August Strindberg (1849 – 1912) hör till de författare som fått en alldeles särskild koppling till Stockholm. Staden och dess människor är en ständig bakgrund till hans romaner och historier.
Romanen Röda Rummet har i generationer varit obligatorisk läsning för skolelever. Den delvis självbiografiska romanen handlar om en ung publicist som liksom Strindberg själv slår sig fram i 1870-talets Stockholm. Med ibland satirisk skärpa gisslas publicister, byråkrater och välgörenhetstanter. Stilen var den nya realismen med ett språk som ansågs närma sig talspråket och blev normgivande för framtiden.
Strindberg var också den store polemikern i Svensk press och åtalades för osedlighet och hädelse och fick tidvis gå i landsflykt.
Han levde med sin tid och dess intellektuella moden. Den sociala frågan, kvinnofrågan, monarkin, rösträtten – alla de största stridsämnena fann honom på barrikaderna. Ibland på fel sida. Med många misslyckade äktenskap bakom sig skrev han hatfyllda porträtt av frihetssträvande ”frigjorda” kvinnor. I rättvisans namn ska sägas att han var en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt.
I äktenskapsdramerna ”Dödsdansen” som utspelar sig på en fästning utanför Stockholm, och ”Fadren” skildrar han med frenesi äktenskapliga helveten.
Internationellt är det främst som dramatiker August Strindberg överlevt. Hans äktenskapsdramer och absurdistiska pjäser som ”Ett drömspel” spelas fortfarande, även utomlands. Strindberg startade till och med en egen teater mot slutet av sitt liv. Den lilla Intima Teatern vid Norra Bantorget blev en scen där han kunde förverkliga sin ide om närhet mellan publik och skådespelare, man kan säga att han pekade framåt mot spelfilmen.
Strindberg prövade under sitt växlingsrika liv många av tidens åskådningar, från övermänniskoideologi i den tyske filosofen Nietzsches anda, till socialismen. Och till och med kristendomen som han under somliga tider raljerat med. Ibland blev han kort sagt galen, kanske påverkad av ett allt för hängivet bruk av absint. Den s k infernokrisen avsatte en ingående skildring av paranoians plåga i ”Inferno”.
Med god timing var det just den segrande socialdemokratin som han verkade ha närmat sig de sista åren av sitt liv. Ett stort tåg av arbetare och deras ledare drog därför förbi hans sista bostad ”Blå Tornet” på Drottningatan 85 på hans 60-årsdag.
Han blev dock inte mycket äldre så kort därefter blev det dags att tåga igen. Strindbergs begravning när han fördes till Norra Kyrkogården drog 60.000 människor i liktåget, ett av de största i Stockholms historia.
Strindberg blev därför nära nog helgonförklarad efter sin död av socialdemokratin. Under den socialdemokratiska hegemonin i Sverige under de första efterkrigsdecennierna framstod Strindberg nära nog som den enda författaren Sverige haft och ägnades en formlig kult.
I kultens kölvatten återupplivades Strindbergs experiment med oljemåleri och han kom vid 1900-talets slut att betraktas också som en av Sveriges största konstnärer. Hans tavlor, oftast expressionistiska landskap med motiv från Stockholms skärgård säljs idag för mångmiljonbelopp.
För Stockholms skärgård fick Strindberg en särskild betydelse. Han var en av de många konstnärer och författare som upptäckte tjusningen med det karga skärgårdslandskapet och blev en pionjär i anstormningen av sommargäster och stugbyggare utanför den lummigare och tryggare inre skärgården. Inte minst väckte den populära romanen ”Hemsöborna” intresse för fiskarbefolkningen och deras stugor.
Strindberg flyttade ofta till nya våningar i Stockholms innerstad. Den sista bostaden på Drottninggatan 85 är idag rekonstruerad med sin enkla inredning i jugendstil och är med ett anslutande museum öppet för allmänheten. Också exteriören av huset är återställd i sin ursprungliga glans i jugendstil, med förgyllda detaljer och ursprungliga butiksskyltar målade på väggarna.
August Strindbergs grav på Norra Begravningsplatsen i Solna är en välbesökt vallfartsort med sin berömda inskription: ”O Crux ave spes unica!” O Kors, var hälsat enda hopp!”.
Comments are closed.