Lars Fimmerstad – Stockholms Historia av Lars Fimmerstad

In Stockholm på medeltiden

Stinkande gator, förbjudna grisar och dålig renhållning

På toppen av stadsholmen spolade regnen rent. Men skiten rann ner i gränderna nedanför långgatorna som ibland blev oframkomliga.

Du som klagar över fimpar på trottoarerna – välkommen till medeltidens Stockholm. Gränderna var fyllda av skit och renhållningen så gott som obefintlig.

Den gamle historikern Henrik Schück ger en skrämmande bild av smutsen i det medeltida Stockholm. Jag har hyfsat till texten något för att göra den läslig även för millenials:

Sin egentliga karaktär fick de medeltida gatorna, liksom över huvud hela den medeltida staden, av dess brist på renlighet. Renhållningen sköttes inte av de kommunala myndigheterna, utan i stället av husägarna, vilka gjorde allt för att förorena gatorna oc vräkte ut orenligheten från husen. Visserligen hade redan Bjärköarätten förbjudit detta och stadgat, att »var som ej rensar sina gator före den dag, som föreläggs, böte tre öre», men redan härav framgår, att man i avvaktan på denna rengöringsdag kunde snuska ned nästan hur mycket som helst.

Påbudet upprepades både i stadslagen och i flera burspråk, men tyckes ha haft liten effekt. Utanpå husen fanns ett slags utsprång, s. k. trumbor, och genom dessa rann orenlighet från huset ned på gatan. Detta oskick fortfor under hela medeltiden och ännu långt efteråt.I andra fall förde rännstenar genom portgången ut till gatan. Så sent som den 30 maj 1692 utfärdades härom ett plakat, som förtjänar att läsas : »Ehuruväl genom för detta publicerade och utgångne förordningar allvarligen är förbjudet att utur husen antingen genom fönstren eller sådana trummor, som på åtskilliga ställen finnas, utslå någon orenlighet, eftersom därigenom förutom annan olägenhet, som ett dylikt oskick med sig förer, en skadelig lukt och stank uti staden förorsakas, likväl som man befinner samma nyttiga förordningar dageligen överträdas, så att isynnerhet de smala gränderna på en och annan ort med orenlighet, som på sådant sätt utslås, merendels uppfyllas, alltså har man funnit för nödigt härmed än ytterligare stadga och förordna, att alla sådana trummor, som utanpå husen byggda äro, skola av dem, som desamma tillhöra, inom 8 dagars förlopp vid 40 marks straff avskaffas, jämväl öppningen på väggen igenmuras, och skall jämväl däri, som något vatten eller orenlighet antingen genom ett eller annat fönster eller någon vindsglugg eller lucka utslår och därmed beträdes, icke allenast vara skyldig densamma att borttaga låta, jämväl sin gata och gränd ren hålla utan ock i lika måtto plikta med 40 mark, vilket sammaledes om dem förstås, som ifrån andra hus och orter in föra uti gränderna någon orenlig-het och den där sammastädes efter sig lämna.»

Efter att hava genomläst denna förordning kan man förstå, varför de bättre situerade stockholmarna på 1600- och 1700-talen föredrog bärstolar framför att gå till fots genom gatornas dynghögar. Medeltidens Stockholmsborgare bestodo sig icke denna lyx och kände väl även obehaget mindre. Åtminstone en del av dem var dock i någon mån ursäktad. De flesta husen hade väl gårdar, på vilka soptunnor kunde uppsättas eller i vilka orenlighetstrummor kunde grävas, men husen mellan Västerlånggatan och Prästgatan samt på flera andra ställen saknade gårdar och för de där boende återstod ej annat än att använda gatan som avstjälpningsplats vilket även de andra, som hade gårdar, tyckas hava gjort.

Någon gång måste dock orenligheten bortföras, och som vi sett utfärdade även rådet påbud härom. Orenligheten vräktes naturligen i sjön strax utanför hamnen, på själva kajen, till och med ej sällan i de dit ledande gränderna eller rent av på de offentliga torgen. Naturligtvis förbjöds detta. 1462 års burspråk stadgade: »ingen kaste eller före orenlighet i stadens hamn eller i strömmen eller på bron (d. v. s. den timrade kajen vid Saltsjön och Mälaren). Ingen lägge orenlighet på stora torget och vid det stora huset uppå Korntorget.» I något varierad form upprepades dessa bestämmelser under de följande åren. Så heter det i 1476 års burspråk: »Ingen före orenlighet i de två gränderna sunnan Gråmunkegatan och i de två gränder’, som nordan för Gråbrödragatan äro, vid 12 mark». Detta tyckes således ha varit vanligt. Vidare slaktade köttmånglarna sina kreatur ute på gatan framför sina bodar, vilket också förbjöds (burspråk 1476), och denna redan därigenom mycket osnygga trakt blev i följd därav en omtyckt avstjälpningsplats. De »kvartermästare»> som årligen tillsattes av rådet, tyckas väl ha haft till uppgift att övervaka renligheten i de kvarter, för vilka de tillsatts. Men den tidens renlighetskrav voro ju icke så stora. Borgarna synes ha varit skyldiga att genom dagsverken deltaga i gaturenhållningen. Vidare hade man »skarnvrakare» för Munkbron och Kornhamn »till att se att ingen orenlighet föres i ström (och) på broar». Men under 1400-talet omtalas dylika skarnvrakare blott för åren 1450 och1462. 1481 gjorde man därför en ny ansträngning i denna riktning och antog en särskild inspektör över renligheten vid hamnen, ty så bör man väl tolka det beslut, som rådet fattade den 27 oktober: »då sade Peder Hansson staden till tjänst, att han skall vara staden huld och låta ingen orenlighet föra på broar eller i sjön på alla sidor kring staden. Därför skall han hava om året till lön kåpa, kjortel och ett par hosor av marenborsk». Att under året bortföra orenlighet från gatorna ingick väl ej i hans åtagande — därtill synes er-sättningen alltför liten — utan blott att se till, att denna ej lades nere vid hamnen.

Genom beslut den 20 mars 1489, ordnades dock renhållningen på annat sätt. Rådet och menighetsutskottet enades nämligen då därom, »att dagsverket skall gå om staden för var mans port, ingen fri, och föra med pråmen ut all orenlighet, som ligger På kring staden nedan alla gränder, och fullföljes, att ingen kommer till vattnet». Vidare beslöts, »att där skall tvenne ställen finnas, östan och västan, där sådan orenlighet skall läggas och årligen utföras.”

