Author

Lars Fimmerstad

Browsing

Polisen kastade sig urskillningslöst över folkmassorna på stan. Så här skildras upprorskvällen av tidens ledande skämttidning Söndags-Nisse.

En marssöndag år 1864 samlades vad som beskrevs som framstående politiska och litterära herrar på det tjusiga De la Croix’ salong vid Brunkebergs torg. De protesterade mot tyskarnas invasion av Jylland. Skandinavismen blommade upp vid den här tiden och herrarna satte igång upplopp på gatorna.

Danmark hade nämligen råkat i krig med Preussen, fästningen Dannevirke hade fallit några dagar tidigare och nu yrkade man på att svenskarna skulle hjälpa sina nödställda grannar. Den skandinavistiska hänförelsen levde ju ännu kvar. En hel del personer hade emellertid inte fått plats inne i möteslokalen. 

Aftonbladet var tidens ”radikala” tidning och berättar, vad den illustra gruppen företog sig:

Denna kärna till en folksamling växte efter hand ut till en ganska betydande massa, som efter mötesförhandlingarnas slut drog åstad åt åtskilliga håll, sjungande och hurrande. En flock drog ner åt Riddarhustorget, stannande vid Gustaf Adolfs och Gustaf Wasas statyer samt vid prins Oscars palats, på vilka ställen hurrarop höjdes och folksången uppstämdes. Andra hopar drog uppåt Norrmalm, en till danska ministerns hotell, där leverop för Danmark höjdes, en annan till Blasieholmen, där utanför utrikesministerns hotell beklagligen lära förekommit åtskilliga rop af mindre lojal art.” Polisen fick nu lov att ingripa och häkta en del demonstranter, vilka fördes till corps de gardet i operahuset. Detta hade emellertid till följd att det där blev en våldsam folkskockning. Och nu kom polismästare Wallenberg på den geniala idén att i sin tjänst taga vattenledningen, vilken såsom vi sett blott fungerat i ett par tre år i huvudstaden. ”Man påskrufvade nemligen en slang å en brandpost och började att med vatten bespruta folkhopen. Men som det här icke gällde att avlägsna folket från någon viss punkt, utan man avsåg hopens skingrande, uppnåddes ändamålet icke, ty de mera ungdomlige bland samlingen, som funno ett nöje i uppträdet, drogo sig blott undan så långt, att de icke nåddes af vattenstrålen. Efterhand anlände emellertid flera slangar, vilka anbragtes å brandsprutor å särskilda ställen af torget, vilket sålunda så småningom blev tämligen fullständigt rensat.” Förutom vattenstrålen begagnades även andra lugnande medel. Dels försökte polis-mästaren själv tala till folkmassan, dels gjorde litteratören lektor Bjursten det. Bjursten, som för övrigt även var skald och gett ut ”Minnen från Gripsholm” i två delar, kom ”rörd af drufvans safter” ut på Hotell Rydbergs trappa och höll ett anförande, som enligt Aftonbladet hade en ganska lugnande verkan, men vars effekt förtogs av att polisen i samma ögonblick gav folkmassan en ny dusch. Enligt ryktet överspolades därvid själv på order av polismästaren. 

Här blickar vi från kungaborgen på 1660-talet över Skeppsholmen mot de vidsträckta skogslandskapen inom Kungliga Djurgården.

Eric Dahlberg ( 1625 -1703) är genom sin propagandistiska skönmålning av bl a Stockholm i bild,  skräder heller inte orden när han beskriver Stockholms natursköna omgivningar.

Eric Dahlberg var militär, tecknare, ingenjör i centrum av den karolinska tidens politik, upprustning och inte minst propaganda. Hans livsverk Suecia Antiqua et Hodierna byggde på hans egna teckningar, som sedan förskönades av gravören till en lysande bild av Sverige. Dahlberg strävar hela tiden efter att ge en bild av att Sverige minsann inte stod de ledande Europeiska länderna efter. Förtjust konstaterar han också att Stockholm genom nya stadsplaner fått raka gator i geometriska mönster på malmarna.

I sin för utlandet avsedda ordmålning av Stockholm med omgivningar blir han nästan lyrisk:

”I Stockholm finns här och var vackra och utmärkta byggnader, nästan alla prydda med huggen sten, och såväl staden som förstäderna erbjuda desto större prydlighet, som nästan alla gator, särskilt i förstäderna, under drottning Kristinas tid reglerats efter raka linjer, vilket ger staden ett sådant utseende, att densamma numera börjar tävla med världens förnämsta städer, i synnerhet därför, att kopparen, varmed de flesta husen och palatsen äro täckta, gör dessa byggnader desto präktigare och kostbarare. 

Och ehuru visserligen omkring staden Stockholm icke finns någon särskilt behaglig och fruktbar sädesjord, så finner man dock runt omkring Stockholm många vackra trädgårdar och fruktbara platser, vilka trots ett rått klimat av invånarna numera så kultiverats och förädlats, att man har ett överflöd av de skönaste och härligaste trädgårdsfrukter, såsom persikor, meloner, aprikoser, ärtskockor, selleri, sparris, blomkål, amareller, renetter och liknande närande frukter, likaså härligt goda som i Tyskland eller annorstädes, för att icke tala om rara blommor. 

