För oss som har upplevt IT-revolutionen framträder 1880-talets Stockholm välbekant. Knappt hade Graham Bell tagit patent på sin telefon 1877, förrän Stockholm blev staden med flest telefoner i världen. En historia om företagsamhet, innovationsbenägenhet och att hamna i spjutspetsen på kommunikatinsteknologin. Bekant?

Brunkebergskontorets eleganta växelhall där ett halvtannat tjog telefonfröknar satt vid ingenjör Lars Magnus Erikssons banbrytande telefonväxlar.
Brunkebergskontorets eleganta växelhall där ett halvtannat tjog telefonfröknar satt vid ingenjör Lars Magnus Ericssons banbrytande telefonväxlar.

Snabbt var Bells telefonbolag på plats i Stockholm och startade sin service år 1880. Genom sin monopolställning tog bolaget ut priser som väckte allmänt missnöje. En ingenjör H.T. Cedergren hade redan 1877 för sitt eget nöje skull satt upp en telefonledning mellan två fastigheter på Regeringsgatan.

Han startade därför Allmänna telefonaktiebolaget samma år. Aktierna gick snabbt åt och redan 1883 kunde man börja förmedla telefonsamtal. Redan efter ett år hade man 1160 abbonenter och i slutet på år 1884 redan 2 248 apparater. Växlarna var levererade av en ingenjör Lars Magnus Ericsson.

Samtidigt fortsatte Bells bolag verksamheten trots att det konkurrerats ut prismässigt och hade samma år ännu 1 476 apparater.

Bolagets ståtliga huvudkontor vid Brunkebergs torg färdigställdes på två år och invigdes 1886 med en hejdundrande fest. En tankeställare till dagens beslutsfattare, idag hade det väl tagit tio år av byråkratiskt harvande innan en byggnad i centralt läge kunnat färdigställas.

Byggnaden hjärta var en stor elegant inredd sal kantad med växlar där ett femtiotal unga ogifta damer satt och förband samtalen. En samtida betraktare fäste sig vid de eleganta heltäckande mattorna. ”brüsselmattorna” som täckte golvet.

Damerna, sedermera kallade telefonfröknar, arbetade sju timmar om dagen i ett fyra respektive tretimmarsplass för 50 kronor i månaden. Ungefär 5000 kr i dagens penningvärde, en lön som är en hög månadslön i dagens Baltikum.

LM Ericssons verkstad skulle som alla vet snart växa till en av världens ledande tillverkare av telefonväxlar och telefonapparater i världen, i vår tid droppades L.M. och världskoncernen heter nu bara Ericsson.

Byggnaden där också direktör Cedergren själv hade sin våning dominerades av det stora telefontornet, en legendarisk byggnad i Stockholm. Det var en fackverksställning linande ett genomskinligt medeltida borgtorn, och Stockholms högsta och dominerande byggnadsverk.

 Telefontornet var Stockholms högsta byggnad och tusentals telefonrådar gick ut över staden från det.
Telefontornet var Stockholms högsta byggnad och tusentals telefonrådar gick ut över staden från det.

Från tornet gick knippen av tusentals och åter tusentals telefontrådar ut över staden. De gav i från sig ett sjungande läte som störde eller fascinerade de förbipasserande och beskrevs som spöklikt särskilt om natten när rasslet från trafikens järnskodda hjul över stenlagda gator tystnat.

Tornet stod kvar ända in på 1950-talet då det förstördes i en brand. Man hade tänkt sig att bevara det som ett kulturminnesmärke. Det hade blivit en uppskattad plats för reklam, fram till branden roterade den välkända NK-klockan på tornet.

1889 hade Stockholm över 5000 telefonabonnenter, det var då inte längre flest i någon storstad i världen men väl flest per invånare. Hela Sverige hade då 14 000 telefonabonnemang. Samtiden i Stockholm förundrades över det mirakulösa att man det året kunde ringa så långt som till Norrköping!

Det statliga telegrafverket som vuxit stort i landet, Rikstelefon, öppnade inte för abbonenter i Stockholm förrän 1888. Allmänna telefon och Riks som de kallades samkörde sina nät efter en tid.

Staten övertog med tiden alla telefonbolag i landet. Allmänna telefon fick dock fortsätta bara i Stockholm efter 1908 under namnet Stockholmstelefon tills det slutligen köptes upp av staten 1918. Sverige fick det telefonmonopol som skulle vara till slutet av 1900-talet.

 

 

 

 

 

Author

Comments are closed.