Renhållningen i 1400-talets Stockholm lämnade alltså åtskilligt övrigt att önska. Dock synas förhållandena här ha varit betydligt bättre än i medeltidsstäderna i allmänhet. Inom den äldsta delen av staden på själva höjdplatån och i de branta brinkarna som föra ned från denna skötte ju Vår Herre emellanåt om en kraftig spolning, som rensade gator och torg. Och de djupa vattnen kring staden med sin kraftiga ström har ju ända fram till våra dagar, kunnat tjänstgöra som stadens enda »reningsverk».

Just under 1400-talet hade man ju dock särskilda besvärligheter att kämpa med. En ny ringmur var då under uppförande utefter stranden, och i gränderna nedanför Österlång- och Västerlånggatorna kunde man icke längre komma fram till vattnet för att stjälpa ut orenligheten. Dessa gränder synas ha fyllts med smuts.

All orenlighet från husen vräktes likväl icke ut på gatan, och till varje egendom hörde ett »hemlighus». Dylika omtalas redan i stadslagen, som föreskrev, att ingen fick bygga sitt hemlighus så nära allmänningsgatan eller granntomten att ej ett tre fots dropprum fanns. I stadslagens edsöresbalk stadgades därjämte en särskild »hemlighusfrid», och i de förnämligare egendomarna funnos, åtminstone på 1500-talet, två hemlighus, ett för män och ett för kvinnor. I sin resebeskrivning berättar nämligen Samuel Kiechel om sin vistelse i Stockholm: »Dessutom är det ganska besvärligt att inga hemlighus finnas, utan man måste gå bakom porten eller andra därtill anvisade ställen, och äro de belägna gent emot varandra, särskilt för manspersoner Och för kvinnfolk, vilket jag en gång fick erfara, då jag blev ganska illa försmädad av en gumma (jag förstod dock ej, vad hon sade), därför att jag gått på kvinnornas sida, vilket jag som främling ej visste.»

På de båda broarna, Norr- och Söderbro, fanns t. o. m. offentliga bekvämlighetsinrättningar. Dessa, som hade sitt avlopp i strömmen, behövde väl aldrig tömmas. Men de andra? Hur sköttes deras renhållning? I svenska medeltidshandlingar har jag därom ej funnit någon uppgift.

Att en hederlig borgare skulle kunna flå en häst eller bortskaffa orenlighet i ett hemlighus ansågs fullkomligt orimligt, ty därmed skulle han hava blivit likställd med den ärelöse »rackaren» eller bödeln. Med all sannolikhet var det i Stockholm bödeln, som fick sköta denna renhållning. Som jag förmodar var de »bödelspengar», som årligen upptogs en ersättning för detta arbete. Dessa på alla gårdar stående hemlighus spred naturligtvis, särskilt om sommaren, en olidlig stank. Till denna bidrog också de talrika svinstiorna, vilka visserligen var förbjudna och hänvisade till malmarna, men som stadens myndigheter alla förbud till trots ej kunde få bukt med. Frågan beröres i en massa burspråk. 1459 påbjöds: » ingen skall hava mer än en ko — den, som, gård haver själv — dock så, att kon skall icke ligga ute om nattetid och intet svin längre än till påsk Vilken sedan haver dem här staden, han skall mista dem och böta tre mark.» Detta gällde sålunda fastighetsägare. Den som icke ägde fastighet i staden fick icke alls ha någon boskap. »Ingen hus-man eller huskvinna skall hava ko eller svin här i staden vid sex mark och miste ko och svinen».

1462 påbjöds, att de, som hade svinstall eller svinhoar i gränderna, skulle vid tre marks böter flytta dessa till malmarna. Beslutet upprepades med lika liten framgång — 1463, då det utsträcktes även till kor. 1476 förklarades, att de svin, som på sommaren fanns kvar i staden, skulle tagas från ägaren, som dessutom skulle böta tre mark. Och av samma burspråk får man den upplysningen, att svinen inlogerats även i källare och på vindar, likaså att de om nätterna släpptes ut på gatorna — förmodligen för att dra fördel av den svinmat, som hopat sig på dessa. 1478 bestämdes, att icke blott de svin, utan även de kor, som påträffades i staden, skulle drivas ut, och ägaren böta sex mark. År 1481 upprepades dessa förbud, men det var tydligen många som bröt mot dem. De stad-gade böterna utdömdes nämligenganska flitigt.

In Bygga och bo

Gatorna var stenlagda redan på medeltiden i Gamla stan.

Några bra stockholmsbilder från medeltiden finns inte, särskilt inte från gatorna. Här syns stadsholmen bakom sina murar. I förgrunden Kungsholmen med sina kojor. Liksom Malmarna skulle vi idag jämföra dem med favelor.

Skitiga var de, men Stockholms gator började stenläggas redan på 1300-talet. Historikern Henrik Schück ( 1855 – 1947) beskriver hur de såg ut på medeltiden. Han talar då om Gamla Stan, malmarna var ännu knappt bebyggda. Nåt enstaka kloster och några eländiga kojor, det var allt där.

Gatunätet är i det hela detsamma som för femhundra år sedan, och i detta fall torde Stockholm bäst av de nordiska städerna ha bevarat den medeltida karaktären. Men även här ha förändringar skett. Så var Storkyrkobrinken förut vida smalare. Först vid mitten av 1600-talet fick den sin nuva-rande bredd genom rivning av de gamla byggnaderna på norra sidan till 7 å 8 alnars djup. Likaså blevo både Källargränden och Trångsund vid det gamla Rådhuskvarterets rivning och Börshusets uppförande ganska betydligt breddade. Det gamla Rådhuset sträckte sig längre i öster än det nuvarande Börshuset, och större delen av Trångsund upptogs av den högre liggande

Storkyrkoterrassen. De trappor, som under medeltiden funnits mellan högre och lägre liggande gator, hava likaledes försvunnit, så mellan Storkyrkobrinken och kyrkoterrassen, mellan Österlånggatan och Bollhusgränden. Mellan Västerlånggatan och Prästgatan har den gamla trappförbindelsen Mårten Trotzigs gränd nyligen åter upptagits. Området väster om Stora Nygatan, vilket år 1625 härjades av en eldsvåda, nybyggdes helt enligt en modern stadsplan med rektangulära kvarter och raka gator. Och vid samma tid påbörjades också Skeppsbron med dess handelshus, Skeppsbroraden. Under 1600-talets senare del bröts Myntgatan igenom den gamla medeltida bebyggelsen, och vid århundradets slut planerade Tessin d. y. det nya slottet och slottsomgivningen. Under 1700-talet tillkommo några »vändplatser», Tyska brunn m. fl. i de trånga gränderna. Enligt såväl Bjärköarätten som stadslagen skulle »allmänningsgator» vara åtta alnar breda, så att man på dem kunde både åka och rida — således dock en ganska liten bredd. »Allmänningsgator» i Stockholm voro under 1400-talets senare hälft framför allt Öster-och Västerlånggatorna, samt de äldre : Köpmangatan, Svartmangatan, Själagårdsgatan och Skomakargatan. För de mindre gatorna, »tvärgatorna», var däremot ingen bredd angiven.

