På toppen av stadsholmen spolade regnen rent. Men skiten rann ner i gränderna nedanför långgatorna som ibland blev oframkomliga.
Du som klagar över fimpar på trottoarerna – välkommen till medeltidens Stockholm. Gränderna var fyllda av skit och renhållningen så gott som obefintlig.
Den gamle historikern Henrik Schück ger en skrämmande bild av smutsen i det medeltida Stockholm. Jag har hyfsat till texten något för att göra den läslig även för millenials:
Sin egentliga karaktär fick de medeltida gatorna, liksom över huvud hela den medeltida staden, av dess brist på renlighet. Renhållningen sköttes inte av de kommunala myndigheterna, utan i stället av husägarna, vilka gjorde allt för att förorena gatorna oc vräkte ut orenligheten från husen. Visserligen hade redan Bjärköarätten förbjudit detta och stadgat, att »var som ej rensar sina gator före den dag, som föreläggs, böte tre öre», men redan härav framgår, att man i avvaktan på denna rengöringsdag kunde snuska ned nästan hur mycket som helst.
Påbudet upprepades både i stadslagen och i flera burspråk, men tyckes ha haft liten effekt. Utanpå husen fanns ett slags utsprång, s. k. trumbor, och genom dessa rann orenlighet från huset ned på gatan. Detta oskick fortfor under hela medeltiden och ännu långt efteråt.I andra fall förde rännstenar genom portgången ut till gatan. Så sent som den 30 maj 1692 utfärdades härom ett plakat, som förtjänar att läsas : »Ehuruväl genom för detta publicerade och utgångne förordningar allvarligen är förbjudet att utur husen antingen genom fönstren eller sådana trummor, som på åtskilliga ställen finnas, utslå någon orenlighet, eftersom därigenom förutom annan olägenhet, som ett dylikt oskick med sig förer, en skadelig lukt och stank uti staden förorsakas, likväl som man befinner samma nyttiga förordningar dageligen överträdas, så att isynnerhet de smala gränderna på en och annan ort med orenlighet, som på sådant sätt utslås, merendels uppfyllas, alltså har man funnit för nödigt härmed än ytterligare stadga och förordna, att alla sådana trummor, som utanpå husen byggda äro, skola av dem, som desamma tillhöra, inom 8 dagars förlopp vid 40 marks straff avskaffas, jämväl öppningen på väggen igenmuras, och skall jämväl däri, som något vatten eller orenlighet antingen genom ett eller annat fönster eller någon vindsglugg eller lucka utslår och därmed beträdes, icke allenast vara skyldig densamma att borttaga låta, jämväl sin gata och gränd ren hålla utan ock i lika måtto plikta med 40 mark, vilket sammaledes om dem förstås, som ifrån andra hus och orter in föra uti gränderna någon orenlig-het och den där sammastädes efter sig lämna.»
Efter att hava genomläst denna förordning kan man förstå, varför de bättre situerade stockholmarna på 1600- och 1700-talen föredrog bärstolar framför att gå till fots genom gatornas dynghögar. Medeltidens Stockholmsborgare bestodo sig icke denna lyx och kände väl även obehaget mindre. Åtminstone en del av dem var dock i någon mån ursäktad. De flesta husen hade väl gårdar, på vilka soptunnor kunde uppsättas eller i vilka orenlighetstrummor kunde grävas, men husen mellan Västerlånggatan och Prästgatan samt på flera andra ställen saknade gårdar och för de där boende återstod ej annat än att använda gatan som avstjälpningsplats vilket även de andra, som hade gårdar, tyckas hava gjort.
Någon gång måste dock orenligheten bortföras, och som vi sett utfärdade även rådet påbud härom. Orenligheten vräktes naturligen i sjön strax utanför hamnen, på själva kajen, till och med ej sällan i de dit ledande gränderna eller rent av på de offentliga torgen. Naturligtvis förbjöds detta. 1462 års burspråk stadgade: »ingen kaste eller före orenlighet i stadens hamn eller i strömmen eller på bron (d. v. s. den timrade kajen vid Saltsjön och Mälaren). Ingen lägge orenlighet på stora torget och vid det stora huset uppå Korntorget.» I något varierad form upprepades dessa bestämmelser under de följande åren. Så heter det i 1476 års burspråk: »Ingen före orenlighet i de två gränderna sunnan Gråmunkegatan och i de två gränder’, som nordan för Gråbrödragatan äro, vid 12 mark». Detta tyckes således ha varit vanligt. Vidare slaktade köttmånglarna sina kreatur ute på gatan framför sina bodar, vilket också förbjöds (burspråk 1476), och denna redan därigenom mycket osnygga trakt blev i följd därav en omtyckt avstjälpningsplats. De »kvartermästare»> som årligen tillsattes av rådet, tyckas väl ha haft till uppgift att övervaka renligheten i de kvarter, för vilka de tillsatts. Men den tidens renlighetskrav voro ju icke så stora. Borgarna synes ha varit skyldiga att genom dagsverken deltaga i gaturenhållningen. Vidare hade man »skarnvrakare» för Munkbron och Kornhamn »till att se att ingen orenlighet föres i ström (och) på broar». Men under 1400-talet omtalas dylika skarnvrakare blott för åren 1450 och1462. 1481 gjorde man därför en ny ansträngning i denna riktning och antog en särskild inspektör över renligheten vid hamnen, ty så bör man väl tolka det beslut, som rådet fattade den 27 oktober: »då sade Peder Hansson staden till tjänst, att han skall vara staden huld och låta ingen orenlighet föra på broar eller i sjön på alla sidor kring staden. Därför skall han hava om året till lön kåpa, kjortel och ett par hosor av marenborsk». Att under året bortföra orenlighet från gatorna ingick väl ej i hans åtagande — därtill synes er-sättningen alltför liten — utan blott att se till, att denna ej lades nere vid hamnen.