Den kungliga Djurgården. Bland andra tilldragande platser är Valdemarsön, där den kungliga djurgården är belägen, mitt emot Amiralitetsholmen, på grund av sin säregna natur mycket behaglig och angenäm, där konungarna ofta jaga vilt, och otaligt mycket folk särskilt på festdagar förlusta sig med spatserturer, då det är alla, såväl infödda som främlingar, tillåtet att där förnöja sig, liksom främlingar överallt i Stockholm äro väl lidna och hava stor frihet, i synnerhet tyskarna, vilkas antal på denna plats så vuxit och tilltagit, att man håller tredjedelen av borgarna för tyskar, liksom tyska språket här är nästan lika vanligt som det svenska. 

Bland andra behagliga och angenäma utflykter äro icke minst de i skären, på svenska skärgårdarna, där man icke med nog förundran måste åskåda den allsmäktige Gudens underbara anordningar, i det man på en gång har att beskåda de skönaste, nej de härligaste utsikter och landskap som på ingen annan plats i världen. Ty om också dessa öar och klippor delvis stiga himmelshögt ur vattnet upp i luften, äro dock somliga av dem nedtill så skönt bevuxna och blandade med allehanda fruktbara träd, de härligaste blommor, små skogar, ängar och liknande, att man har en alldeles särskild och angenäm lust att se dem, ty om också naturen givit andra länder antingen stora slättmarker eller fruktbara planer eller stora skogar eller också bördiga kusttrakter eller liknande, som ögat har att förnöja sig med vart och ett för sig, så har dock den välvilliga naturen här gjort sitt bästa mästerstycke och förärat denna rakt med allt på en gång, ty både planer, skogar, ängar, berg, vatten och stränder där kan man beskåda på en gång bredvid varandra, och, vad som är än mer, allt är fruktbart, vattnet lever; ovantill fullt av fåglar och under fullt av fiskar. Skogarna äro uppfyllda av vilt och fågel, som där i tusental ha sina bon och utkläckta ungar, så att det icke saknas lust för ögat, sinnet och kroppen till förnöjelse. 

Omkretsen av denna så stora och mäktiga kungliga residensstad Stockholm, såsom man vintertiden skulle kunna ungefär gå den runt över sjön, torde kunna räknas till ungefär i1/2 tysk mil, varför den blott med stora besvär skulle kunna befästas, ehuru den sist avsomnade högtsaligaste konung Karl Gustav därom uppgjort ett förträffligt koncept och förslag. . Och alldenstund invånarna beräknas till 15 000 man, läge, natur och belägenhet är så fördelaktigt kuperad och omväxlande, så kan den också nästan omöjligt så överallt belägras och inneslutas av en fiende, att icke invånarna på någon plats med stor makt och kraft kunna göra ett utfall och hämta hjälp, varvid fienden icke allenast måste vara herre till lands och vatten utan även dela sin styrka i olika partier, för att ej tala öm den stora mängd manskap, som behövs och dess underhåll, vil-ket ingen potentat i kristenheten har möjlighet att bringa samman. 

Rådhuset var sedan medeltiden beläget där börshuset nu ligger vid Stortorget. Det var ett lappverk av medeltida byggnader, som slutligen revs 1768 för att ge plats för börshuset. Magistraten och rådhusrätten hade dock flyttats redan 1732 till det f.d. Bondeska palatset bredvid Riddarhuset. Ansamlingen av kåkar vid torget var inget rådhus man var stolt över. Betecknande nog tog Erik Dahlberg inte med det i sin Suecia Antiqua et hodierna. Där ville han helst visa praktfulla palats och kyrkor. 

Beteckningen rådhus kan förvirra moderna läsare. Rådhuset var från början platsen för både stadens styrelse och den lokala rätten, rådstuverätten. Dessa funktioner delades dock med tiden, därför har vi idag ett ”stadshus” för stadens styrelse och ett ”rådhus” vid Schelegatan för den lägsta rättsinstansen, tingsrätten.

Forna tiders stadsförvaltning var begränsad jämfört med dagens monsterbyråkrati.  Anders Fryxell berättar: Det sittande rådet utgjorde — med borgmästare, rådmän och kämnärer — blott tolv man, med fogden och stadsskrivaren fjorton, vilka gott kunde få rum i rådhussalen. De samlades där för övrigt blott tre dagar i veckan — måndagar, onsdagar och lördagar — och samma dagar hölls alltjämt en rätt »ute på torget». Torget kunde således betraktas såsom ett appendix till rådhuset. Torget var även den plats, där straffet i de oftast förekommande fallen utkrävdes, och en erinran härom ha vi ännu i namnet Kåkbrinken, den gränd, framför vars mynning vid Stortorget kåken stod. Om dess äldsta utseende och karaktär har man dock ej full klarhet, och man har varit oviss, huruvida kåken blott varit en straffpåle eller huruvida den varit en byggnad. Svaret torde enligt min mening framgå av en historisk under-sökning. Ordet »kåk» är ett lån från tyskan, och  dess ursprungliga betydelse var »träställning», varur de senare två betydelserna »skampåle» och »träruckel» utvecklats. Man kan jämföra med ordet »schavott», som också ursprungligen betecknat en träställning 

Det ursprungliga rådhuset där Engelbrekt gjorde en proklamation från rådhuset när han och den senare kungen Karl Knutsson erövrat Stockholm från den danske kungen 1434, var en smal byggnad mot Stortorget. Med tiden utvidgades det dock genom köp av fastigheterna bakom. Till slut omfattade rådhuset ett helt kvarter ända fram till Storkyrkan.

