Author

Lars Fimmerstad

Browsing

De kungliga konstamlingarna, särskilt på Slottet hör till de främsta i världen. Inga revolutioner är receptet på att bevara dem. Äldsta föremålen är från Erik XIV.s tid.

Borta är de stora konstsamlarna från 1980-talets spekulationsfest och deras skatter skingrade för alla vindar. Det finns bara ett riktigt gott råd för den som vill bygga upp en riktigt magnifik konstsamling – var monark i ett urgammalt kungadöme som inte upplevt krig eller revolutioner på århundraden. De kungliga konstsamligar kung Carl XVI Gustaf tronar på består. De konstskatter som fyller de nio kungliga slotten hör till de märkligaste i världen. 

Att säga att kungen tronar är inte fel. Främst bland de 7000 stolar som finns upptagna i kungliga husgerådskammarens sedan århundraden noggrant förda inventarium står naturligtvis drottning Kristinas silvertron.Tronen är en påminnelse om de europeiska monarkiernas glansdagar på 1600-talet. Silvermöbler var ett måste för en monark som pretenderade på allmän aktning. Ludvig XIV möblerade Versailles med dem. Men hans besatthet i att föra krig som förde nationen till ruinens brant krävde sina offer, landets silvermöbler fick smältas ner för att betala krigen med. Först fick kungen offra sina egna. Efter Ludvig blev aldrig kungamakten riktigt vad den var i Europa, några nya silvermöbler införskaffades inte. Den som betänker siffran 7 000 för övriga stolar i de kungliga samlingarna misstänker att alla inte kan stå framme samtidigt. Alldeles rätt, det som karakteriserar de svenska kungliga samlingarna av dyrgripar är att de till skillnad mot många av sina motsvarigheter inte är museiföremål. De är bruksföremål.

Vid högtidliga tillfällen som kungamiddagar och statsbesök rustas slottsalar upp. Då lyfts antika möbler ut ur lagren, kostbara mattor rullas ut på golven och antika vävda tapeter hängs på väggarna i trapphusen av speciell vitbehandskad personal. Varför detta flyttande? Inget konstigt. Så har det alltid gått till. I gamla tider var slott lika litet statiskt möblerade som kojor. Stolar ställdes fram i rummen när de skulle användas, Bonader hängdes upp vid fest och togs ner igen efteråt.

Fortfarande kan besîkare på slotten ibland förundras över de kala rummen. Men vore besökaren i stället ett gästande statsöverhuvud som skulle sova över i slottets gästvåning kunde hen finna samma rum plötsligen möblerade med ovärderliga mattor och eleganta salongsmöblemang som trollats fram ur kulisserna.

Just rokokomöbler finns det i väldiga kvantiteter. När kungafamiljen flyttade in i Stockholms slott 1754 – beställdes stora partier möbler av huvudstadens snickare, som fick franska förlagor att arbeta efter. Så det finns alltid rokoko att plocka fram. Det i vardagslag tomma Vita Havet blommar  inför festliga evenemang upp i rokokoprakt det också.

Kungliga slottet i Stockholm fungerar enligt sekelgamla mönster som aldrig brutits som i andra lände, av krig och eller andra historiska omvälvningar. 

Denna kontinuitet, parad med en relativ fattigdom som tvingade det svenska hovet till sparsamhet, har gjort att saker och ting helt enkelt har blivit kvar i de kungliga samlingarna och med åren förvandlats till de skatter som idag väcker utländska besökares häpnad.Inte minst de som specialiserat sig på franskt 1700-tal. Som flugor kring en sockerbit drogs det förnäma Europa till Versailles och det franska hovet, världens på den gamla onda tiden före den franska revolutionen.

Gustav III var en av de största frankofilerna i Europa. Givetvis besökte han Versailles och kollegan Ludvig XVI och hans slösaktiga Marie Antoinette. Gustav kom som Frankrikes trognaste allierad och  överöstes med presenter. Han fick flera mattor, så kallade savonneri-mattor, väldiga handknutna salongsmattor, serviser och prydnadsföremål.

Det sista franska kungaparet i den gamla monarkin före revolutionen delade ut gåvor till många potentater i Europa, men ingenstans sparades de som i Sverige. Följaktligen har de kungliga slotten en av världens största samlingar av savonnerier och den största bevarade 1700-talsservisen från Sèvres.

På 80-talet skulle en internationell utställning av vävda konstföremål, inte bara mattor, från Savonnerie-fabriken anordnas och en vänlig förfrågan gick till husgerdskammaren om man månne hade några intressanta objekt att låna ut. Man fyllde då salongen Vita havet på slottet med skärmar och mattor från 1700-talet inför ett besök av utställaren. När experten kom in blev han grön av avund och utbrast ”Jag kunde offra nacken om jag bara fick köpa en av dessa saker!”

I samma Vita hav kan man se några speciellt vackra pjäser ur den 216 delar stora Bleue Céleste, dvs himmelsblå Sèvre-servisen utställda i ett glasskåp. Sist någon åt på den var 1956 när drottning Elisabeth av England var på sitt första statsbesök. Den diskades för hand i träkar efteråt av oldfrun själv. En enda tallrik av den här typen går för tiotusentals kronor på auktioner.

– Men hur kan ni ha kvar en så stor servis intakt, frågade en fransman en gång Oskar II i Paris.

– Monsieur, i Sverige har vi inga revolutioner, svarade kungen.

Lika litet som Sèvres-porslinet används idag, går någon på den persiska s k jaktmattan från  1500-talet. Den är en av de tre som överhuvudtaget existerar i världen av denna typ som knöts helt i silke. Den har funnits på Stockholms slott i c:a 400 år. Textilier är kanske inte så glamorösa  i allas ögon, men de hörde till de kostbaraste och viktigaste statussymbolerna i forna tiders praktinredningar.

