens T-banestation Gamla stan ligger. Där tömdes tunnorna innan de bars tillbaka igen, en och en, upp och ner för trapporna. Skvimpa, skvalpa.

I pesttider, fick hjonen på arbetshusen också åka runt i kärror iförda svarta vaxduksrockar och hämta upp liken ur husen och köra dem till massgravarna i stadens utkanter.

År 1722 byggde staden ett nytt rasp- och spinnehus för båda könen på Långholmen, som därmed inledde sin karriär som straffens och fängelsernas ö. Framställandeet av tråd och garn var avsedd att gynna de inhemska textilmanufakturerna som genom denna billiga arbetskraft skulle minska behovet av importerat tyg.

Manufakturerna slukade så mycket material att arbetskraften på kronospinnerierna ibland tröt. Då införde man belöningar till polisbetjäningen om de kunde fånga in så många lösdrivare som möjligt. Ett kungligt brev 1766 utvidgades arbetskraften att förutom ”bettlare och lösdrivare” även omfatta tjuvar.