Men även gatubredden blev i verkligheten ofta mindre än den föreskrivna. Framför varje hus vid en allmänningsgata skulle, som sagt, finnas ett öppet »dropprum» mellan husfasaden och rännstenen, och detta dropprum kunde knappt — såsom vi förut sett — såsom de moderna trottoarerna användas för gångtrafiken, enär all handel skedde framför de öppna vindögonen vid detta dropprum, som dessutom belamrades med vattentunnor, fisksåar, bänkar m. m. Gång-trafiken blev därigenom hänvisad till gatans mitt, mellan de båda rännstenarna. Men var detta mittparti redan under medeltiden stenlagt? Hans Hildebrand uttalar sig bestämt för att gatorna i de svenska städerna redan under medeltiden varit stenlagda. Han skriver: »Åtminstone mot medeltidens slut torde de i Stockholm hava varit allmänt stenlagda. Gatläggare omtalas 1452 i Stockholm, 1465 i Arboga. Att en »Niclas Gatulägger» den 29 april 1452 i Stockholms jordebok omtalas som tomtägare och att »Lars Gatuläggare» den 4 november 1465 (och för övrigt även andra år) nämnes i Arboga tänkeböcker, antyder ju också att gatorna då lagts med sten. Att en gatuläggning med trästockar varit det ursprungliga, torde emellertid vara ganska säkert, likaså att skyldigheten att »brolägga» den framför hans tomt liggande gatan ålåg varje husägare, men däremot icke staden.

Redan i den på 1200-talet avfattade Bjärköarätten stadgades: »vilken som ej bygger sina broar innan den stämmodag, fogden och rådet lysa, böte tre öre», och samma stadgande upprepas i stadslagen § 8. Men att »broa» betydde under medeltiden nästan undantagslöst = lägga med trästockar. Denna skyldighet för varje husägare inskärptes ock i flera burspråk (1476 och 1481), Men nu talas icke längre om att »broa». Var man skall göra rent i sin gränd och gata, heter det, och »var bygga sin gata». Och den 11 oktober 1479 ålades hustru Elzaby att »låta lägga gatan så långt, som hennes hus och tomter tillsäga».

Redan på 1300-talet hade man nämligen i Stockholm börjat stensätta gatorna. Vid stadsmuseets undersökningar ha på flera olika ställen stenlagda gator tillkomna under 1300- och 1400-talen påträffats. Från 1400-talet finnas också dokumentariska uppgifter härom. Enligt borgmästarräkenskaperna för 1440: »läto borgmästarne stenlägga utanför yttersta södra porten. Nils stenläggare gavs för sitt arbete 4 och 1/2 mark». De som förde dit stenen, fick nära 8 mark. ett annat exempel är från den 10 mars 1483, då borgmästare och råd beslöt, att ingen byggnad skulle hädanefter få uppföras vid stadens mur östantill och skall »där läggas stengata». Även Korntorget samt förmodligen Stortorget — synes hava varit stenlagt, ty 1467 utbetalades sex öre »för sten och sand Korntorget att förbättra». Enligt Troels Lund voro i gatans mitt några stora stenar — de s. k. borgmästarstarstenarna — lagda för fotgängarnas behov.

In Folkfest och evenemang

Nya operans invigning 1898 en bild av tidens societet

Roligare än den tråkiga invigningen blev nachspielet på Operacaféet efteråt. Det festades till över två på natten. Teckning av Oscar Andersson, signaturen OA, tidens främste skämttecknare i Stockholm.

När den nya operan invigdes 1898 var det tidernas största societetsspektakel. Alla som var något i överklassen var där, givetvis med kungafamiljen i spetsen. Svenska Dagbladets rapport bildar en blixtbild av det dåvarande klassamhället. Artikelns huvudintresse för eftervärlden är sociologiskt, katalogen av den tidens kändisar. Anmärkningsvärt är också vilken stor plats adeln fortfarande hade.