Även  på 1800-talet var missnöjet med de vanskötta gatorna stort som denna skämtteckning av OA Andersson i Söndags-Nisse visar. Då var gatorna ständigt uppgrävda för den nya tidens avlopps- och vattenledningar, som så småningom förbättrade renhållningen i staden.

Skit. Det var kort och gott det som under stadens första 600 präglade gatorna i Stockholm. Renhållningen fungerade aldrig.

Renhållningen i 1400-talets Stockholm lämnade åtskilligt övrigt att önska. Dock synas förhållandena här ha varit betydligt bättre än i medeltidsstäderna i allmän-het. Inom den äldsta delen av staden på själva höjdplatån och i de branta brinkarna som föra ned från denna skötte ju Vår Herre emellanåt om en kraftig spolning, som rensade gator och torg. Och de djupa och vida vattnen kring staden med sin kraftiga ström kunde tjänstgöra som stadens enda »reningsverk». Just under 1400-talet hade man ju dock särskilda besvärligheter att kämpa med.

En ny ringmur var då under uppförande utefter stranden, och i gränderna nedanför Österlång- och Västerlånggatorna kunde man icke längre komma fram till vattnet för att stjälpa ut orenligheten. Dessa gränder synas ha fyllts med smuts. All orenlighet från husen vräktes likväl icke ut på ga-tan, och till varje egendom hörde ett »hemlighus». Dylika omtalas redan i stadslagen, som föreskrev, att ingen fick bygga sitt hemlighus så nära allmänningsgatan eller granntomten att ej ett tre fots dropprum fanns. I stadslagens edsöresbalk stadgades därjämte en särskild »hemlighusfrid», och i de förnämligare egendomarna funnos, åtminstone på 1500-talet, två hemlighus, ett för män och ett för kvinnor. I sin resebeskrivning berättar nämligen Samuel Kiechel om sin vistelse i Stockholm: »Dessutom är det ganska besvärligt att i husen inga hemlighus finnas, utan måste man gå bakom porten eller andra därtill anvisade ställen, och äro de belägna gent emot varandra, särskilt för manspersoner och för kvinnfolk, vilket jag en gång fick erfara, då jag blev ganska illa för smädad av en gumma (jag förstod dock ej, vad hon sade), därför att jag gått på kvinnornas sida, vilket jag som främling ej visste.»

På de båda broarna, Norr- och Söderbro, fanns t. o. m. offentliga bekvämlighetsinrättningar. Dessa, som hade sitt avlopp i strömmen, behövde väl aldrig tömmas. Men de andra? Huru sköttes deras renhållning? Att en hederlig borgare skulle kunna flå en häst eller bortskaffa orenlighet i ett hemlighus ansågs fullkomligt orimligt, ty därmed skulle han hava blivit likställd med den ärelöse »rackaren» eller bödeln. Med all sannolikhet var det i Stockholm dock bödeln, som fick sköta denna renhållning. De »bödels-pengar», som årligen upptogos var en ersättning för detta arbete.

Dessa på alla gårdar stående hemlighus spred naturligtvis, särskilt om sommaren, en olidlig stank. Till denna bidrogo ock de talrika svinstiorna, vilka visserligen var förbjudna och hänvisade till malenarna, men som stadens myndigheter alla förbud till trots ej kunde få bukt med. Frågan beröres i en massa burspråk. 1459 påbjöds: »Item ingen skall hava mer än en ko — den, som gård haver själv — dock så, att kon skall icke ligga ute om nattetid och intet svin längre än till påsk. Vilken sedan haver dem här i staden, han skall mista dem och böta tre mark.» Detta gällde sålunda fastighetsägare. Den som icke ägde fastighet i staden fick icke alls ha någon boskap. »Ingen husman eller huskvinna skall hava ko eller svin här i staden vid sex mark och miste ko och svinen». 1462 påbjöds, att de, som hade svinstall eller svinhoar i gränderna, skulle vid tre marks böter flytta dessa till malenarna. Beslutet upprepades med lika liten framgång — 1463, då det utgträcktes även till kor. 1476 förklarades, att de svin, som på sommaren funnos kvar i staden, skulle tagas från ägaren, som dessutom skulle böta tre mark. Och av samma burspråk får man den upplysningen, att svinen inlogerats även i källare och på vindar, likaså att de om nätterna släpptes ut på gatorna — förmodligen för att draga fördel av den svinmat, som hopat sig på dessa. 1478 bestämdes, att icke blott de svin, utan även de kor, som påträffades i staden, skulle drivas ut, och ägaren böta sex mark. År 1481 upprepades dessa förbud, men det var tydligen många som bröt mot dem. De stadgade böterna utdömdes nämligen ganska flitigt.

Det var inga tjusiga krogar buset kom ut ifrån på natten och gjorde gatorna osäkra.

Natten var beckmörk, inga facklor fick bäras, eldfaran var den stora skräcken. Historikern Anders Fryxell (1795 – 1881) berättar om medeltidens och 1600-talets Stockholm.

