År 1853 byggdes ett gasverk i Stockholm och gaslyktor sattes upp på några centrala gator och Norrbro. Den 19 november var det dags för premiären för lykttändarna att tända den nya belysningen följda av entusiastiska stockholmare, som häpnade över det starka ljuset.
Tidningen Friskytten skildrar gaspremiären:
På aftonen den 19 december hade man det nöjet att se det första större profvet på gatubelysningen här i hufvudstaden. Senare på aftonen tändes nämligen på försök samtliga gatlyktor vid Drottninggatan, Klara Bergsgränd, Fredsgatan, Gustav Adolfs torg och Norrbro i närvaro av en talrik samling åskådare, som hela vägen åtföljde lykttändarne; och bland vilka man hörde stor belåtenhet uttryckas.
Effekten var också synnerligen vacker, särskilt vid Fredsgatan och på bron, der lyktorna äro något tätare placerade, och der man öfverallt skulle kunna läsa ett bref eller fint tryck. Bredvid den hvita gaslågan syntes också de gamla oljelyktorna sken helt dunkelt.
Nästa år infördes gasljuset i Gamla Stan och Klara och Jacobs församlingar och 1859 anslöts också Södermalm genom en undervattensledning. Stockholmarna fick under de här åren uppleva en för oss idag så välbekant syn: uppgrävda gator där man drar ledningar.
Det första gasverket låg vid Klara Sjö bakom nuvarande Centralstationen och ledningarna drogs till en början av engelska fackarbetare. London hade infört gasbelysningen redan 1810.Bolaget var ett privat aktiebolag.
Också inomhus började gasljuset införas. Operan blev gasbelyst 1854, liksom riksdagshuset på Riddarholmen och Börshuset. Under det följande decenniet infördes gasljuset i allt fler restauranger, teatrar och även välbärgade privathem.
Även till Stockholm spred sig de revolutionära upploppen år 1848. Under några dagar i mars fylldes gatorna av upproriska folkmassor som kastade sten på konservativa politikers hus. Militär och kavalleri sattes in för att rensa gatorna.
Den i stora frågan under det mellersta 1800-talet var representationsreformen. Ståndsriksdagen med sina fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder framstod som ett föråldrat system för folkrepresentation.
I mars 1848 samlades 400 stockholmare ur ”den bildade medelklassen” på de la Croix’ salonger vid Brunkebergstorg för en ”reformbankett”. Man var angelägen om att hålla en värdig ton och inte provocera: skålar för konungen utropades vid sidan av dem för representationsreformen.
Medan talarna som ingalunda var några ”rabulister”, som termen för revolutionärt sinnade personer var på den tiden, orerade samlades en folkmassa utanför på torget, där idag riksbanken, gallerian och hotell Sergel Plaza ligger.
Uppviglare och agitatorer var aktiva över hela staden. På husknutarna klistrades olagliga affischer upp med texten:
5000 Medborgare
Samlas på Brunkeberg i afton!
Leve reformen.
Allmän rösträtt.
Stämningen blev allt mer uppjagad. Kungen Oscar I och samhällets elit satt på Operan och lyssnade på den svenska världsstjärnan Jenny Lind i Friskytten. Chockade fick de meddelande om att uppror tycktes råda i staden.
All Europas överhet levde under 1800-talet i ständig skräck för att folket skulle göra revolution. Minnet av de franska revolutionerna 1789 och 1830 hängde som ett ständigt damoklessvärd över kejsare, kungar och adel som ännu dominerade de europeiska staterna.
År 1848 tycktes det vara dags igen. Hela Europa skakades av upplopp och åtminstone försök till revolutioner.
Under några dagar fyllde också uppretade folkmassor gatorna i Stockholm. Konservativa politikers hus utsattes för stenkastning. Även ärkebiskopen, landshövdingen, krigsministern och utrikesminstern fick påhällsning av uppjagade folkmassor med stenar. Överståthållaren satte in militär och kavalleri och det kom till skottlossning. På Brunkebergs torg byggdes barrikader enligt parisisk förebild.