Bortåt kl. 8 rådde i går en mäktig rörelse på Gustaf Adolfs torg. Fredsgatan var avspärrad, så att inga andra ekipagen än de, som hade kungl. operan eller kungl. teatern, såsom den kallas, till sitt mål. Det var en lång fil af vagnar, som körde upp under den nya teaterns portik, där båglamporna lyste liksom lika många blåvita miniatyrmånar. Så täta som man tycktes ha väntat i betraktande af den utkommenderade polisstyrkans storlek voro emellertid ej folkskarorna, och någon trängsel var egentligen ej att tala om under hela aftonen. Man hade emellertid för mötande af alla eventualiteter kring den under invigning varande helgedomen församlat 5 poliskommissarier, 11 överkonstaplar, 11 inspektionskonstaplar, 136 konstaplar till fot och 10 till häst, utfärdat noggranna föreskrifter för vagnarnes uppställning på torget och anordnat nödiga gatuavstängningar. I operans vestibul hade detektiva avdelningen med förkärlek fattat posto. Polisen fick dock ett lätt arbete. Trots stockholmarnes kända nyfikenhet tycktes man i allmänhet ha tänkt, att hade man ej på något sätt kunnat komma åt en biljett, så tjänade det till intet att stå på torget och betrakta de sex båglamporna och det sparsamma ljus, som silade sig ut genom templets fönster. Det var en ganska gles häck af folk, som under tiden invigningen varade pos-tade utanför poliskedjan, som omslöt torget öster om statyn, och det enda gratisnöje som bestods var ju den färgrika illuminationen från Strömparterren. Men annat var det i operahusets inre. Den ljusa valvet i vestibulen verkade bländande med sitt ljushet. Och i de rymliga kor-ridorerna rådde överallt brådska att bliva ytterplaggen kvitt. Det växlades repliker. Stämningen var hög och spänningen var stor. Alla hade infunnit sig på slaget. Ty enligt det nya drakoniska reglementet får man icke, om man kommer sedan uvertyrens första anslag ljudit, slippa inom salongens helgade dörrar. Och något sådant som att stanna vackert utanför det ville naturligtvis ingen på en sådan dag som denna riskera. Jag hade också infunnit mig i tid och befann mig lyckligt placerad på min plats på parkett. Salongens gyllene valv, de luftiga, ljusa målningarna i taket, det praktfullt utsirade prosceniet, de myckna förgyllningarna på radernas bröstvärn, de röda väggarna och plyschgardinerna framför ingångarna, det myckna ljuset, som strålade ut från hundratals små lampor och framför allt från den stora gyllene kronan i taket och som bröt sig mot det skimrande guldet, allt detta verkade glatt och festligt. Mon detta intryck förhöjdes dock ännu mera genom publiken. Sällan har väl en teatersalong i Stockholm hyst en mera lysande skara, Isynnerhet om man tager hänsyn till att nästan alla, med undantag af endast några få inbjudna gäster, voro bofaste stockholmare. Det var framför allt en Stockholmsfest som firades. Vi kunna icke åtaga oss att annat än på måfå nämna några namn ur det rika urval, som står oss till buds. Och vi hoppas, att do som nämnas i detta fall skola ursäkta oss vår indiskretion lika väl som de icke nämnda skola förlåta oss vår ofrivilliga oartighet. Den kungl. logen har som bekant sin plats i första redens avantscen, och det dröjde icke länge, förr än konungens högresta gestalt visade sig bakom det gyllene bröstvärnet, omgiven av sina söner; till höger kronprinsen, till vänster prins Carl och prins Eugen. Konungen var civilklädd och bar serafimerbandet, likasom de övriga kungliga personerna. Prins Carl bar dessutom, jämte övriga ordnar, Dannobrogsordens stora kors. Hovlogen har sin plats på företa redens högra sida och här syntes hela hovfruntimret, med den traditionella dräkten i svart och vitt, som här mot väggarmes mörka knappfärg bildade en synnerligen målerisk kontrast. Här sutto även hovets högre manliga funktionärer, rikmarskalken frih. von Essen, generalen greve Sven Lagerberg, överhovjägmästaren Ankarcrona, f. hovmarskalken greve August von Rosen in. fl. Sedan följde statsminister Boström med fru och döttrar samt bland andra som vi observerade i fonden överintendenten H. Westin, f. d. kungl. teatrarnas direktör, med fru, direktören för Kungl, Theatret i Köpenhamn Peder Hansen samt bredvid honom direktören för Kungl. Teatern i Kristiania H. T. L. Schröder med sin jovialiska fysionomi. Vidare märktes f. d. statsrådet Wenerberg i fonden, greven och grevinnan v. Hallwyl m. fl. I avantscenen mitt emot kungliga logen teaterkonsistortiete medlemmar, i mitten över-ståthållaren frih. G. Tamm, ytterst till höger bankofullmäktigen dr Arvberg och på andra flygeln till vänster generalen 0. M. Björnstjerna, mellan dessa hovmarskalken P. Reuterswärd, godsägaren Walldön samt bankdirektören K. Wallenberg. Statsrådet Wikblad kunde vi icke upptäcka. Ovanför dessa i andra radens avantscen syntes en vacker trio af viklädda damer, fruarna Willerding, Linton från Göteborg samt doktorinnan Selander. Närmast avantscenea på vänstra sidan märktes mera K. Wallenberg i en charmant toalett i helt grönt, decolleté samt på något avstånd ifrån henne i helt

svart en af den gamla operans mest uppburna artister, på sin tid alla stockholmares firade gunstling, grevinnan Math. Taube. På samma sida talar direktören för Konstakademien greve G. von Rosen med en äldre gråskäggig man med distingueradt utseende, det är generalintendenten för de preussiska hovteatrarna greve von Hochberg. På parketten ses ett böljande hav av de elegantaste toaletter och herrar i den obligatoriska fracken. Stadsfullmäktige äro tydligen mycket mangrant representerade, många med damer, och riksgäldskontorets medlemmar representera genom sin närvaro riksdagen. Vidare sågs nästan allt vad Stockholm äger mest lysande inom flnansen och industrien samt dessutom representanter för Nationalmuseum och den konstnärliga världen. Damerna vore nästan alla i ljusa färger och dekolleterade. Bland dessa anteckna vi en passant nr den artistiska och konstnärliga världen fruarna Boborg och Kronberg, den senare i grön brokad, rikt besatt med vit chiffon, fru Teodor Lundberg i skärt, fru Dina Edling, fröken Selma Ek, fru Dagmar Möller, charmant som alltid. Bland damer, som särskilt frapperade genom sina toaletter må nämnas majorskan Stjernspets i rosa brokad med invävda vita violer, lifvet prydt med guldpaljetterad tyll, fru de Marö, född von Hallwyl, som alltid förtjusande med sitt korpsvarta hår och klädd i helt svart, fru G. Wallenberg strax bredvid henne såsom en särdeles lycklig kontrast, blond och i luftigaste vitt. Fru Gripensköld i turkosfärgad atlas och svart chiffon samt last but not least, glänste med sin skönhet i logen under den kungliga fru Boy i svart silverpaljetterad tyll. Efter denna lilla utflykt må vi återvända till själfva föreställningen, som emellertid, sanningen att säga, denna afton var en bisak och som vad den konstnärliga delen angår av vår musikrecensent behandlas i en särskild artikel. Sedan konungen inträtt, intonerades folksången, vilken åhördes stående. Så fort detta var undandanstökat, gick ridån upp och scenen visade en täckt sal. Fru Östberg, fröknarna Karlsolin och Edström, hrr Ödman, Lundqvist, Sellergren och Lemon stodo uppradade i högtidsdräkt och bakom dem hela teaterns körpersonal. Så började den af professor Nyblom författade och af professor Hallsközu komponerade festkantaten. Föreställningen gjorde sedan kanske ett något matt intryck. Estrella slog delvis an men Frondörerna lyckades icke i våra blaserade sinnen väcka den tändande gnistan. Sedan slutligen ridån gått ned över den braskande finalkören i Estrella, ljödo ljudliga applåder. Åter gick ridån upp och det spanska ridderskapet, som synbarligen plötsligt glömt bort den roll som det spelat i operan, intonerade kraftigt vår svenska folksång. Även publiken instämde, och så slutade invigningsföreställningen liksom den börjat med entusiasm. Men när slutet är gott, så är allting gott, och då betyder det ju mindre, om man förut under kvällen också hade litet tråkigt.