I förråden och på väggarna på Slottet finns inte mindre än 200 vävda tapeter från skilda epoker, sådana vi kallar gobelänger i dagligt tal. De äldsta beställdes till Erik XIV:s kröning – de är till och med vävda i Sverige -andra till drottning Kristinas kröning. En bunt rött sidentyg visar sig vara överkastet och draperierna till Gustav III:s paradsäng, den han dog i 1792 av skottskadorna från operamaskeraden.

I den kungliga paradsängkammaren på Slottet står tre praktfulla byråer som är översållade av utsmyckningar, bla snidade i halvädelstenar som suttit på ett av Ludvig XIV:s skåp. Vidare finns den unika 1600-talsklockan i konseljsalen med otaliga fint smidda och förgyllda små figurer som en gång rörde sig när klockan slog. Eller Rubens saltkar, ritat av honom själv och inköpt av drottning Kristina som en gåva till Magnus Gabriel de la Gardie. 

Ingen Rubens hänger på väggarn men väl två porträtt föreställande ett präktigt hollänskt 1600-talspar av Frans Hals, och  en madonna med barn av den florentinske renässansmålaren Piero de Cosimo. 

Många av de värdefull tavlorna ingår i den s k Gallierasamlingen som kom till Sverige med Oskar I:s drottning Josefina som medförde en präktig konstsamling från ett slott i Italien som hon fått i dopgåva.

Vem dessa konstföremål egentligen tillhör är inte självklart i varje enskilt fall. Den som vandrar genom något av de kungliga slotten vandrar också genom skatter som kan tillhöra staten genom den kungliga husgerådskammaren, eller de kungliga familjestiftelserna, eller slutligen kungen privat. 

De står blandade i slotten, men i böckerna finns nogsamt redovisat vad som tillhör vem. Att de riktigt gamla föremålen tillhör staten är ganska naturligt. Inga ättlingar i rakt nedstigande led till storsamlare som Kristina, Lovisa Ulrika eller Gustav III finns. kvar på eller kring tronen.

Ätten Bernadotte har haft många passionerade konstsamlare och därmed efterlämnat många skatter till sina sentida arvingar. Bland dem finns också många värdefulla föremål som tillhört tidigare dynastier på Sveriges tron, men som sålts och räddats tillbaka till de kungliga samlingarna av kulturintresserade Bernadotter. Serviser sålde gärna när tillräckligt många delar krossats av fumlig händer. Hade det inte varit för Oscar II och drottning Sophia hade de varit försvunna för alltid från sin ursprunglig kungliga miljö. Oscar och Sophia hade praktiskt taget en stående beställning hos alla landets antikhandlare att slå larm så fort de fick in en porslinspjäs från tidigare kungliga samlingar.På så vis kom t ex den berömda s k Gripsholmsservisen med sina små blå kronor beströdda pjäser beställda i Kina tillbaka till kungafamiljens ägo, efter att ha betraktats som omodern och sålts ut i början pÜ 1800-talet.

Gustaf V var en hängiven silversamlare och lyckades t ex rädda tillbaka drottning Lovisa Ulrikas rese-nattvardskalk till Sverige från en antikhandlare i Rom.

Slutligen, låt oss inte förtiga det, de tidigaste kungliga samlarna nöjde sig inte med presenter eller att shoppa i antikaffärer. På 1600-talet när det fortfarande var krut i svenskarna rövade de vad de behövde på kontinenten. Några av dem rövades av fältherren Lennart Torstensson från Wallensteins palats i Prag 1648 när svenskarna genomförde vår historias mest givande plundring. En ansenlig samling fanns också hos danske kungen på Fredriksborgs slott på Själland, när Karl X Gustav härjade i Danmark 1658 – 60. 

Storbönder och godsägare intog huvudstaden med specialtåg för att demonstrera för upprustning i skuggan av det väntade världskriget och fick medhåll av kung Gustav V. Men mest blev det ett livligt festande.

Bondetåget tog den 6 februari hela Stockholm i besittning. Huvudstadens tillfälliga herrar voro mycket morgontidiga av sig. Redan före kl. 8 såg man folk med det blågula märket i rörelse, och när så stockholmarna litet mera all-mänt kommit på, benen, hade gatulivet en osedvanligt livlig prägel. Väldiga människomassor rörde sig på gatorna. Spårvagnarna gingo fullsatta med blågula flaggor och bilarna rusade omkring, mera upptagna än någonsin. Bondetågets stämning behärskade hela staden också sedan själva uppvaktningen gått av stapeln. Det rådde en stämning av fest hela dagen. Allt eftersom bondetågets deltagare kommo från defileringen  spredo de sig på gator och torg, på offentliga lokaler, på teatrar, museer och i kyrkor m. fl. sevärdheter. På Gustav Adolfs torg rådde folksamling hela dagen och långt fram på kväl-len, så att trafiken t. o. m. stundtals var stoppad. Konungens tal hade ju givit en alldeles särskild spänning åt situationen. Det diskuterades man och man emellan och rykten om omedelbar ministerkris cirkulerade. Det rådde tydligen allmänt en känsla av att man upplevde märkliga händelser. Framemot 2-tiden hördes bland mängden på Gustav Adolfs torg röster, som yrkade på att konungens tal skulle uppläsas. Från ett fönster i bankir Åkerströms kontor uppläste nu löjtnant Nils Rosenius det kungliga talet i dess helhet. Den unge officerens starka stämma lät talets varje detalj komma till sin rätt, och uppläsningen avbröts upprepade gånger av bifallsrop och applåder. Efter uppläsandet utbragte löjtnant Rosenius ett leve för konungen, som åtföljdes av kraftiga och långvariga hurrarop. Både kungssången och Du gamla, du fria sjöngs unisont, och åter höjdes det ena levet efter det andra. Så skingrades skarorna igen, men blott för ett ögonblick. Äter ropas det på konungens tal, det upplästes nu åtskilliga gånger med korta mellanrum, dels av löjtnant Rosenius, dels av hovtandläkare Förberg. Trots den spännande situationen och höga stämningen rådde dock allmänt ett gott gemyt. Den stockholmska stelheten var alldeles bortblåst. Man slog sig i samspråk utan vidare ceremonier.