Utegångsförbud infördes efter kl 8.00 e.m. och krogar och nöjeslokaler stängdes. Till och med de bejublade föreställningarna av Friskytten med den gästspelande Jenny Lind (”den nordiska sångfågeln”) på Operan ställdes in.
Efter några dagar lade sig åter lugnet, för denna gång. Landet fortsatte långsamt att reformeras under den liberale kung Oscar, som bland annat avskaffade skrånas monopol på hantverksyrkena, reformerade fängelseväsendet och införde näringsfrihet för judar. För att inte måla bilden i svartvitt av ett ädelt folk och en förtryckande överhet måste tilläggas att just den senare reformen senare under året ledde till stora antijudiska demonstrationer av hantverkare som fruktade konkurrens från skickliga judiska affärsidkare. Under några dagar fruktade man till och med att demonstrationerna skulle urarta till pogromer.
Under första halvan av 1800-talet kokade det i Stockholms befolkning av missnöje med de styrande, särskilt den åldrande och med tiden allt reaktionärare kung Carl XIV Johan. Även i de högre samhällsskikten var missnöjet stort, särskilt med den begränsade tryckfriheten. Uppbackade av kungen ingrep myndigheterna ständigt genom sin s k indragningsmakt gentemot vad överheten ansåg vara misshagliga skriverier.
Ett kuriöst livsöde var adelsmannen Magnus Jacob Crusenstolpe (1795 – 1865). Han inledde sin karriär som redaktör för tidningen Fäderneslandet. Den var inget mindre än kungens egen tidning. Den lyckades dock inte slå an hos publiken och fick läggas ner. Crusenstolpe själv blev ruinerad på tidningsäventyret och fick till och med sitta en tid på gäldstugan. Kung Carl Johan veknade dock och betalade hans skulder.
Den välgörenheten skulle kungen bittert få ångra. Crusenstolpe kom tillbaka som publicist, men nu som hätsk fiende till kungen och monarkin. År 1838 kulminerade fiendskapen. För att kungen gjort en utnämning som Crusentolpe ogillat och kritiserat för den långsökta anledningen att den skett på en söndag och därmed utgjorde ett sabbatsbrott dömdes Crusenstolpe att sitta tre år på Vaxholms fästning för majestätsbrott.
Domen fick Stockholm att explodera. Befolkningen gjorde uppror och gick ut på gatorna. upproret gick så långt att trupper inkallades och två personer sköts sedan folkmassan krossat justitiekanslerns fönster genom stenkastning. Crusenstolpe blev frihetshjälte. Även när han skulle flyttas från häktet till Vaxholms fästning kantades hans väg av hyllande folkmassor.
Han fortsatte dock att skriva sina mot överheten riktade pamfletter på fästningen.
När han avtjänat sitt straff skrev han också historiska romaner som vann många läsare även om han kritiserades i pressen för att vara vårdslös med den historiska sanningen.
Den 30 november 1868 var en nationell festdag. Karl XII:s staty skulle avtäckas i Kungsträdgården. August Blanche hade firat i förväg på en krog vid Brunkebergstorg. På väg till statyavtäckningen fick han slag och dog på ett apotek där han sökt hjälp.
Att vara nationell stod inte i strid med att vara frisinnad på denna tid. August Blanche ( 1811 – 1868) var liberal, men med måtta. Han stod ständigt på de förtryckta nationaliteternas sida. Han blev en offentlig person som redaktör för den frisinnade tidskriften Freya. Där kom han i ständig polemik med Jonas Love Almqvist som med Aftonbladet som plattform låg ett snäpp till vänster om August Blanche.
Denna fiendskap stegrades till den grad att August Blanche spottade Almqvist i ansiktet på tidens kändisställe, kafét på Strömparterren. Förgäves hade Blanche försökt utmana Almqvist på duell. Nu blev Blanche i stället rikskänd.
Efter fyra stormiga år som publicist på 1840-talet tröttnade den i själva verket godmodige Blanche på det stridbara livet som tidningsman. I stället gick han över till att skriva folklustspel för Kungliga Teatern. Dessa blev oerhört framgångsrika, och gick för fulla hus. Blanche skrev och översatte en jämn ström av lustspel och farser. Ännu in i nutiden spelas hans Ett resande teatersällskap – en tragedi i Vimmerby. Han var Stockholms under sin tid mest spelade dramatiker.