In Bygga och bo

Per Olof Hallman bröt med rutnät och hatade Getingmidjan

Per-Olof Hallman (1869 – 1941) var Stockholms förste stadsbyggnadsdirektör. Hans ambition var att bryta med det rutnät med slutna kvarter som kännetecknade Malmarnas bebyggelse från och med överståthållaren Klas Flemmings 1600-talsplan och som blev grunden för Albert Lindhagens stadsplan med sina magnifika boulevarder under andra hälften av 1800-talet.

Hans bestående insats för Stockholms stadsbild blevI nya stadsdelar som Rödabergsområdet, Hälsingehöjden och Lärkstaden på Norrmalm, skapade han i stället smala gator som anpassade sig till terrängen kullar som ännu inte bebyggts. Här blev det små hus utan bakgårdar. Byggnadsstilen blev en blandning av nationalromantik, wienerjugend och tjugotalsklassicism. Han bodde själv i ett egenritat hus i Lärkstaden.

Ättlingar till Hallman kan berätta att hans stora sorg var utbyggnaden av ”Getingmidjan” ansamlingen av nya vägar och järnvägsspår som hänsynslöst drogs fram från Södermalm tvärs över Riddarholmskanalen och vidare mot Norrmalm. När planerna slutligen förverkligades tog han så illa vid sig att han blev sjuk av sorg och fick läggas in på mentalsjukhus.

In Arbete och pengar

Atlasområdet ersatte Atlas motorfabrik

Atlasfabriker innan de revs 1927. Läget vid Sankt Eriksplan under gatunivån behölls i den nya stadsdelen.

Den som idag ser Atlasområdet framför sig vid Sankt Eriksplan anar inte att bakom de 20-talsklassicistiska fasaderna låg ett stycke svensk industrihistoria. Här var platsen för det 1873 bildade Atlas, en fabrik som tillverkade först ångmaskiner och lok till den stora järnvägsutbyggnaden. Med tiden blev det också diselmotorer. Atlas flyttade på 1920-talet till Sickla och blev efter otaliga fusioner till dagens Atlas Copco 1957.

Under 1920-talets sista år byggdes vad som blev dagens Atlasområdet. Stadsarkitekten Per Olof Hallman som gjort det till sin livsuppgift att bryta kvartersstadens rutnät lät bygga hus med frädgrdar framför djupt nedanför gatunivån som kan nås med hissar från Sankt Eriksplan. Enligt Hallmans filosofi hade husen inga bakgårdar. Namnen på gatorna inspirerades av den gamla fabriken som Atlasgatan, Vulcanusgatan och Völundsgatan, Även kvartersnamnen som Loket, Tendern och Pistongen påminner om den gamla industriverksamheten.

Ingen mindre än Astrid Lindgren bodde med sin familj på Vulcanusgatan 12 under åren 1931–1941.Den populäre figuren Karlsson på taket flyger över takåsarna i Vasastan och Atlasområdet. Hon förblev stadsdelen trogen och flyttade sedan till östra sidan av Vasaparken där hon bodde till sin död.

In Folkfest och evenemang

Upplopp före invigningen av Karl XII:s staty

Bildhuggaren Johan Peter Molin arbetar med gipsmodellen av Karl XII-statyn. Sen gjordes den slutliga avgjutningen i brons.

Dagarna innan statyn av ”hjältekonungen” Karl XII avtäcktes i Kungsträdgården 1868 blev det upplopp för att ”folket” avstängdes genom ett plank.

En av de märkligaste fenomenen i den svenska historien var kulten av Karl XII. Den varade från 1800-talet fram till ungefär tiden för första världskriget. Kungen som lyckades ödelägga den svenska stormakten, förde krig, som tog död på 25 procent av den manliga befolkningen blev under 1800-talet en nationell hjälte. År 1868 skulle kungen firas med statyn i Kungsträdgården. Den skulle avtäckas den 30 november, karladagen. Ännu idag kommer svenska nynazister dit och lägger en krans.

Redan före invigningen anade Dagens Nyheter oro:

”Överintendentsämbetet, om vilket man på senare tiden ej alltid haft skäl att tala med uttryck av gillande, isynnerhet vad beträffande dess görande och låtande med Kungsträdgården (Karl XII:s torg) har lämnat tillstånd till uppförande av en läktare. Den lilla öppna platsen omkring statyn mellan de båda sidoläktarne och denna läktare, ävensom planen mellan statyn och Norrström, lämnar utrymme endast för ett ringa fåtal av de många, som antagligen komma att vara i rörelse denna dag, de övriga få nöja sig med att betrakta läktarnas brädväggar! ”

Brädväggarna väckte folklig vrede:

DN kunde rapportera:

”Polis och militär måste skydda läktaren mot skadegörelse. Omkring kl. 7 den 28 november samlade sig ett par tjogtal pojkar på Karl XIII:s torg framför och omkring den mycket omtalade läktaren och började hurra — om det till en början var för läktaren eller den inhöljda Karl XII-stoden, vilja vi lämna osagt. Beklagligen inskränkte den samlade folkhopen icke sin opinionsyttring mot den fatala läktaren härtill, utan gjordes snart försök att bryta ned densamma. Trappan på läktarens östra sida bortlyftes, och några bräder av väggen brötos lösa, innan polis hann anlända och avstyra ofoget. Emellertid växte folksamlingen stundligen och blev framemot 10-tiden så talrik, att polisstyrkan ej ansågs tillräcklig att avstyra oväsendet.”

Polismästaren hade läst upprorslagen men det hjälpte inte. Då kommenderades en skvadron av hästgardet under löjtnant Harmens befäl dit, kavalleristerna gjorde chock och rensade gatorna, vilt huggande med sablarna.

Men den 30 november kom kung Carl XV och förrättade den högtidliga invigningen.

Nu kunde DN rapportera en lyckad cermoni:

*Bara fint folk fick plats innanför läktarna när statyn invigdes på Karl XII:s torg.*

”Det är överflödigt nämna, att icke blott alla de festplatsen. närmast omgivande gator voro överfyllda av åskådare, utan jämväl avlägsnare punkter, från vilka en skymt av densamma kunde uppfångas, såsom Lejonbacken och Skeppsbron utmed Norrström, Strömparterren, Stora teaterns fönster och tak, balkongen å Jakobs kyrktorn, Mindre teaterns veranda och tak, träden å torget, de ångfartyg som lagt upp på strömmen, ett slags tillfällig läktare eller amfiteater, som var uppförd vid Blasieholmskaj en över de därstädes för tillfället varande stenhopar och byggnads-skjul o. s. v. Vid konungens ankomst uppspelade gardesmusikkårerna en festmarsch, som tystnade, då Hans Majestät intagit sin plats. Sångkören uppstämde folksången »Ur svenska hjärtans djup», varefter Karl XII-kommitténs ordförande, generalöjtnanten friherre Sprengtporten, fram-trädde till konungen och höll tal. Konungen gav härefter, sedan H. M. med ljudelig röst, så att orden hördes även å avlägsna punkter av platsen, yttrat några ord om den hjältebild, som stod lika klar i hävden som i svenska hjärtan, befallning, att stoden skulle avtäckas.”