Bönderna varnades också för bondfångare. Det var ett uttryck som inte skapats just för bondetåget, utan hade länge betecknat charmfulla bedragare som väntade på oskyldiga utsocknes särskilt vid Centralstationen för att lura dem.

Så kunde det låta denna februari:

”Ett gott råd: Se upp för bondfångare! Då vid större folksamlingar ligister, ficktjuvar och annat slödder alltid bruka hålla sig framme för att begå stölder o. s. v., uppmanas alla deltagare i bondetåget att noga se upp för sådana individer. Följ aldrig med obekanta personer! Då upplysningar önskas, vänd eder till poliskonstaplar eller scouter! Dessa lämna korrekta upplysningar. Från mindre väl kända hotell utdelas kort på gatorna med uppmaning att besöka dem. Deltagare i bondetåget! Se noga upp för detta geschäft! Följ aldrig med till illa beryktade hotell!

Det oscarianska Sverige dyrkade sina krigarkungar, kallade hjältar. När Gustav II Adolf fyllde 300 brakade det loss på Gustav Adolfs torg.

Tre hundra år hade den 9 december 1894 förflutit sedan Gustaf II Adolf föddes och detta jubileum firades i huvudstaden med stora högtidligheten Över statyn på hjältekonungens eget torg hade man uppfört ett tempel och operan, som stod under ombyggnad, hade förvandlats till den gamla kungaborgen Tre Kronor, dvs. slottsbygg-naden som brann ner år 1697. ”1 går afton”, skriver en tidning dagen före festen, ”var en ganska betydande folk-massa samlad å Gustaf Adolfs torg för att taga festarrangemangen i ögonsikte. Den åt östra sidan framtrollade slottsvyn upplystes af tvenne båglampors mjölkvita sken och mot den halvmörka fonden flämtade skuggreflexerna från de oroliga gasblossen kring Gustaf Adolfstatyn. Arbetet med tempelbyggnaden kring statyn pågick med all iver. Just som klockorna slog 11, började det plötsligt ljusna det var som en soluppgång vid högsommartid — på ett par sekunder blev det så ljust som mitt på dagen. Elektriska strömmen hade slutits, och hela massan af små glödlampor som inbäddats i de gröna girlanderna hade antändts. Bredvid denna med gult sken blänkande ljusflod togo sig de två båglamporna ut som anspråkslösa depoter af tveksamt månsken.” ”Slottet Tre Kronor”, stod det sedan i festreferatet, ”visade sig först då söndagsmorgonen grydde i hela sin dekorativa prakt — med ringmur och portal och himmelsträfvande torn. Nästan hela natten hade man ännu måst arbeta derpå. Skaparna af denna vackra bild från en svunnen tid kunna dock med skäl känna sig stolta. När man betänker, att alla endast haft tio dagar för att fullborda verket — att t. ex. dekorationsmålaren Grabow under denna tid haft att konstrikt bemåla 40,000 kvadratmeter duk, så måste man sannerligen förvånas över resultatet.”

Så skulle Riddarhuset se ut enligt Jean de la Vallés ursprungliga förslag. Men flyglarna blev aldrig byggda. Det fanns inte pengar.

Riddarhustorget var fullt med folk. Stämningen var på kokpunkten. Plötsligt kom någon ut på trappan och läste upp ett meddelande. Människomassan hurrade. Man grät och dansade  av glädje. Främmande kastade sig i varandras armar. Maken till glädjescener hade Stockholm kanske aldrig skådat.

Det var den 7 december 1865. Meddelandet som utlöst en sådan våldsam glädje var att adelsståndet avskaffat sig sjävt. Ståndsriksdagen skulle avskaffas och ersättas med en vald tvåkammarriksdag.

Och därmed borde adelns saga i Sverige vara all.

Alls icke. Det var ingen revolution som genomfördes i det oftast stillsamma Sverige. Adeln blev länge kvar liksom monarkin. Men i tysthet skulle adeln som hade reglerats i grundlagen avskaffas av riksdagen år 2001. Nu var inte längre adelstitlar officiellt reglerade i lag. Men nu blev Riddarhuset bara en sällskapsklubb för historiska ätter med adligt namn.

Adelns idag 610 ätter har naturligtvis inte dragit sig tillbaka från den socialal scenen för det. Sekler av säkttraditioner som formats av det stolta latinska valspråket på riddarhusets fasad: ”Artes et Martes” – Konst och Krig, försvinner inte av sig själv. Många adelsmän spelar en framträdande roll i samhället ännu i slutet på 1900-talet. För att nämna några namn från det sena 1900-talet. En gång nobelstiftelsens ordförande friherre Stig Ramel var nästan lika känd som Povel Ramel, bröderna Ian och Tom Wachtmeister gjorde gästspel i politiken. För inte så länge sedan fanns VD:ar för The Empire respektive Atlas Copco, greve Gustaf Douglas var ordfîrande i Riddarhusdirektionen liksom  mycket annat, friherre Johan Nordenfalk var ordfîrande i exportrådet, friherre Rutger Barnekow var ett känt namn. Och än har vi inte glömt Carl från den adliga ätten Bildt,  Birgitta von Otter och Peder Bonde var också kända namn.

Men med det nya århundradet försvann adeln långsamt från bildskärmen. 

Den svenska adeln kan knappast tänkas utan sitt riddarhus, Nordeuropas ståtligaste och kanske förnämsta arkitektoniska verk från mitten av 1600-talet.Nästan alla större byggnader från denna tid i Stockholm är utbrunna, ombyggda och förvanskade till oigenkännlighet. På få platser kan eftervärlden som här få en glimt av hur den sena renässansens och begynnande barockens prakt kunde te sig på svenska.