Efter pjäserna gav han sig också in på den skönlitterära banan. Hans specialitet blev vardagsnära små noveller, en slags skisser från Stockholmslivet. De är präglade av en varmhjärtad människas syn på livet och kan idag tjänstgöra som en veritabel tidsmaskin som låter läsaren komma Stockholm under det mellersta 1800-talet in på livet. Hans mest omtyckta berättelser samlades och gavs ut under titeln Hyrkuskens berättelser.
August Blanche var en uppskattad sällskapsbroder i det litterära, publicistiska och teatraliska Stockholm och välkomnades som talare vid allehanda festiviteter. Och sådana var det många av. Stockholm var på denna tid känt som de många kalasernas stad. Måhända blev detta också hans död denna 30 november.
Hans stora folkliga popularitet gjorde hans begravning till ett stort event. Tretusen personer lär ha följt hans kista.
Ångbåtarna revolutionerade Stockholms kommunikationer. Från1820-talet sträckte sig fler och fler ångbåtslinjer i ett omfattande nätverk kring huvudstaden. Så snabbt och bekvämt hade man aldrig rest förut. De mest populära: skärgårdsbåtarna är fortfarande omistliga.
Vikingatidens samhälle var uppbyggt kring fartygstransporter med Mälaren som den stora inhemska trafikleden. Stockholm var från början en båtarnas stad. Inte bara handel och transporter skedde huvudsakligen till sjöss, även de lokala kommunikationerna var till stor del vattenburna.
”Roddarmadamerna”, försupna men kraftfulla fruntimmer, rodde folk som en slags taxi mellan stadens öar och holmar långt in på 1800-talet. Ångfartygen innebar en revolution för stadens kommunikationer. Redan från 1820-talet och sedan framåt under hela århundradet växte nätverket av ångbåtslinjer.
Mälarens och Hjälmarens alla städer och samhällen nåddes med hjulångare. En sådan resa på hjulångaren Yngve Frey mellan Stockholm och Arboga beskrivs målande av Jonas Love Almqvist i romanen Det går an (1839).
Ångfartygen förband Stockholm med alla Mälarens och Hjälmarens städer, Vättern och Vänerns städer och Göteborg, via Göta Kanal, Norrlandskusten och Ostkusten, Gotland, Finland, Sankt Petersburg, Lübeck, för att nämna några av de viktigaste destinationerna.
Sveriges rikedom på vattendrag, långa fjärdar, vikar och sjöar, ibland förbundna med kanaler bidrog till att järnvägarna kom till Sverige ett par decennier senare än andra länder. Fartygsförbindelserna var helt enkelt så snabba och effektiva att de länge räckte till för att förse, inte minst Stockholm med goda förbindelser.
Än idag är de omistliga skärgårdsbåtarna och de museala ångbåtarna oöverträffade som kommunikationsmedel i Stockholms 22 000 öar stora arkipelag. Man kan inte tänka sig Stockholm utan sin flotta av vita skärgårdsbåtar, som blivit ett emblem för staden.
Det ännu verksamma Waxholmsbolaget grundades 1865 för att sedan dess förbinda otaliga öar i skärgården med bekväma och snabba fartyg. De bidrog till den omfattande kolonisation genom fritidshus som spritt sig över skärgården.Från början var skärgårdsvillorna ett den välsituerade högborgerlighetens sommarnöje par préference. De icke fullt så välsituerade hyrde in sig hos skärgårdsbefolkningen som nu började bli ett färgstarkt inslag i en omfattande litteratur. Er berättare säger bara Hemsöborna (1887), August Strindbergs populäraste verk.