Statyn väckte missnöje hos militären. Kungen som avses peka mot Ryssland ansågs göra en fjollig gest och inte med hela handen som en riktig karl.

In Folkfest och evenemang

Unionen upplöst dags att hissa ”den rena flaggan”

Sillsalaten, unionsflaggan som aldrig mer skulle hissas. Bittert för Sverige och festligt för Norge som äntligen fick sin rene flag.

Snopet var det, unionen med Norge var upplöst 1905. Den ”rena” flaggan utan unionsmärket skulle hissas. Man försökte låtsas att det var ett festligt tillfälle och svälja förtreten. Först ut var Slottet denna dystra novemberdag.

Så här skildar Svenska Dagbladet den sorgsna händelsen som man försökte verka glad över:

”Solen borde ha varit framme och himlen borde ha synts. I stället låg gråvädret tungt över staden, då Stockholm på morgonen den 1 november gav sig ut för att fira den rena svenska flaggans pånyttfödelse. Den klibbiga luften svepte kall som en spökhand kring gatornas redan tidigt rörliga liv. Spårvagnarna gledo överfyllda på våta skenor fram mot stadens centra, och droskorna sökte sig samma väg genom de små gläntor, som här och där öppnade sig i folkvimlet. Lejonbacken, Gustav Adolfs torg och Norrbro hade redan fyllts till trängsel, utan att dimman lättade. Stor-kyrkans visare närmade sig alltmer det betydelsefulla niotalet, och på. alla tak syntes folk utposterat, färdigt att låta dukarna stiga till väders, då ögonblicket kom. Bortåt Blasieholmskajerna och Skeppsholmen rörde sig en kompakt människomassa, som trängdes ytterligare ihop, varje gång en spårvagn eller tegelkärra skulle fram. Långt inåt Kungsträdgårdens sliriga gångar trängdes de, som kommit sist. I alla fönster åt Gustav Adolfs torg voro nyfiket väntande skockade, och på taken hade också ej så få sökt sig utsiktsplatser. I förväntning riktades alla blickar mot slottet, på vars flaggstång redan en liten flik av det nu rena övre och inre fältet stuckit upp över takåsen. De sneglade i förbifarten bortåt Storkyrkans klocka, som så gott dimman tillät insyn, visade att väntetiden nu kunde räknas i sekunder.

En i rök inhöljd röd blixt från Skeppsholmsbatteriet gav tecknet, och i samma ögonblick klingade det första nioslaget. Långsamt och högtidligt gledo de blågula dukarna upp för hundratals flaggstänger på en gång. Den stämning, som trängt sig på alla i detta historiska ögonblick, höll sig stilla tills flaggorna brett ut sig och fattats av vinden, men då bröt ett tusenstämmigt hurrarop lös, en stämning, som var för djupt känd för att låta inordna sig under takt eller kommando. Det överröstade den mångstämmiga visselkonsert, fabrikspiporna nyss intonerat, det steg och föll med oordnade intervaller, och allt emellan stämde skotten från Skepps- och Kastellholmarna in med sin dånande bas. Man höjde sig på tå, man svängde hattarna i vädret, man skrek och hurrade, och ut över Strömmen rullade i långdragna ekon detta folkets uttryck, för vad det känner för Sveriges flagga.”

In Kultur och media

Man äger ej snille för det man är galen – Johan Henric Kellgren

Johan Henric Kellgren, efter Sergels berömda relief i hans serie porträtt av framstående svenskar.

Gustavianska tidens skarpaste penna, upplysningsman och sympatisör med franska revolutionen, Johan Henric Kellgren blev Stockholms store litteratör och vän med Gustav III.

Han föddes på landet i Västergötland 1751, utbildades i Åbo vid det Svenska rikets tredje universitet. Men livet började på allvar för honom när han fick plats som informator i Stockholm vid 22 års ålder hos general Mejerfeldt.

Den unge mannen som närmast hade varit mobbad i skolan och varit en enstöring vid universitetet blommade nu upp. Familjen Mejerfeldt, vars söner han undervisade i hemmet, levde mitt i Stockholms gladaste societetsliv. Plötsigt kastade sig Kellgren in i nöjeslivet. Han frekventerade dansöserna och sångerskorna vid operan, som hade ryktet om sig att vara lättsinninga. Denna första ungdomliga tid av njutningslystnad avsatte dikten ”Sinnenas förening” där han hyllade den sinnliga njutningen.

Hans stora tid som diktare började i pressen och han blev snart den ledande pennan i Stockholms-Posten som startade 1778 ett år efter han kommit till Stockholm.

Han såg som sin mission att bekämpa dumhet och vidskepelse. Kända blev dikter som ”Dumboms leverne”, ”Ljusets fiender”. Alla försvarade upplysning och förnuft. Skoningslöst hånade han tidens medelmåttiga skalder och fick många fiender. Han hånade också frimurare, andeskådare och andra charlataner som hade stor framgång i Stockholms societet vid denna tid.

Hans mest kända dikt, vars titel blivit det citat som överlevt längst var ”Man äger ej snille för det man är galen” där han utropar:

Blev då förvillelsen allena skaldens lott? –

Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? –

Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått;

stig över, eller vik – och du är fånens like.

Hans teaterintresse, yttrade sig inte enbart i umgänget med balettflickor och sångerskor utan också i hans verksamhet som teater- och litteraturkritiker, en av de första i Sverige i denna genre. Teaterintresset uppmärksammades av Gustav III som var en hängiven amatörskådespelare i hovets avskilda värld, och som grundade Dramatiska Teatern och Operan.

Kungen skrev själv utkast till operalibretton och pjäser – på franska, som han sade sig finna mer commode att uttrycka sig på än svenska. Kellgren fick nu i uppgift att hyfsa till kungens texter och sätta dem på vers. Den stora nationella succén blev operan ”Gustav Vasa”, som gavs regelbundet på Kungl. Operan långt in på 1800-talet. Operorna tonsattes av den tyske kompositören Naumann, som inkallats av Gustav III.