Genom beslut den 20 mars 1489, ordnades dock renhållningen på annat sätt. Rådet och menighetsutskottet enades nämligen då därom, »att dagsverket skall gå om staden för var mans port, ingen fri, och föra med pråmen ut all orenlighet, som ligger På kring staden nedan alla gränder, och fullföljes, att ingen kommer till vattnet». Vidare beslöts, »att där skall tvenne ställen finnas, östan och västan, där sådan orenlighet skall läggas och årligen utföras.”
Renhållningen i 1400-talets Stockholm lämnade alltså åtskilligt övrigt att önska. Dock synas förhållandena här ha varit betydligt bättre än i medeltidsstäderna i allmänhet. Inom den äldsta delen av staden på själva höjdplatån och i de branta brinkarna som föra ned från denna skötte ju Vår Herre emellanåt om en kraftig spolning, som rensade gator och torg. Och de djupa vattnen kring staden med sin kraftiga ström har ju ända fram till våra dagar, kunnat tjänstgöra som stadens enda »reningsverk».
Just under 1400-talet hade man ju dock särskilda besvärligheter att kämpa med. En ny ringmur var då under uppförande utefter stranden, och i gränderna nedanför Österlång- och Västerlånggatorna kunde man icke längre komma fram till vattnet för att stjälpa ut orenligheten. Dessa gränder synas ha fyllts med smuts.
All orenlighet från husen vräktes likväl icke ut på gatan, och till varje egendom hörde ett »hemlighus». Dylika omtalas redan i stadslagen, som föreskrev, att ingen fick bygga sitt hemlighus så nära allmänningsgatan eller granntomten att ej ett tre fots dropprum fanns. I stadslagens edsöresbalk stadgades därjämte en särskild »hemlighusfrid», och i de förnämligare egendomarna funnos, åtminstone på 1500-talet, två hemlighus, ett för män och ett för kvinnor. I sin resebeskrivning berättar nämligen Samuel Kiechel om sin vistelse i Stockholm: »Dessutom är det ganska besvärligt att inga hemlighus finnas, utan man måste gå bakom porten eller andra därtill anvisade ställen, och äro de belägna gent emot varandra, särskilt för manspersoner Och för kvinnfolk, vilket jag en gång fick erfara, då jag blev ganska illa försmädad av en gumma (jag förstod dock ej, vad hon sade), därför att jag gått på kvinnornas sida, vilket jag som främling ej visste.»
På de båda broarna, Norr- och Söderbro, fanns t. o. m. offentliga bekvämlighetsinrättningar. Dessa, som hade sitt avlopp i strömmen, behövde väl aldrig tömmas. Men de andra? Hur sköttes deras renhållning? I svenska medeltidshandlingar har jag därom ej funnit någon uppgift.
Att en hederlig borgare skulle kunna flå en häst eller bortskaffa orenlighet i ett hemlighus ansågs fullkomligt orimligt, ty därmed skulle han hava blivit likställd med den ärelöse »rackaren» eller bödeln. Med all sannolikhet var det i Stockholm bödeln, som fick sköta denna renhållning. Som jag förmodar var de »bödelspengar», som årligen upptogs en ersättning för detta arbete. Dessa på alla gårdar stående hemlighus spred naturligtvis, särskilt om sommaren, en olidlig stank. Till denna bidrog också de talrika svinstiorna, vilka visserligen var förbjudna och hänvisade till malmarna, men som stadens myndigheter alla förbud till trots ej kunde få bukt med. Frågan beröres i en massa burspråk. 1459 påbjöds: » ingen skall hava mer än en ko — den, som, gård haver själv — dock så, att kon skall icke ligga ute om nattetid och intet svin längre än till påsk Vilken sedan haver dem här staden, han skall mista dem och böta tre mark.» Detta gällde sålunda fastighetsägare. Den som icke ägde fastighet i staden fick icke alls ha någon boskap. »Ingen hus-man eller huskvinna skall hava ko eller svin här i staden vid sex mark och miste ko och svinen».
1462 påbjöds, att de, som hade svinstall eller svinhoar i gränderna, skulle vid tre marks böter flytta dessa till malmarna. Beslutet upprepades med lika liten framgång — 1463, då det utsträcktes även till kor. 1476 förklarades, att de svin, som på sommaren fanns kvar i staden, skulle tagas från ägaren, som dessutom skulle böta tre mark. Och av samma burspråk får man den upplysningen, att svinen inlogerats även i källare och på vindar, likaså att de om nätterna släpptes ut på gatorna — förmodligen för att dra fördel av den svinmat, som hopat sig på dessa. 1478 bestämdes, att icke blott de svin, utan även de kor, som påträffades i staden, skulle drivas ut, och ägaren böta sex mark. År 1481 upprepades dessa förbud, men det var tydligen många som bröt mot dem. De stad-gade böterna utdömdes nämligenganska flitigt.