En promenad på Stockholms gator, särskilt nattetid, hade  sina risker. Man kunde befara att ramla kull över en komposthög, att snava på ett sovande svin eller från en tunna få en dusch av orenlighet. Och till råga på allt rådde — utom vid månsken — ett egyptiskt mörker, ty någon gatubelysning fanns icke, och från husen spred sig intet ljus över gatan. Butikerna, de »öppna vindögonen», hade stängts vid mörkrets inbrott och för bostadsrummens fönsteröppningar hade luckorna slutits. Den fredlige borgare, som efter något besök hos en vän en novemberkväll ville begiva sig hem, måste därför vara försedd med en handlykta, och även med detta försiktighetsmått var hemfärden ingalunda utan faror, ty i 1400-talets Stockholm med dess om nätterna folktomma gator riskerade fotgängaren att råka ut för sådana individer, som för sina gärningar föredrogo mörkret och mot vilka »vården» endast gav honom ett mycket otillräckligt skydd. Gatorna voro således nattetid öde och mörka.

En fara låg i superiet. Öl kunde man få dels hos stadens tavernare, dels också hos snart sagt de flesta borgare, och härmed börjar även paragrafen: »Ingen tavernare, man eller kvinna, skall längre hava ljus eller någon slags eld eller ölförsäljning i sitt hus eller någrahanda drycker, sedan i vård är ringt, vid tre öres böter. Komma vårdmännen eller stadens svenner dit, där eld är, och vill mannen eller kvinnan ej betala böterna, böte sex öre, såvida han eller hon ej med tremannaed kan styrka, att där ej var någon eld. Den, som tänder eld, förrän det ringts ur vård, böte också tre öre. Kommer därav någon skada, böte bonden (husägaren) och gästen hälften var. Den största eldfaran låg dock i de brygghus, i vilka det så begärliga ölet tillverkades, och dylika brygghus hörde, som det synes, till de flesta större hus i staden. I dem fick man väl under natten hava eld under bryggpannan, men på denna skulle en vak-kvinna akta. Att den försiktighetsåtgärden ej alltid var tillfyllest, framgår likväl av tänkeboken 1480 (den 1 mars). Detta år kom elden lös hos vågmästaren Hans Westfal. Flera murmästare vittnade, att det icke varit något fel på skorstenen. Men så vittnade Peder Slatte, en av Sten Stures tjänare: »Jag haver slagit tu ämbar vatten på konan, som satt i brygghuset, där elden var lös, förrän hon vaknade. Claus Slatte drog då ut henne och slog ett nytt ämbar vatten på henne — »ty hon var drucken». Egendomligt nog nämner tänkeboken intet om straffet. Visserligen synes man ha velat inskränka rätten att hava brygghus, men efter vad det förefaller utan att kunna genomföra besluten.

Fylleriet var det stora problemet som orsakade osäkerheten på gatorna. Man ska betänka att praktiskt taget alla människor i Stockholm på den här tiden var ständigt åtminstone lätt berusade. Man vågad inte dricka vattnet till maten, så den huvudsakliga drycken var öl, inte sällan bryggde man hemma. Ännu på 1700-talet kunde stadskrönikan uttrycka sin oro:

”Emedan de på gatorne timande överdådigheter merendels förövas av druckne personer, som komma ifrån källare och krogar eller andre ställen, därest de sig överlastat och Kungl. Maj:t med största misshag måste förnimma, att Kungl. Maj :ts emot svalg och dryckenskap av år 1733, jämte flere tillförene emot otidig öl- och vinsalu utfärdade Kungl. förordningar, icke haft eftertryck med sig att sådant syndigt och liderligit leverne ännu kunnat styras och hämmas; alltså äro nu ånyo alle fiskaler och uppsyningsmän på det allvarligaste befallde att över desammas noga efterlevande så sträng hand hålla, att eho det vara må, som beträdes att sig däremot förbryta, skall utan allt anseende, androm till varning, efter samma förordningars innehåll exemplariskt straffat varda.” (1737)

Inte heller var det särskilt roligt att vara främling. Det nämns inte i krönikan men huvdsakligen var det de dominerande tyska köpmännen som väckte aversion. Tyskar dominerade handeln runt Östersjön och hörde ännu på 1700-talet till majoriteten av köpmän och kapitalister. Så här illa kunde det gå:

. Såsom med missnöje förnimmes, att de av främmande nationer, vilka här i staden vistas, bliva såväl vid Skeppsbron som ock på andre ställen med slag och skällsord överfallne och ofredade, och man fördenskull, till att förekomma ett slikt otillbörligt förfarande emot de främmande, vilka icke mindre än andre Kungl. Maj:ts undersåtar äro tagne under Kungl. Maj:ts nådigste hägn och beskydd emot allt övervåld, varit föranlåten att i går låta uti kyrkorne allmänt publicera Kungl. Maj:ts nådige förbud emot övervåld på främmande. Ingen må fördrista sig att på något sätt förolämpa någon här varande främmande, av vad nation eller villkor den vara må, mindre med slag eller skällsord angripa vid ett svårt och exemplart straff tillgörandes, varandes till de vakthavande de order ställde, att de vid slike tillfällen och därest de främmande skulle av någon enskild eller genom sammangaddningar av flere varda angripne, skole de i så måtto brottslige strax uti arrest inmana.

(1739)

De kungliga konstamlingarna, särskilt på Slottet hör till de främsta i världen. Inga revolutioner är receptet på att bevara dem. Äldsta föremålen är från Erik XIV.s tid.