Kellgren fick titeln kunglig bibliotekarie och handsekreterare och uppbar lön, som på den tiden kallades pension. Ställningen var honom till nytta eftersom hans vassa penna skaffade honom många fiender. Han sade själv att han överlevde all kritik genom att krypa ihop under tronen.

Under 1780-talet tystnade hans diktarpenna, han var sjuk och svag. Men några år före sin död kom han tillbaka bl a med dikten ”Den nya skapelsen”. Där slog han an en ny ton, som förebådade romantiken som skulle blomma ut på 1800-talet.

Som så många under denna tid drabbades Kellgren av tuberkelos, som gav honom en plågsam och långsam död. Sitt sista år 1794 – 1795 tillbringade han försvagad i sin kammare. Begravningen blev en stor tilldragelse i Stockholm

In Katastrofer och hemskheter

Tiggare till arbetsanstalt eller tillbaka till hembygden

Lösaktig eller kanske tiggande flicka förs till spinnhuset av ”paltar”, som poliser kallades före snutar.

Att tigga förbjöds definitivt 1801. Tiggarna skulle redan tidigare skickas till spinnhuset på Långholmen eller speciella arbetsanstalter. Överståthållaren slår till:

Ehuru genom tid efter annan utkomna författningar tiggerier här i staden blivit på det allvarsammaste förbjudna, har dock Överståthållarämbetet måst erfara, det åtskilliga lösa personer, och däribland fabriksarbetare och spinnerskor samt arbetsföra barn, nu mera än förr företagit sig att icke allenast på gatorna utan också i bodar och hemma i husen kringstryka och allmänheten med bettlande besvära, varvid en del vanartiga under sken av allmosors begärande ej sällan taga sig tillfälle att genom snatterier och tjuvnad göra skada och olägenhet. Och har alltså till förekommande av ett slikt självsvåld, vilket så mycket mindre bör överses, som de personer, vilka veta och förmå arbeta, kunna skaffa sig tillgång till förtjänst på de därstädes tillökta arbetshus samt i övrigt genom Gustavs inrättning för Stockholms stads fattiga arbetare och de på direktionens över samma inrättning föranstaltande försorg numera inom alla församlingar i staden är anlagda sopphus, varest de fattiga och behövande för en ringa betalning undfå en hälsosam och gagnelig föda., vilken inom några församlingar förmedelst invånares frikostighet och därtill gjorda sammanskott även utan all avgift till de mest usla och nödlidande utdelas, blivit i anseende till sina förnödenheter i märkelig måtto hjälpta och understödda, varförutan en annalkande blidare årstid nu snart lämnar tillfälle till erhållande av åtskilliga arbeten, Överståthållarämbetet aktat nödigt att härigenom förnya de i detta ämne före utgångna författningar, så att den, som med tiggande på gator, allmänna platser eller i bodar och husen beträdes, skall strax upptagas och utan skonsmål avstraffas med spö eller ris eller spinnhusarbete, allt efter omständigheterna och som tiggarnas okynne förtjänar, med vilket straff även de föräldrar, som utsända sina barn att tigga, skola beläggas ; bärandes alla från andra ställen ankomna lösa personer genast härifrån förfoga sig var och en till sin födelseort, så kärt dem är att undvika det allvarsamma förfarande, som eljest med dem ofelbart vidtages, såsom ock den eller de, vilka finnas sådana personer hysa, ingalunda skola undgå att med laga böter varda ansedde.

In Nöjen och fritid

När enkelt folk inte fick lyxkonsumera

Polisen gör kafferazzia hos borgardamer 1799. Färglagd tuschtekning av Per Nordquist.

Före 1800-talet var myndigheterna upptagna med att reglera folks konsumtion, särskilt importerad lyx.Man fick inte glänsa över sitt stånd.

Kampen mot överflödet i folkdjupen hade gamla traditioner. På 1600-talet var det förbjudet för enkelt folk att klä sig i lyxiga kläder av siden i många länder. Praktfulla kläder var ett privilegium för adeln och de rika. Befolkningen indelades i grader, socialgrupper skulle vi säga, där endast de förnämaste fick konsumera lyx eller anordna generösa fester. Så hette det: ”Den som är av första graden får pryda brudhuset med tapeter, silver och sidentyg på väggar och som himlar i taket, ha silverljuskronor, silverljusstakar, och annan sirat, men bara om personen äger det själv. Annars får man nöja sig med tenn, och bör helst hyra för ändamålet inrättade och publika hus av magistraten. Personer av andra graden får nöja sig med måttligare sirat. Den tredje graden bör inte ha så ornerat. Fjärde graden bör inte ha ornerade brudhus alls.

Detaljerade förordningar reglerade konsumtionen, som förordningen 1664, som reglerade hur man fick fira hemma, särskilt bröllop:

Det är förbjudet med hödtidliga gästabud och samkväm vid trolovningar. Bara de närmaste anhöriga får bjudas. Högst två eller tre vittnen är nödvändiga.Det är inte tillåtet med högtidliga beridningar med ledsagare i staden eller från sitt hem på landet, vid bröllop. Vid bröllop får inte hållas gästabud eller badstugugång.Eventuellt arvskifte efter tidigare äktenskap måste vara färdigt innan lysning kan ske. Om borgare står för tjänstefolkets bröllop, får dessa inte vara lika med dennes barns, utan ska vara enligt personens eget stånd.

Bröllopsgästernas antal ska inte övergå brudparets stånd. Högst 14 par får bjudas, inbegripet musikanter, betjänter och officianter. Det är berömligt att bjuda färre och skänka pengarna till behövande.

Man ska inte belasta brudhuset med drängar, pigor och pojkar, inte ens adeln ska ha större uppvaktning än nödvändigt. Böter utgår efter varje onödig person.

Också gällande maten ska man ta hänsyn till graderna. Första och andra graden får ha två anrättningar om borden är avlånga, allvarsamt upplagda, samt konfekt och frukt, såväl inlagd som färsk, men ingen marsipan. Tredje graden får ha en anrättning av måttliga rätter, ingen annan konfekt än bakelse, samt inhemsk, oinlagd frukt. Fjärde graden ska ha mat som anstår dem, utan bekostning och prål, och utan konfekt.