Kring förra sekelskiftet sattes de eleganta och snabba passagerarångare in, som fortfarande används som utflyktsfartyg, till musikkryssningar, kulinariska turer och chartertrafik. Ett klassiskt livsmönster i borgerligheten blev under förra århundradet att fru, jungfrur (tjänarinnor) och barn tillbringade hela sommaren på lantstället vid fjärdarna och att husfadern pendlade mellan stad och sommarnöje med de nya ångbåtarna.Sådana turer med punschdrickande herrar i vita hattar i fartygens salonger på väg ut till grönskan och snickarglädjens villor skildras i många romaner och noveller.
Myllret kring ångbåtarnas tilläggsplatser i början på sommaren när denna exodus inleddes blev också en arketypisk Stockholmsscen. Likaså återkomsten till staden om förhösten.Ångfartygen var också viktiga för varutransporter och fördäcken var fullastade med varor till skärgården.
Efter Andra världskriget blev skärgårdsbåtarna allt mer utilitaristiska och påminnande om kommunala bussar, men minskade ingalunda i betydelse.Kvar som monument finns en handfull av det förra sekelskiftets ångare, några få ännu med ångmaskiner, som S/S Storskär, Waxholmsbolagets juvel, som varje sommar gör Skärgårdsturer med sin eleganta restaurang där den klassiska ångbåtsbiffen med lök kan avnjutas för en väl tilltagen penning.
Strömma kanalbolaget, i vardagstal Strömmabolaget, startades ursprungligen av en handfull idealister som ville rädda de äldre passagerarångare, som ännu fanns kvar, men inte längre var i bruk och hotades av skrotning.Idén visade sig bli inte bara en kulturhistorisk utan också affärsmässig succé.
Strömmabolaget har nu en stor flotta av både gamla och nya passagerarfartyg. Bolaget har vuxit till en gigant inom turisttrafiken och äger också sightseeingbåtar, hotell och bussföretag över hela landet. Strömmabolaget kan berömma sig av att driva världens äldsta passagerarfartyg M/S Enköping byggt 1868.Strömma äger och driver sedan år 2001också de klassiska Göta kanalbåtarna Diana, Wilhelm Tham och Juno. Det senare ännu ett rekordfartyg: världens äldsta med övernattningsmöjlighet, byggt 1874.
Först blev det funkislimpor i tallbackarna utanför stenstaden. Sedan sovstäder. Men under efterkrigstiden kom drabant- eller satellitstädernas tid. Med en krans av nya städer växte Storstockholm till en miljonstad under andra halvan av 1900-talet.
Under 1930-talet när funkisen slog igenom byggdes nya ”smalhus” eller funkislimpor som de kom att kallas upp i en krans kring innerstaden
Framtiden sågs i områden som Fredhäll på västra Kungsholmen: glest utspridda hus i tallbackar. ”Barnrikehus” där barnen kunde tumla om i grönskan under furorna. Solen skulle lysa in från åtminstone något håll under dagen i de genomgående lägenheterna genom stora glasrutor. Vinden skulle blåsa mellan husen och fläkta undan tuberkulosångorna.
1930-talets ambitiösa byggplaner i kombination med den stora depressionen i början på decenniet, och det senare världskriget skapade för en kort tid till och med ett bostadsöverskott. Människor kunde få bo gratis en tid för att flytta in i de nybyggda bostäderna. Men det blev en kort tid av lycka som länge skulle få legendariskt skimmer.
Efter det andra världskriget accellerade inflyttningen till Stockholm och fortsatte under resten av århundradet. 1930-talets spridda funkislimpor, fördömdes som trista ”sovstäder”. Stat och kommun och fackföreningsrörelsen i den nya socialdemokratiska enpartistaten tog sig an bostadsbyggandet genom en handfull s k allmännyttiga bostadsföretag. Nu hette filosofin: drabantstäder. Längs det nya ständigt utbyggda tunnelbanesystemet skulle en galax av satellitstäder suga upp befolkningsökningen.
Satellitstäderna skulle ha både arbetsplatser, köpcentra och bostäder och inte vara några sovstäder. Den första och mest berömda blev Vällingby 1954 med sitt nu kulturskyddade centrum. Arkitekten Sven Markelius, en av eldsjälarna bakom Stockholmsutställningen 1930 fick här skapa en utopisk stad som skulle få världsrykte. Ett centrum med alla funktioner, inklusive kyrka och restaurang ”Aniara”, omgavs av moderna bostadshus, glest spridda huskroppar i tallskog som vanligt, och villaområden för medelklassen.