Vårt arkitektoniska arv från stormaktstiden är ofta resultatet av ett mer eller mindre begåvat fusk under nationalromantikens tid, då många slottsinteriîrer och skulpterade fasader fick tillbaka sin förmenta stormaktstidsprakt. Berömda stilimiterande arkitekter som G I Clason, Nordiska museets skapare, hade fullt upp med att bygga stormaktstida kulisser. Han var även framme i Riddarhuset och återställde den s k lantmarskalksvåningen – den del av bottenvåningen som vetter mot Riddarholmen i en överrväldigande barock med skulpterade tak och svulstiga boaserier ( träarbeten) i början på förra seklet.

Men mycket av det mellersta 1600-talets prakt finns kvar i Riddarhuset. En gång i tiden präglade den också omgivningens numera sorgligt utbrunna, avskalade och med sentida platta tak försedda byggnader, där man endast med svårighet kan känna igen resterna av stormaktstidens adelspalats. Det yppiga välvda säteritaket med sina utsmyckningar av den förste i raden av arkitekter, Jean de la Vallé visar hur de mest påkostade taken såg ut i 1600-talets Stockholm.Fasadens stenornament från de första tre holländsk-importerade arkitekternas tid, bygget påbörjades 1630, ger en idé om hur också kringliggande byggnader var dekorerade.

I det inre hann stormaktstiden avsätta åtminstone det stora trapphuset, ett stycke klassicistisk arkitektur som är enastående i sin stilrena storslagenhet i vårt fattiga utkantsrike. Adeln var mycket förtjust, om än skakad över kostnaden för det, när den äntligen för första gången fick göra magnifik entré i det nya trapphuset, i stället för de provisoriska klapparande trätrappor, som under de första decennierna fyllt utrymmet.

Det är svårt för att idag föreställa oss vilken investering byggprojekt av det här slaget representerade i ett fattigt land, även för det rikaste ståndet. Men sedan blev det inte så mycket mer. Stora salen fick sin imponerande takmålning av Ehrenstrahl föreställande Sveas Triumf och sina väggfält  täckta av numera över tretusen ättesköldar. Men karolinska tidens krig från 1670-talet och inte minst Karl XI:s reduktioner med början 1680 gjorde ett brått slut på adelns möjligheter att bygga. De ursprungligen planerade flyglarna som skulle sträcka sig ut i fyra armar på både fram och baksidan av huset och göra det flera gånger större blev aldrig uppförda.

Något överdåd präglade inte Riddarhuset och kännetecknar det fortfarande inte. Här och där står några under olika epoker donerade eller halvhjärtat hopsamlade antikviteter och föremål upphöjer ett och annat gemak till en viss historicerande värdighet, men den som väntar sig tre seklers samlade sagolika prakt, blir besviken vid ett besök här. Huset var ett brukshus och därför byggdes det och möblerades om ända in i modern tid.

Som nämnt är den tredjedel av bottenvåningen som vetter mot Riddarholmen en nyskapelse från sekelskiftet. Likaså är de s k sällskapsrummen i andra ändan av bottenvåningen en svit av anslånde rum uppmöblerade med vackara 1700-talsmöbler. Övervåningen har genomgått olika användningar. Så var den under flera decennier på 1700-talet säte för vetenskapsakademien.

Numera används huset flitigt. Vart tredje år hålls adelsmöte då en manliga företrädare för varje ätt äger rätt att närvara. Så sent som vid adelsmîtena på  1980-talet kunde det vara 150 som hörsammade kallelsen. Medlemmar av adliga ätter kan också hyra huset för fester, bröllop är populära.Men riddarhusdirektionen upplåter också huset till renommerade ( och betalande ) institutioner, gärna med europeisk anknytning.

Riddarhuset behöver inte förfalla till följd av brist pä medel. Domänerna, dvs stora skogar som donerats under 1900-talet och stora, välplacerade, fonder gör att medlemsavgiften kan hållas låg.

1700-talet var adelns sista blomstringstid i Sverige. Sedan den värsta  konkurrenten om makten  det karolinska enväldet störtats – eller förintat sig själv genom krigiska ambitioner – tog ämbetsmanna-adeln över inflytandet i riket. Det krigströtta Sverige inriktade nu sin kraft på näringars och vetenskapers utveckling. Nu var det fasaddevisens första led som betonades: Artes inte Martes.Tidigare hade det rått en skillnad mellan den krigiska högadeln och den på civila nyttigheter inriktade låg- eller ämbetsmanna-adeln. Finast var att försvara riket med svärdet, pennans noblesser kom i andra rummet. Med enväldet avskaffades adelns klasser, som införts gradvis av Vasakungarna. De ville efterlikna kontinentens feodalsystem där furstarna styrde genom vasaller från gamla ätter eller nyligen dubbade riddare.

Adelsskapet var från början ett formellt bekräftande av att en familj tillhörde överheten. Ursprungligen i historiens dunkel framträdde en grupp stora jordägande stormannaätter som av hävd kom att betraktas som adel enligt kontinentalt mönster. Genom Alnsö stadga år 1270 definierades adelssläkterna.

Under 1300-talet införde också kungarna seden att utnämna, dubba adelsmän och därmed skapa nya adelsätter. Nu var det inte bara jordinnehav, maktens källa på denna tid, som kvalificerade någon till adligt stånd. Kungen krävde något av den som skulle betraktas som adlig. Han skulle också vara riddersman, dvs försvara landet till häst och iförd rustning. Eller om han själv inte kände sig redo att sätta livet på spel så skulle han åtminstone utrusta riddare som kunde ställas till kungens förfogande. Adeln blev det beridna och i rustning iförda ståndet. Mycket riktigt kallas också Riddarhuset på skylten över fasaden: ”Palatium Ordinis Equestris”: Det beridna ståndets palats.