Borta är de stora konstsamlarna från 1980-talets spekulationsfest och deras skatter skingrade för alla vindar. Det finns bara ett riktigt gott råd för den som vill bygga upp en riktigt magnifik konstsamling – var monark i ett urgammalt kungadöme som inte upplevt krig eller revolutioner på århundraden. De kungliga konstsamligar kung Carl XVI Gustaf tronar på består. De konstskatter som fyller de nio kungliga slotten hör till de märkligaste i världen. 

Att säga att kungen tronar är inte fel. Främst bland de 7000 stolar som finns upptagna i kungliga husgerådskammarens sedan århundraden noggrant förda inventarium står naturligtvis drottning Kristinas silvertron.Tronen är en påminnelse om de europeiska monarkiernas glansdagar på 1600-talet. Silvermöbler var ett måste för en monark som pretenderade på allmän aktning. Ludvig XIV möblerade Versailles med dem. Men hans besatthet i att föra krig som förde nationen till ruinens brant krävde sina offer, landets silvermöbler fick smältas ner för att betala krigen med. Först fick kungen offra sina egna. Efter Ludvig blev aldrig kungamakten riktigt vad den var i Europa, några nya silvermöbler införskaffades inte. Den som betänker siffran 7 000 för övriga stolar i de kungliga samlingarna misstänker att alla inte kan stå framme samtidigt. Alldeles rätt, det som karakteriserar de svenska kungliga samlingarna av dyrgripar är att de till skillnad mot många av sina motsvarigheter inte är museiföremål. De är bruksföremål.

Vid högtidliga tillfällen som kungamiddagar och statsbesök rustas slottsalar upp. Då lyfts antika möbler ut ur lagren, kostbara mattor rullas ut på golven och antika vävda tapeter hängs på väggarna i trapphusen av speciell vitbehandskad personal. Varför detta flyttande? Inget konstigt. Så har det alltid gått till. I gamla tider var slott lika litet statiskt möblerade som kojor. Stolar ställdes fram i rummen när de skulle användas, Bonader hängdes upp vid fest och togs ner igen efteråt.

Fortfarande kan besîkare på slotten ibland förundras över de kala rummen. Men vore besökaren i stället ett gästande statsöverhuvud som skulle sova över i slottets gästvåning kunde hen finna samma rum plötsligen möblerade med ovärderliga mattor och eleganta salongsmöblemang som trollats fram ur kulisserna.

Just rokokomöbler finns det i väldiga kvantiteter. När kungafamiljen flyttade in i Stockholms slott 1754 – beställdes stora partier möbler av huvudstadens snickare, som fick franska förlagor att arbeta efter. Så det finns alltid rokoko att plocka fram. Det i vardagslag tomma Vita Havet blommar  inför festliga evenemang upp i rokokoprakt det också.

Kungliga slottet i Stockholm fungerar enligt sekelgamla mönster som aldrig brutits som i andra lände, av krig och eller andra historiska omvälvningar. 

Denna kontinuitet, parad med en relativ fattigdom som tvingade det svenska hovet till sparsamhet, har gjort att saker och ting helt enkelt har blivit kvar i de kungliga samlingarna och med åren förvandlats till de skatter som idag väcker utländska besökares häpnad.Inte minst de som specialiserat sig på franskt 1700-tal. Som flugor kring en sockerbit drogs det förnäma Europa till Versailles och det franska hovet, världens på den gamla onda tiden före den franska revolutionen.

Gustav III var en av de största frankofilerna i Europa. Givetvis besökte han Versailles och kollegan Ludvig XVI och hans slösaktiga Marie Antoinette. Gustav kom som Frankrikes trognaste allierad och  överöstes med presenter. Han fick flera mattor, så kallade savonneri-mattor, väldiga handknutna salongsmattor, serviser och prydnadsföremål.

Det sista franska kungaparet i den gamla monarkin före revolutionen delade ut gåvor till många potentater i Europa, men ingenstans sparades de som i Sverige. Följaktligen har de kungliga slotten en av världens största samlingar av savonnerier och den största bevarade 1700-talsservisen från Sèvres.

På 80-talet skulle en internationell utställning av vävda konstföremål, inte bara mattor, från Savonnerie-fabriken anordnas och en vänlig förfrågan gick till husgerdskammaren om man månne hade några intressanta objekt att låna ut. Man fyllde då salongen Vita havet på slottet med skärmar och mattor från 1700-talet inför ett besök av utställaren. När experten kom in blev han grön av avund och utbrast ”Jag kunde offra nacken om jag bara fick köpa en av dessa saker!”

I samma Vita hav kan man se några speciellt vackra pjäser ur den 216 delar stora Bleue Céleste, dvs himmelsblå Sèvre-servisen utställda i ett glasskåp. Sist någon åt på den var 1956 när drottning Elisabeth av England var på sitt första statsbesök. Den diskades för hand i träkar efteråt av oldfrun själv. En enda tallrik av den här typen går för tiotusentals kronor på auktioner.

– Men hur kan ni ha kvar en så stor servis intakt, frågade en fransman en gång Oskar II i Paris.

– Monsieur, i Sverige har vi inga revolutioner, svarade kungen.