Det futuristiska Vällingby följdes av ständigt nya satellitstäder som Blackeberg, Bagarmossen, Farsta, Skärholmen…den gamle Kung Gustav Adolf for år efter år till nya invigningar ackompanjerade av nya hyllningar i pressen.
Farsta centrum fick tårtpapperfasader i betong och varuhus vars fasader till skrämda bedömares häpnad mer liknade Las Vegas än det heliga Bauhaus. Skärholmens klättrande betonghus längs krangatorna på sluttningen ovanför köpcentret jämfördes av en kritiker med rosa glasögon med en italiensk småstad på ett berg i Toscana.
Viktigast var att bostadsstandarden drastiskt kunde höjas för de breda lagren. Ännu 1945 bestod hälften av Stockholms bostäder av ett rum och kök och så sent som 1960 saknade en tredjedel av bostäderna centralvärme, varmvatten och wc inomhus!
Innerstaden som hade sin största folkmängd 1960 med över 800 000 invånare glesades ut genom utflyttning och såg sin befolkning på ett par decennier minska med 25 procent.
Men när miljonprogrammet var färdigbyggt 1974 kastade sig de stora byggföretagen över nästa mål. Alla äldre bostadshus skulle renoveras. Nu hade opinionen ( almstriden t ex) stoppat vidare rivningar. I stället renoverades hela bebyggelsen på Malmarna till toppskick med omfattande subventioner. Målet var att enrummare skulle slås ihop till större lägenheter. Planverkets normer om separata toaletter och stora kök och badrum gjorde att ombyggnaderna, ”lyxrenoveringarna”, till en början gick mycket hårt fram i den äldre bebyggelsen. Med tiden blev man varsammare, slipade brädgolv, dörrspeglar och kakelugnar blev kult.
Den gråsvarta staden inom tullarna förvandlades på ett par decennier till en pastellfärgad lyxidyll. De gamla arbetarområdena gentrifierades och under det nya århundradet och borgerligt styre accelererade privatiseringen av innerstadens bostadshus. Bostadssegregationen blev större än någonsin.
Slutresultatet blev att en borgerlig innerstad, befolkad av höginkomsttagare och arvtagare, omges av en krans av förorter med en befolkning huvudsakligen av invandrare och proletärer. De en gång så utopiskt planerade satellitstäderna blev scenen för det 21:a århundradets inflammerade migrationsdrama. Särskilt Rinkeby och Tensta har en 90-procentig mångkulturell invandrarbefolkning där det talas 150 språk. Med jämna mellanrum utbryter etniska kravaller med brinnande bilar och ungdomar som kastar sten på utryckningsfordon och polis.
Men ändå växer hon! Mälardrottningen har blivit en global furie som om något decennium förväntas bli en tvåmiljonstad. Nybyggandet ska numera ske genom att förtäta innerstaden och dess utkanter. Ny stadsdelar som det ekologiska och urbant förtätade Hammarby sjöstad sydöst om Söder är nu målet för beundrande delegationer från omvärlden. Nu är det stenstaden och inte förorten som är idealet för stadsplanerarna.
Det är svårt att tänka sig idag – under andra halvan av 1800-talet blev Stockholm Sveriges största industristad. Fabriker kantade stadens fjärdar och röken bolmade ur höga skorstenar längs stränderna.
Ångans tidsålder medförde inte bara ånglok, snabba skärgårdsbåtar och en ny slags bolmande lastfartyg längs stadens kajer. Värmepannor och kakelugnar eldades med ved och koks och fabriker växte upp överallt med sina karakteristiska höga tegelskorstenar. Staden insveptes i svart rök och husen blev grå av sot. Men för 1800-talets människor betydde rykande fabriksskorstenar framsteg och välstånd. Bryggerier och kvarnar drevs också med ånga, överallt rök det. Samtida författare beskriver hur den metalliska klangen och hammarslagen från fabrikerna genljöd i luften.