Med tiden, eller närmare bestämt stormaktstiden, stegrades kungamaktens behov av nyttiga funktionärer. Staten byråkratiserades och behövde också pennfäktare. Adelns uppgiftöblev nu också att biträda kungen genom att administrera staten.Även i Sverige infördes bruket att adla förtjänstfulla medborgare i största allmänhet. Man kunde nu inte bara födas fin, man kunde också bli det, genom förtjänst utanför slagfältet.

Särskilt stark blev denna tendens på 1700-talet. Den som var rik köpman och hette Plomgren eller världsberîmd forskare och hette Linaeus, borde införlivas i eliten och byta namn till von Linné eller von Plommenfeldt. En förmgen Pettersson fick det mer välklingande namnet af Petersén etc. Men de gamla ätterna hade alltid svårt att godta nykomlingarna i sina led. Det förblev finare att vara född fin än att ha arriverat till detta tillstånd.

Motsättningarna mellan borgerliga karriärister och ärvda förmåner blev 1700-talets sociala dynamit. Adeln särkilt de gamla ätterna hade företräde till högre militära och civila statstjänster.Ironiskt nog skulle det bli Gustav III, snobb och adelssvärmare, som mot sin vilja tvingades ge dödsstöten åt adelsprivilegierna. I skådespel och operor frammanade han Sveriges storhetstid och såg mer än en tillfällighet i att han delade namn med Gustav Vasa och Gustav II Adolf.Så garnerade han sitt hov med klingande ädla namn. En stackars fördrömd poet som Johan Gabriel Oxenstierna tvingades bli diplomat och utrikesminister för att Gustav ville ha en Oxenstierna vid sin sida, det hade ju Gustav Adolf!

Men adeln ville inte ha Gustav III, som den tyckte tog sig för mycket ton i en politik som den helst ville ha hand om själv.1789, revolutionens år, blev brytningen total. Adliga officerare hade gjort öppet myteri mot kungen i det ryska kriget i Anjalaförbundet. Kungen tvingades förlita sig mer och mer på Stockholms borgerskaps garde som han lät kontrollera huvudstaden. En folklig hatstämning mot de adliga förrädarna vid Anjala piskades upp, och genom att stödja sig på borgerligheten och de breda lagren gjord kungen en kupp och tillvälde sig nära nog envälde. Adeln var krossad, dess ledare fängslade och hatade kungen med patologisk glöd.

De sista åren satt Gustav ensam och bitter med en statsminister som hette Håkansson. Fast han adlades förstås af Håkansson. Få klingande adelsnamn anmäldes mer vid hovet. Kungen dinerade med lakejer och soldater och miste till slut livet för en adelsmans pistolskott 1792.

Adelns jord såldes under denna tid i rasande tempo och de ofrälse stormade in i förvaltningen och kirgsmakten. Men adeln bet sig fast 1809 när det gustavianska enväldet störtades. Ett halvsekel av ståndsriksdag återstod innan Sverige införde tvåkammarsystemet. En märklig final på adelns historiska roll, var Oscar I:s tid av liberala reformer under den synnerligen aristokratiske statsministern Louis de Geers ledning.

När ståndsriksdagen upphävdes blev Sverige ingalunda ett demokratiskt land. Inskränkningar i rösträtten gjorde att det frihetslängtande folket fann sig styrt av bakåtsträvande storbönder i stället för liberala aristokrater .  

Kungens rätt att adla upphävdes faktiskt inte förrän 1975! Den hade dock inte tillämpats sedan 1902, då greve Sven Hedin blev Sveriges siste nyskapade adelsman. Men det är ingen brist på gamla att fylla leden med. Omkring 30 000 människor är bokförda i den numera datoriserade ”skvallran”, adelskalendern.

.

Noggrannheten har inte alltid varit lika stor. I adelsskapet medeltida begynnelse var genealoger en mycket kreativ yrkesgrupp. Den upprättade stamträd och släktlängder som var, eller är där vi ännu kan studera dem i riddarhusbiblioteket på vackert präntade pergament, fantasifulla konstruktioner där beställaren gärna förväntade sig härstamma från Tor och Oden.

Numera slipper ingen djäfvul över bron utan goda papper. Men är bara pappren i ordning som till exempel hos den engelska specerihandlare som på 1980-talet fann att hans egendomligt klingande namn: Gyllenship i själva verket var den av skvallrans redaktion som utdöd betraktade ätten: Gyllenskepp. Specerihandlarn fördes åter in adelskalendern som svensk adelsman. Under perioden 1967 – 1974 nyintroducerades fyra släkter som bott utomlands men adlats i Sverige på 1600-talet.

Den här glädjen blev det slut med under den borgerliga regeringstiden. När borgare och bönder satt vid makten avvisade justitiedepartementet en begäran om nyintroducering med orden att man inte befattade sig med sådand frågor. Än Idag finns 610 ätter kvar. Äldst Ñr Natt och Dag, belagd från  1270-talet. Andra ätter med rötter i medeltiden är Bielke, Bonde och Sparre. Den siste, barnlöse, greve Sparre berättar att när han dör kommer vapenskölden att tas ner från riddarhussalens vägg. Sedan ror medlemmar av riddarhuset ut på Riddarfjärden, knäcker skölden och kastar den i vattnet. Så gick det till när t ex den siste av ätten Bielke dog ut.