Lika litet som Sèvres-porslinet används idag, går någon på den persiska s k jaktmattan från  1500-talet. Den är en av de tre som överhuvudtaget existerar i världen av denna typ som knöts helt i silke. Den har funnits på Stockholms slott i c:a 400 år. Textilier är kanske inte så glamorösa  i allas ögon, men de hörde till de kostbaraste och viktigaste statussymbolerna i forna tiders praktinredningar.

I förråden och på väggarna på Slottet finns inte mindre än 200 vävda tapeter från skilda epoker, sådana vi kallar gobelänger i dagligt tal. De äldsta beställdes till Erik XIV:s kröning – de är till och med vävda i Sverige -andra till drottning Kristinas kröning. En bunt rött sidentyg visar sig vara överkastet och draperierna till Gustav III:s paradsäng, den han dog i 1792 av skottskadorna från operamaskeraden.

I den kungliga paradsängkammaren på Slottet står tre praktfulla byråer som är översållade av utsmyckningar, bla snidade i halvädelstenar som suttit på ett av Ludvig XIV:s skåp. Vidare finns den unika 1600-talsklockan i konseljsalen med otaliga fint smidda och förgyllda små figurer som en gång rörde sig när klockan slog. Eller Rubens saltkar, ritat av honom själv och inköpt av drottning Kristina som en gåva till Magnus Gabriel de la Gardie. 

Ingen Rubens hänger på väggarn men väl två porträtt föreställande ett präktigt hollänskt 1600-talspar av Frans Hals, och  en madonna med barn av den florentinske renässansmålaren Piero de Cosimo. 

Många av de värdefull tavlorna ingår i den s k Gallierasamlingen som kom till Sverige med Oskar I:s drottning Josefina som medförde en präktig konstsamling från ett slott i Italien som hon fått i dopgåva.

Vem dessa konstföremål egentligen tillhör är inte självklart i varje enskilt fall. Den som vandrar genom något av de kungliga slotten vandrar också genom skatter som kan tillhöra staten genom den kungliga husgerådskammaren, eller de kungliga familjestiftelserna, eller slutligen kungen privat. 

De står blandade i slotten, men i böckerna finns nogsamt redovisat vad som tillhör vem. Att de riktigt gamla föremålen tillhör staten är ganska naturligt. Inga ättlingar i rakt nedstigande led till storsamlare som Kristina, Lovisa Ulrika eller Gustav III finns. kvar på eller kring tronen.

Ätten Bernadotte har haft många passionerade konstsamlare och därmed efterlämnat många skatter till sina sentida arvingar. Bland dem finns också många värdefulla föremål som tillhört tidigare dynastier på Sveriges tron, men som sålts och räddats tillbaka till de kungliga samlingarna av kulturintresserade Bernadotter. Serviser sålde gärna när tillräckligt många delar krossats av fumlig händer. Hade det inte varit för Oscar II och drottning Sophia hade de varit försvunna för alltid från sin ursprunglig kungliga miljö. Oscar och Sophia hade praktiskt taget en stående beställning hos alla landets antikhandlare att slå larm så fort de fick in en porslinspjäs från tidigare kungliga samlingar.På så vis kom t ex den berömda s k Gripsholmsservisen med sina små blå kronor beströdda pjäser beställda i Kina tillbaka till kungafamiljens ägo, efter att ha betraktats som omodern och sålts ut i början pÜ 1800-talet.

Gustaf V var en hängiven silversamlare och lyckades t ex rädda tillbaka drottning Lovisa Ulrikas rese-nattvardskalk till Sverige från en antikhandlare i Rom.

Slutligen, låt oss inte förtiga det, de tidigaste kungliga samlarna nöjde sig inte med presenter eller att shoppa i antikaffärer. På 1600-talet när det fortfarande var krut i svenskarna rövade de vad de behövde på kontinenten. Några av dem rövades av fältherren Lennart Torstensson från Wallensteins palats i Prag 1648 när svenskarna genomförde vår historias mest givande plundring. En ansenlig samling fanns också hos danske kungen på Fredriksborgs slott på Själland, när Karl X Gustav härjade i Danmark 1658 – 60. 

Storbönder och godsägare intog huvudstaden med specialtåg för att demonstrera för upprustning i skuggan av det väntade världskriget och fick medhåll av kung Gustav V. Men mest blev det ett livligt festande.

Bondetåget tog den 6 februari hela Stockholm i besittning. Huvudstadens tillfälliga herrar voro mycket morgontidiga av sig. Redan före kl. 8 såg man folk med det blågula märket i rörelse, och när så stockholmarna litet mera all-mänt kommit på, benen, hade gatulivet en osedvanligt livlig prägel. Väldiga människomassor rörde sig på gatorna. Spårvagnarna gingo fullsatta med blågula flaggor och bilarna rusade omkring, mera upptagna än någonsin. Bondetågets stämning behärskade hela staden också sedan själva uppvaktningen gått av stapeln. Det rådde en stämning av fest hela dagen. Allt eftersom bondetågets deltagare kommo från defileringen  spredo de sig på gator och torg, på offentliga lokaler, på teatrar, museer och i kyrkor m. fl. sevärdheter. På Gustav Adolfs torg rådde folksamling hela dagen och långt fram på kväl-len, så att trafiken t. o. m. stundtals var stoppad. Konungens tal hade ju givit en alldeles särskild spänning åt situationen. Det diskuterades man och man emellan och rykten om omedelbar ministerkris cirkulerade. Det rådde tydligen allmänt en känsla av att man upplevde märkliga händelser. Framemot 2-tiden hördes bland mängden på Gustav Adolfs torg röster, som yrkade på att konungens tal skulle uppläsas. Från ett fönster i bankir Åkerströms kontor uppläste nu löjtnant Nils Rosenius det kungliga talet i dess helhet. Den unge officerens starka stämma lät talets varje detalj komma till sin rätt, och uppläsningen avbröts upprepade gånger av bifallsrop och applåder. Efter uppläsandet utbragte löjtnant Rosenius ett leve för konungen, som åtföljdes av kraftiga och långvariga hurrarop. Både kungssången och Du gamla, du fria sjöngs unisont, och åter höjdes det ena levet efter det andra. Så skingrades skarorna igen, men blott för ett ögonblick. Äter ropas det på konungens tal, det upplästes nu åtskilliga gånger med korta mellanrum, dels av löjtnant Rosenius, dels av hovtandläkare Förberg. Trots den spännande situationen och höga stämningen rådde dock allmänt ett gott gemyt. Den stockholmska stelheten var alldeles bortblåst. Man slog sig i samspråk utan vidare ceremonier.