Tidigt ute var Rörstrands porslinsfabrik, länge Sveriges främsta. För de flesta okänt ligger det avskalade f d Rörstrands slott från 1600-talet fortfarande bakom Filiadelfiakyrkan vid – just det Rörstrandsgatan i Birkastaden på Norrmalm. Här inrymdes keramik och sedermera porslinsfabriken redan 1726 och blev under 200 år på samma plats en dominerande fabriksanläggning. Fabriken flyttade sedan till Göteborg och Lidköping. Då hade tiderna ändrats fabriksområdet förvandlades till ett nu mycket eftersökt bostadsområde i tidens typiska s k 20-talsklassicism.
Likadant gick det med grannen Atlas AB vid Karlbergskanalen. Här låg ett fabriksområde för det framgångsrika metallföretaget som med tiden skulle bli världsberömt som Atlas Copco. Man tillverkade bl a motorer, järnvägsvagnar och broar. Även här fick industriområdet ge vika för bostäderna. Det som en gång hade varit stadens utkant och plats för industrier och verkstäder blev nu ett bostadsområde. Namnet Atlasområdet minner fortfarande om fabriken.
Även i stadens hjärta låg industrierna och verkstäderna tätt. Där numera Stockholms stadshus dominerar Riddarfjärden låg tidigare Eldkvarn en av stadens största kvarnar, som namnet utvisar driven av eld, det vill säga ångmaskiner. Den började byggas redan 1805 för Samuel Owen, mannen som fick ångmaskinen att slå igenom i Sverige. Han anlade också något senare ett ångmaskindrivet verkstadsföretag på Kungsholmen.
Elden blev kvarnens öde. 1878 brann den ner. Eldsvådan var mäktig och syntes vida omkring och fördubblades genom sin spegel i Riddarholmsfjärden. Hela staden stod på stränderna och förfasade sig över det apokalyptiska skådespelet. Sådant intryck gjorde eldsvådan att man många generationer efteråt använde uttrycket ”Inte se’n Eldkvarn brann…”, med tiden mer och mer ironiskt menat för gamla människors minnen.
Mitt emot Eldkvarn låg (och ligger) det mäktiga Münchenbryggeriet som med åtskilliga medtävlare försåg huvudstaden med öl. Den stora tegelbyggnaden ger en liten aning om hur Riddarholmsfjärden en gång var kantad av industrier. Vid Klara sjö låg Bolinders Verkstäder en mäktig och skorstensrykande gjuteri- och maskinfabrik. Bolinders blev framstående för sina järnspisar och allehanda motorer.
Grundaren Jean Bolinder blev mycket rik och byggde sig det ståtliga Bolinderska palatset på Blasieholmen bredvid Grand Hôtel. Nyligen har det köpts av och införlivats med Grand Hôtel.
Under 1900-talet spreds industrierna ut ur det inre stadsområdet. Redan 1910 fick halva stadens befolkning sin utkomst från industrin och över 700 fabriker fanns i stadsområdet. Stockholm blev en arbetarstad. Södermalm och norra delen av Vasastaden kallades för arbetarstadsdelar.
Lars Magnus Ericsson hade börjat tillverka telefoner på 1880-talet i en liten verkstad på Drottninggatan. Inte minst denna inhemska telefontillverkninggjorde att Stockholm vid slutet av 1880-talet var världens telefontätaste stad. Det som med tiden utvecklades till Telefonaktiebolaget L.M. Ericsson förlade sina industrilokaler till Telefonplan söder om Södermalm.
På Stora Essingen anlade Axel Wenner-Gren en av de dammsugarfabriker som så småningom skulle utvecklas till världskoncernen Electrolux. Elektrolux som det stavades ursprungligen var redan på 1920-talet en världskoncern representerat i 22 länder.
Med tiden har industrins andel av de sysselsatta i Stockholm minskat till några procent och tjänstenäringarna sysselsätter de flesta.
Atlas industriområde vid tiden kring förra sekelskiftet sett från Sankt Eriksplan. Centrala Stockholm skymtar vid horisonten. Idag ligger här Atlasområdets 20-talsklassicistiska bostadshus.