Vid alla bröllop ska man ha gott, svenskt öl. Hellre än utländskt öl ska man bjuda på vin. Vid tjänstepigors och drängars bröllop ska bjudas på svenskt öl och brännvin. Om brudfolket är av medelmåttigt stånd kan bjudas på främmande öl eller bara brännvin. Om tjänstefolket är av förnämt stånd kan det bjudas vin, men helst spanskt eller franskt

Bröllopsgåvor är onödigt. Om brudparet är fattigt kan de ställa fram en skål på bordet där gästerna kan lägga så mycket gåvor som de vill. Brud och brudgum får heller inte ge släkt och vänner gåvor.Ingen får dansa vid bröllopsmiddagen, innan maten är upplagd och bönen gjord. Ungkarlar får inte bli druckna i brudhuse.Det är förbjudet med gästabud hemma.Ingen excess med dopkläderna..

På 1700-talet under den s.k. frihetstiden efter stormaktens sammanbrott 1718, slog den s k merkantilistiska ekonomiska ideologin igenom. Det gällde för en stat att importera så litet, och exportera så mycket som möjligt. Som idag kläddes myndigheternas förbud mot njutningsmedel i moraliska termer. Tobak, kaffe och thé blev den tidens knark.

Sedan 1738 var Hattarnas slagord »Svensker man i svensk dräkt!» Ständerna ville att man skulle klä sig i inhemskt producerade textilier. Ständerna hade två motiv för att också vilja förbjuda importen av vad man kallade njutningsmedel. På 1755-56 års riksdag pläderades för att »var och en måtte åtnöja sig med landets goda till spis och underhåll». Till de utländska varor, som det därför blev en nationell plikt att hejda »lystnaden» efter, hörde särskilt kaffe och te, socker, vin, tobak och utländska frukter.

År 1740 förbjöds t ex tobaksrökning med hänvisning till brandfaran:

”Såsom det förnimmes, att för någon tid tillbaka och nu nyligen eld varit itänd uti nya Kungsholmsbron, utan att någon spaning kunnat erhållas, av vad tillfälle sådant skett, eller vilken därtill varit vållande, men dock genom tobaksrökande och eldens ovarsamma hanterande torde hava sig tilldragit; alltså, emedan uppå, denne brons uppbyggande ansenlig omkostnad är gjord, erfordrandes således angelägenheten, att all genom slik ovarsamhet befruktande vådelig händelse i möjligaste måtto må förekommas; fördenskull haver högvälborne herr baron och överståthållaren med magistraten funnit för gott härmed att förordna, att där någon beträdes och lagligen övertygas att hava rökt tobak på eller under nya Kungsholmsbron, densamma skall, antingen någon fara därigenom timar eller ej, vara förfallen till tio dal. silvermynts böter. Och emedan det är nödigt, att tobaks-rökande på andre publike ställen ej heller tillåtes, såsom på Norre Slaktarebro, Fiskarebron därsammastädes och de trapporne, som löpa upp ifrån Skeppsbron till Södermalm och S:t Katarinasidan, jämväl uti Slaktarehusen och Fiskaregångarne, tillika med stadens vågar och mätarehus, varest tobaksrökande av utsatte vaktposter icke kan hindras; alltså komma vederbörande, som sig därutinnan förbryta, att jämväl undergå förenämnde plikt.”

Men inte bara brandfaran låg till grund för tobaksförbudet, även ungdomens hälsa angavs som skäl när förbudet utvidgades året därpå.

För dem, som inte fyllt 21 år, gällde 1741 års förbud mot tobaksrökning, som införts med hänsyn inte bara för att »svåre olyckor och eldskador sig ofta tilldragit genom tobakseldens vårdslösa hanterande, utan ock att ungdomen utav förvett och oförstånd medelst tobaksrökande förskämt hälsan och förtärt mera, än de varit i stånd att förtjäna till födo, underhåll och nödigt behov, vilket de vid mognare ålder med skada måste ångra». Böterna för att trotsa detta förbud var 2 daler silvermynt. Den yngling, som inte kunde betala böterna fick två söndagar sitta i stocken. Samma straff drabbade busungarnas föräldrar eller husbönder, om de »genom flathet och försummelse» gjort sig medskyldiga.

Redan 1747 infördes en avgift på kaffe och te för varje hushåll. Ständerna ansåg det »billigt, att de, som hade råd att vara läckra i smaken, måtte erlägga något rundeligare i kronans kassa».

Den som inte anmälde sig och betala konsumtionsavgiften till myndigheterna, drabbades av 100 daler silver mynt i böter och »miste käril och koppar». Även bruket av röktobak och snus blev belagd med accis, olika stor alltefter vederbörandes sociala ställning. Bönderna förbehöll sig dock att få bruka snuset fritt. Soldater var befriade från avgift för såväl röktobak som snus, så länge de stod i kronans tjänst. Straffet för överträdelse av förordningen var detsamma, som när det gällde kaffe.

År 1756 höjdes bland både regering och ständer varnande röster mot det det växande överflödet, isynnerhet i mat och dryck. Ständerna förbjöd importen av både tobak, kaffe och en mängd andra överflödsvaror. Ja man gick så långt, att man utsträckte förbudet även till kopparstick samt statyer och byster av alabaster och gips.

Riksdagen vände sig därför till konungen och anhöll, att han ville vid alla tillfällen »med onåd utmärka all yppighet och överflöd» såsom en säker orsak till rikets ruin. Och till riksråden uttalade ständerna den önskan, att de måtte föregå ämbetsmännen med exempel av »tarvlighet och återhållsamhet». På detta sätt hoppades ständerna att få se »ett allvarsamt och sparsamt folk, som dock genom idoghet och handel sig dageligen förkovrade».

Verkningarna av de många förbuden blev inte vad regering och ständer hoppats. Visserligen försvann de förbjudna varorna från tullverkets längder, men ändå fanns de att köpa i bodarna, ja folk gick t. o. m. omkring på gatorna och bjöd ut dem. Det påstods, att det aldrig druckits så mycket kaffe som sedan drycken blivit förbjuden. Resultatet hade alltså blivit, att den årliga införseln undanträngts av smuggling, att kronans inkomster av tullmedel alltså minskats högst betydligt, och att missnöjet var stort överallt — utom bland smugglarna. Kaffe, te och tobak hade nästan blivit nödvändighetsvaror, fastän kaffe introducerats först i 1700-talets början.

Gustav III ( reg. 1772 – 1792) avskaffade alla lyxförbud, men efter hans död återinfördes ett kaffeförbud i olika omgångar, det sista så sent som 1817 – 23.

Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, berättar i sin berömda dagbok hur hon smusslar med kaffedrickandet under tider av förbud. Hon nämner inte kaffet vid namn, ens i dagboken när hon avnjuter drycken, utan endast med antydningar.