Bönderna varnades också för bondfångare. Det var ett uttryck som inte skapats just för bondetåget, utan hade länge betecknat charmfulla bedragare som väntade på oskyldiga utsocknes särskilt vid Centralstationen för att lura dem.

Så kunde det låta denna februari:

”Ett gott råd: Se upp för bondfångare! Då vid större folksamlingar ligister, ficktjuvar och annat slödder alltid bruka hålla sig framme för att begå stölder o. s. v., uppmanas alla deltagare i bondetåget att noga se upp för sådana individer. Följ aldrig med obekanta personer! Då upplysningar önskas, vänd eder till poliskonstaplar eller scouter! Dessa lämna korrekta upplysningar. Från mindre väl kända hotell utdelas kort på gatorna med uppmaning att besöka dem. Deltagare i bondetåget! Se noga upp för detta geschäft! Följ aldrig med till illa beryktade hotell!

Det oscarianska Sverige dyrkade sina krigarkungar, kallade hjältar. När Gustav II Adolf fyllde 300 brakade det loss på Gustav Adolfs torg.

Tre hundra år hade den 9 december 1894 förflutit sedan Gustaf II Adolf föddes och detta jubileum firades i huvudstaden med stora högtidligheten Över statyn på hjältekonungens eget torg hade man uppfört ett tempel och operan, som stod under ombyggnad, hade förvandlats till den gamla kungaborgen Tre Kronor, dvs. slottsbygg-naden som brann ner år 1697. ”1 går afton”, skriver en tidning dagen före festen, ”var en ganska betydande folk-massa samlad å Gustaf Adolfs torg för att taga festarrangemangen i ögonsikte. Den åt östra sidan framtrollade slottsvyn upplystes af tvenne båglampors mjölkvita sken och mot den halvmörka fonden flämtade skuggreflexerna från de oroliga gasblossen kring Gustaf Adolfstatyn. Arbetet med tempelbyggnaden kring statyn pågick med all iver. Just som klockorna slog 11, började det plötsligt ljusna det var som en soluppgång vid högsommartid — på ett par sekunder blev det så ljust som mitt på dagen. Elektriska strömmen hade slutits, och hela massan af små glödlampor som inbäddats i de gröna girlanderna hade antändts. Bredvid denna med gult sken blänkande ljusflod togo sig de två båglamporna ut som anspråkslösa depoter af tveksamt månsken.” ”Slottet Tre Kronor”, stod det sedan i festreferatet, ”visade sig först då söndagsmorgonen grydde i hela sin dekorativa prakt — med ringmur och portal och himmelsträfvande torn. Nästan hela natten hade man ännu måst arbeta derpå. Skaparna af denna vackra bild från en svunnen tid kunna dock med skäl känna sig stolta. När man betänker, att alla endast haft tio dagar för att fullborda verket — att t. ex. dekorationsmålaren Grabow under denna tid haft att konstrikt bemåla 40,000 kvadratmeter duk, så måste man sannerligen förvånas över resultatet.”

Så skulle Riddarhuset se ut enligt Jean de la Vallés ursprungliga förslag. Men flyglarna blev aldrig byggda. Det fanns inte pengar.

Riddarhustorget var fullt med folk. Stämningen var på kokpunkten. Plötsligt kom någon ut på trappan och läste upp ett meddelande. Människomassan hurrade. Man grät och dansade  av glädje. Främmande kastade sig i varandras armar. Maken till glädjescener hade Stockholm kanske aldrig skådat.

Det var den 7 december 1865. Meddelandet som utlöst en sådan våldsam glädje var att adelsståndet avskaffat sig sjävt. Ståndsriksdagen skulle avskaffas och ersättas med en vald tvåkammarriksdag.

Och därmed borde adelns saga i Sverige vara all.

Alls icke. Det var ingen revolution som genomfördes i det oftast stillsamma Sverige. Adeln blev länge kvar liksom monarkin. Men i tysthet skulle adeln som hade reglerats i grundlagen avskaffas av riksdagen år 2001. Nu var inte längre adelstitlar officiellt reglerade i lag. Men nu blev Riddarhuset bara en sällskapsklubb för historiska ätter med adligt namn.