Dagens fyrkantiga låda mitt i stan är ett monument över Sveriges stormaktstid. Tyvärr blev det färdigt först på 1750-talet när stormaktstiden var förbi och efter över femtio års sporadisk byggnadsverk-samhet. Den ståtliga borgen Tre kronor brann ner 1697, när Karl XI stod lik. Detta gladde mycket slottsar-kitekten Nicodemus Tessin d y som redan hade ritningarna klara till dagens slott, en kopia av ett romerskt renässanspalats som han förälskat sig i under en italienresa. Den gamla borgen skulle ändå rivas. En del av det nya slottet var därför redan färdig före eldsvådan. Den norra stränga fasaden mot city är byggd på den del av den gamla borgen som överlevde branden. Kvar blev där en rad praktsalar som ännu kan beses, bl a det pampiga Karl XI:s galleri, där kungaparet håller sina offi-ciella middagar. Fortfarande kan man se hur branden svärtat baksidan på några av dörrarna där. Slottets strama yttre beror till en del på att den unge krigarkungen Karl XII av Tessin krävde stör-sta möjliga enkelhet i utsmyckningen. Trots det lyckades det arkitekten att smyga in litet barock-prakt här och där, t ex på den södra fasaden mot slottsbacken, vars port är utformad som en ro-mersk triumfbåge — ett lämpligt motiv som inspire-rades av Karl XII:s första segerrika period. Den skulle dock inte vara och när det svenska stor-maktsväldet störtade samman vid Karls död 1718 låg slottsbygget nere i flera decennier. Det blev den maktlösa kungen Adolf Fredrik och den intriganta Lovisa Ulrika som i stället flyt-tade in år 1754. Många av slottets rokokoinred-ningar härstammar från deras tid. imiterad marmor, Sverige hade inte råd till annat ett par kronor till, tack, i inträde! Ännu några kronor kostar det om man sedan vill bege sig nerför en vindlande spiraltrappa till de djupa källarvalven där skattkammaren befinner
sig. I ett smakfullt arrangemang står här kungars, drottningars och prinsars kronor utställda i glas-montrar belysta av spotlights som skär genom dunklet med smala strålar och får briljanter och bergkristall att blixtra. Klenoden i samlingen är Erik XIV:s krona från 1560. Den skulle kunna kallas för Sveriges officiel-la krona, eftersom det var den som kungarna krön-tes med. Den siste kung som kröntes var Oskar II. Det är också denna krona som är förebilden för alla kronor på vapensköldar och andra officiella emblem. En bit ner i slottsbacken mot Strömmen ligger den oansenliga entr&I. till Livrustkammaren, som tidigare låg i Nordiska museet. På 70-talet inred-des dock slottets gamla ved- och potatiskällare till en mystisk skattkammare där kungarnas vapen, rustningar, garderober ställs ut. Samlingarna gör ett förvirrat intryck därför att man vid flyttningen lämnade den kronologiska utställningsordningen från den gamla livrustkammaren, där man kunde titta på kungarnas privata ägodelar från Gustav Vasa och framåt och veta var man befann sig i tiden. Nu har man istället delat upp utställnings-rummen i ”ämnesområden”. Nåväl, lyckas man leta sig fram i den något kaotiska blandningen av tider och kungar finner man mycket intressant. Det första utställnings-rummet är t ex ägnat dräkter som kungar dött i. Här finns Gustav II Adolfs blodiga älghudskyller, dvs mockajacka, från Liitzen, Karl XII:s genom-skjutna hatt från Fredrikshald och Gustav III:s lika genomskjutna maskeraddräkt från den fatala operamaskeraden den 16 mars 1792, då Ankar-ström avlossade sitt långsamt mördande skott. Pis-tolerna ligger bredvid. En annan dyrgrip är Karl X Gustavs hela garde-rob. Man var sparsam på den tiden och här finns alltså en komplett samling praktfulla dräkter för en 1600-talskung. Ytterligare några trappor ner i Livrustkammaren ligger ett långsträckt källarvalv där hovets gamla

Litografiskt Allehanda var en tidskrift som 1859 – 1865, var en av de många bildtidningar som startade på 1800-talet när den litografiska tryckkonsten gjorde det möjligt att rikt illustrera artiklarna. Här en nedlåtande beskrivning av julmarknaderna på Stortorget från 1859.

”Julmarknaden i Stockholm hålls på det historiskt ryktbara Stortorget sedan år 1520, där  unionskonungen Kristian den omilde [ i Sverige, i Danmark kallades han Kristian den gode] höll den stora människoslakten Stockholms blodbad. Då var det en konung som rasade; förra århundradet, rasade en förvillad folkhop från Dalarna, [de sköto kanonkulor mot staden, av vilka en ännu sitter kvar till minne i hörnet på ett hus vid Stortorget närmast Skomakargatan. Stortorget ger numera icke skäl för sitt namn, sedan större torg uppkommit i nyare stadsdelar; oaktadt förnuftet tyckes fordra, att julmarknaden bortflyttas till ett större torg, har han bibehållits  envist på, samma plats i århundraden; platsen anses kanhända af det lägre borgerskapet som en hedersplats, framför det högre borgerskapets börs, och varje jul uppstå strider om rummet inom torgets gränser, och de, som nödgas att sätta sina stånd på Slottsbacken framför hovbetjäningens hus, anse sig grovt förolämpade i sina borgerliga rättigheter.”

Kommentar: Tidningens redaktörer skulle bli förvånade om de hade vetat att marknaden fortsatt att hållas på 2000-talet. ”Hovbetjäningens” hus ligger fortfarande kvar mitt emot slottet på Slottsbacken, men här syns nu inga julmarknadsstånd.

”Julmarknaden var fordom betydlig, men numera ingenting i jämförelse med landsorternas marknader, Distingen, Fastingen, Värnamo, eller dylika. dessa marknader fördunkla och uppsluka stället där de hållas, men i huvudstaden märkes marknaden föga. På andra ställen, i bodar och magaziner, finnas alla bättre och dyrbarare varor. Likväl fortfara åtskilliga hantverkare, sockerbagare, bleckslagare, tenngjutare, bokbindare och nipperhandlerskor, att mot alla den nya tidens uppfinningar håll stånd på Stortorget. Bagarne utveckla en särdeles gulglänsande och saffransdoftande prakt till fröjd för barn och tjänare, som bölja talrikt varje julafton på de trånga gångarne mellan stånde. Sedan den gamla, digra stenbrunnen flyttats till. Brunkeberg är utrymmet en smula utökats för marknadsrörelsen.”

Kommentar: Notera skribentens snobbiga ton, det är enkelt folk som ställer ut och går på julmarknaden. Den är omodern och trång, finare varor finns på annat håll. Brunnen han talar om flyttades tillbaka till Stortorget igen när Nedre Norrmalm revs och byggdes om på 1960- och 70-talet.

(Ur Litografiskt allehanda.)

På Johan Säfvenboms målning från 1767 ses ännu den gistna träbron över Strömmen till Slottet.

Åren 1789-90 gjorde en polsk vetenskapsman, Johannes Baptista Albertrandi, en resa i Sverige. Han berättar om Stockholm :

Stadsholmen är helt omgiven av vatten. Den mäter knappt mer än en kvarts mil i omkrets. Denna är helt bebyggd i tegel, blott på enstaka ställen ser man trähus. Gatorna äro mestadels smala, slingrande och ojämna, med icke så få backar, vilka äro rätt branta. Husen äro höga och hava oftast fyra våningar förutom vindsvåningen. Flera av dessa hus äro ståtliga, men många se tämligen torftiga ut. Hela den delen, som vetter åt hamnen till, har något förnämt och samtidigt soligt över sig. I denna stadsdel reser sig Kungliga slottet, som med alla tillhörande byggnader upptager nästan en fjärdedel av holmen. Den nordliga stadsdelen är mycket vidsträckt, och gatorna äro, åtminstone i de förnämsta kvarteren, alldeles regel-bundna. Två, broar sammanbinda Stads-holmen från slottssidan med denna stadsdel, men då dessa äro av trä och rätt usla, skola de ersättas med en ny, bred och mera tjänlig bro, som just håller på att byggas. Här finnes även två gator av omätlig längd: Drottninggatan och Regeringsgatan. Dessa ligga parallellt och äro alldeles raka. Mellan dem sträcker sig en ås, som på sina ställen är riktigt brant. De viktigaste husen och privat-bostäderna äro belägna vid dessa två gator. Även om man aldrig ser något palats, äro flera av husen verkligt stora, eleganta och omsorgsfullt byggda. Tegelhus med koppartak äro ganska vanliga, ja t. o. m. på köksbyggnader och stall ser man ofta koppartak. Man ser sällan hus, som icke åtminstone delvis äro täckta med koppar. Även i södra stadsdelen äro gatorna breda och ganska raka, men de äro skrovliga och ojämna. Ideligen måste man vandra upp och ned för backar, och trähus förekomma mycket ofta. Gatubeläggningen består i hela staden av små granitstenar, vilket är föga behagligt, i synnerhet som gatorna äro så väl sopade, att fotgängaren känner varje liten sten genom skosulan, och här finns inga trottoarer som i andra städer. Pumparna äro icke så fåtaliga, men vattnets kvalitéär icke densamma. På natten äro alla gator väl upplysta, tack vare lyktor, som äro upphängda på husen. 

Trots att lugnet borde vara tillräckligt tryggat genom folkets fridsamma lynne, ser man varje natt patruller, som gå rond genom staden, och ungefär vid vart trehundrade steg möter man två brandvakter, som vandra fram och åter. De äro beväpnade med var sin stång, vid vars yttersta ända ett järninstrument i form av en hästsko är fäst. Denna hästsko är stor nog att rymma en människas arm eller ben; två andra järnstycken stänga till hästskon helt och hållet med hjälp av en fjäder. Om brandvakten önskar taga en person till fånga, sträcker han sin tång mot dennes ben, trycker till hårt, så att fjädern och järnen trängas åt sidan och sedan sluta sig om benet, och då kan fången varken fly eller med våld försvara sig. Det är dock ytterst sällan, man i Stockholm behöver använda detta instrument. För övrigt låta sig icke nattvandrarna, varken manliga eller kvinnliga, störas av varandras beteende.
Privatvagnarna äro talrika, men föga märkliga. Det finnes gott om hyrvagnar och bärstolar, men dessa äro för dyra för att komma i allmänt bruk. Om vintern äro alla vagnar, droskor m. m. söndertagna för att sättas på medar.

Slottet i all sin nya glans. Åtminstone som slottsarkitekten Tessin ursprungligen tänkt sig det. Statyerna på taket blev dock aldrig utförda. Slottet var från början gult, bajsfärgen kom först med Oscar II.

Äntligen blev det dags för kungafamiljen att flytta in i det nya slottet 1753. Då hade bygget pågått sedan slottbranden 1697.

Slottet som ritats av Nicodemus Tessin d.y. var planerat under en tid då Stockholm var huvudstad i en europeisk stormakt. När sedan Karl XII krigat ihjäl stormakten och blivit skjuten 1718 i Halden var landet och staden ruinerade. Slottbygget makade sig därför fram med många uppehåll under ett halvt århundrade. När det äntligen blev dags för inflyttning lämnade en deputation från ständerna över Slottet till kungaparet. Samtidigt utfärdades en skrivelse.

Sedan Deras Kungl. Maj :ter behagat fastställa att den 7 december flytta in uti det nya Kgl. Slottet, ankommo Deras Kungl. Maj :ter samma dag, som var sistlidne lördag ifrån Ulriksdal kl. 1 förmiddagen till berörde slott, varest de blevo nederst vid trappan av Riksens ständers till slottsbyggnaden förordnade deputation i underdånighet emottagne med följande av översten och ridda-ren av Kungl. Svärdsorden, Maurits Klinckowström, hållne tal: »Stormäktigste Allernådigste Konung! Stormäktigsta Allernådigsta Drottning! Riksens ständers till slottsbyggnaden förordnade deputation äger största fägnad däröver, att Eders Kungl. Maj :ter behaga emottaga detta Kgl. Slottet, varvid deputationen använt sin högsta omsorg att till Eders Kungl. Maj :ters höga nöje det bereda, och som Eders Kungl. Maj :ter i dag allernådigst taga detsamma i besittning, så förenar med alla Eder Kungl. Maj:ters trogne undersåtar deputationen sine underdånigste önskningar, att den Allerhögste täcktes i nåder denne Eders Kungl. Maj:ters inflyttning med all ömnog väl-signelse, med all ömnog välgång ock med alla Kungl. Sällheter bekröna, så. för Eders Kungl. Maj:ter, som den höge kgl. familjen. Deputationen, som har den nåden att nedlägga för Eders Kgl. Maj:ter desse underdånigste önskningar, anhåller i djupaste underdånighet att uti Eders Kungl. Maj:ters Nåd få vara innesluten.”

När Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika väl flyttat in återstod årtionden av inredningsarbeten bl a skapade av Jean Eric Rehn. Också Gustav III lät inreda många salar, bl a den bevarade paradsängkammaren där han dog.

 

Gamla Kungsholmsbron syns till vänster i bild. Där är nu SJ:s bangård och Kungsgatans förlängning mot Kungsholmen. Träbroarna var brandfarliga.

Inga facklor på broar och i gatorna på nätterna! Stadens råd utfärdar ett förbud i en tid då det inte fanns någon gatubelysning på 1680-talet.

Alldenstund man förnimmer, huru såsom av ovarsamme människor, så väl över nya Kungsholms- och Ladugårdslands- som Skeppsbron här i staden, brinnande bloss och facklor bäras, varigenom, som man ock av ett och annat exempel har måst förspörja, icke allenast berörde broar samt de därvid liggande farkoster, utan ock både staden och malmen, jämväl vars och ens goda, ställes i fara av brand och eldsvåda, fördenskull vill överståthållaren, tillika med borgmästare och råd härmed hava förbjudit, det ingen sig understår att bära över merberörde broar något sådant brinnande bloss eller fackla, varigenom slik fara och olägenhet kan förorsakas, skolandes den, som mot detta förbud därmed varder beträdd, icke allenast bliva av veder-börande arresterad utan ock med behörigt straff och näpst ihågkommen. Stockholms Rådhus den 1 oktober 1681 

Följande år utsträcktes förbudet till att gälla även gator och gränder.

Härmed varda, så väl alle i gemen som var och en i synnerhet, utan åtskillnad av stånd och värde, allvarligen förbjudne och åtvarnade, det de efter två månaders förlopp ifrån denna dag icke understå sig att bära eller bära låta på gator och gränder i staden eller på malmarne några brinnande bloss eller facklor, utan i dess ställe och till förekommande av den skada och olycka, som därigenom kunde eljest komma att hända, betjäna sig av lyktor, så kärt dem är att undvika det straff, som den, vilken häremot bryter, läser hava att förvänta och undgå. 

Till detta kan läggas att praktiskt taget alla som rörde sig på gatorna på nätterna  med facklor var fulla, vilket givetvis ökade brandrisken.

En av de många häxprocesser som kostade livet för oskyldiga kvinnor avslutades med dödsdom i Svea Hovrätt, 1676 mot ”drottningen av Blåkulla” Anna Månsdotter, 27.

Som så många av de anklagade häxorna kom hon från Katarina församling, den tidens kåkslum i Stockholm. Svea Hovrätt fastställde dödsstraffet, från den lägre instansen, kommisorialrätten:

Denne kungl. rättens äntlige sentens och dom…och efter videlyfteligen anställde förhör över den stora och högst bedröveliga klagan, en hop fullväxte personer och barn, med deras föräldrar, släkt och anförvanter andragit emot hustrurna Anna Månsdotter och Brita Göransdotter Sippel, som skola åtskillige äldre och yngre personer av dem föra till djävulens samkväm, där öva allehande djävulskap samt Gud och hans helige namn försmäda. Kungl. rätten haver icke allenast ovanbemälte Kommissorialrättens rannsakning noga och med flit igenomläst utan ock de klagande parter med de anklagade esomoftast och med stor sorgfällighet till sanningens utletande och erfarenhet konfrontera låtit deras ömsom anbragte skäl och bevis in actis, att Anna Månsdotter och Brita Zippel icke kunna ifrån livsstraffet befrias, utan skole androm ogudaktigom till skräck och varnagel och sig till välförtjänt straff halshuggas och å båle brännas.

Domen föregicks av saftiga vittnesmål i lägre instans. Anna Månsdotter bär in maten, dansar med den fule och ligger hos honom, säger ett vittne som påstod sig ha förts till Blåkulla ridande på en ko av Anna, som hon beskrev som drottning av Blåkulla.

Ett barn vittnar om att Anna ligger hos den fule under bordet, klappar och kysser honom och dansar. Den fule hade frågat, om hon ville tjäna honom och Anna Månsdotter hade svarat ja.

Den åttaårige hökarsonen Joan Joansson vittnade om att han inte mindre än sex gånger förts till Blåkulla av Anna. Redan natten innan han avgav sitt vittnesmål inför kommissoralrätten hade han sett henne: ”Ja, hon står där och red i natt på en ko, en häst, en karl och en hustru.”

Anna hävdar frenetiskt sin oskuld, och säger att hon tror att vittnena tillsammans i förrummet till rättegångssalen kommit överens om vad de ska säga.Inget hjälpte och efter domen vädjade den dömda:

”Herre du, som högste domaren är, låte ske tecken uppå den, som skyldig är, och låte min oskyldighet komma i dagsljuset”. 

Förgäves bad hon att hon skulle slippa sitt hårde fängelse före avrättningen.

För oss i eftervärlden inställer sig frågan: varför slår sig grannar, barn och vuxna ihop med sådana uppenbara lögner för att skicka en ung kvinna i döden. Det förefaller osannolikt att ett flertal personer kunde haft samma hallucinationer och alla inbillat sig att de förts till Blåkulla av Anna Månsdotter. Varför hatade de Anna till den grad? Vi får aldrig veta. Men en ledtråd ger oss kanske de processer som i sexualpanikens namn ägt rum i Sverige på senare tid. Nu var offren dock män.