Adelns idag 610 ätter har naturligtvis inte dragit sig tillbaka från den socialal scenen för det. Sekler av säkttraditioner som formats av det stolta latinska valspråket på riddarhusets fasad: ”Artes et Martes” – Konst och Krig, försvinner inte av sig själv. Många adelsmän spelar en framträdande roll i samhället ännu i slutet på 1900-talet. För att nämna några namn från det sena 1900-talet. En gång nobelstiftelsens ordförande friherre Stig Ramel var nästan lika känd som Povel Ramel, bröderna Ian och Tom Wachtmeister gjorde gästspel i politiken. För inte så länge sedan fanns VD:ar för The Empire respektive Atlas Copco, greve Gustaf Douglas var ordfîrande i Riddarhusdirektionen liksom  mycket annat, friherre Johan Nordenfalk var ordfîrande i exportrådet, friherre Rutger Barnekow var ett känt namn. Och än har vi inte glömt Carl från den adliga ätten Bildt,  Birgitta von Otter och Peder Bonde var också kända namn.

Men med det nya århundradet försvann adeln långsamt från bildskärmen. 

Den svenska adeln kan knappast tänkas utan sitt riddarhus, Nordeuropas ståtligaste och kanske förnämsta arkitektoniska verk från mitten av 1600-talet.Nästan alla större byggnader från denna tid i Stockholm är utbrunna, ombyggda och förvanskade till oigenkännlighet. På få platser kan eftervärlden som här få en glimt av hur den sena renässansens och begynnande barockens prakt kunde te sig på svenska.

Vårt arkitektoniska arv från stormaktstiden är ofta resultatet av ett mer eller mindre begåvat fusk under nationalromantikens tid, då många slottsinteriîrer och skulpterade fasader fick tillbaka sin förmenta stormaktstidsprakt. Berömda stilimiterande arkitekter som G I Clason, Nordiska museets skapare, hade fullt upp med att bygga stormaktstida kulisser. Han var även framme i Riddarhuset och återställde den s k lantmarskalksvåningen – den del av bottenvåningen som vetter mot Riddarholmen i en överrväldigande barock med skulpterade tak och svulstiga boaserier ( träarbeten) i början på förra seklet.

Men mycket av det mellersta 1600-talets prakt finns kvar i Riddarhuset. En gång i tiden präglade den också omgivningens numera sorgligt utbrunna, avskalade och med sentida platta tak försedda byggnader, där man endast med svårighet kan känna igen resterna av stormaktstidens adelspalats. Det yppiga välvda säteritaket med sina utsmyckningar av den förste i raden av arkitekter, Jean de la Vallé visar hur de mest påkostade taken såg ut i 1600-talets Stockholm.Fasadens stenornament från de första tre holländsk-importerade arkitekternas tid, bygget påbörjades 1630, ger en idé om hur också kringliggande byggnader var dekorerade.

I det inre hann stormaktstiden avsätta åtminstone det stora trapphuset, ett stycke klassicistisk arkitektur som är enastående i sin stilrena storslagenhet i vårt fattiga utkantsrike. Adeln var mycket förtjust, om än skakad över kostnaden för det, när den äntligen för första gången fick göra magnifik entré i det nya trapphuset, i stället för de provisoriska klapparande trätrappor, som under de första decennierna fyllt utrymmet.

Det är svårt för att idag föreställa oss vilken investering byggprojekt av det här slaget representerade i ett fattigt land, även för det rikaste ståndet. Men sedan blev det inte så mycket mer. Stora salen fick sin imponerande takmålning av Ehrenstrahl föreställande Sveas Triumf och sina väggfält  täckta av numera över tretusen ättesköldar. Men karolinska tidens krig från 1670-talet och inte minst Karl XI:s reduktioner med början 1680 gjorde ett brått slut på adelns möjligheter att bygga. De ursprungligen planerade flyglarna som skulle sträcka sig ut i fyra armar på både fram och baksidan av huset och göra det flera gånger större blev aldrig uppförda.

Något överdåd präglade inte Riddarhuset och kännetecknar det fortfarande inte. Här och där står några under olika epoker donerade eller halvhjärtat hopsamlade antikviteter och föremål upphöjer ett och annat gemak till en viss historicerande värdighet, men den som väntar sig tre seklers samlade sagolika prakt, blir besviken vid ett besök här. Huset var ett brukshus och därför byggdes det och möblerades om ända in i modern tid.

Som nämnt är den tredjedel av bottenvåningen som vetter mot Riddarholmen en nyskapelse från sekelskiftet. Likaså är de s k sällskapsrummen i andra ändan av bottenvåningen en svit av anslånde rum uppmöblerade med vackara 1700-talsmöbler. Övervåningen har genomgått olika användningar. Så var den under flera decennier på 1700-talet säte för vetenskapsakademien.

Numera används huset flitigt. Vart tredje år hålls adelsmöte då en manliga företrädare för varje ätt äger rätt att närvara. Så sent som vid adelsmîtena på  1980-talet kunde det vara 150 som hörsammade kallelsen. Medlemmar av adliga ätter kan också hyra huset för fester, bröllop är populära.Men riddarhusdirektionen upplåter också huset till renommerade ( och betalande ) institutioner, gärna med europeisk anknytning.

Riddarhuset behöver inte förfalla till följd av brist pä medel. Domänerna, dvs stora skogar som donerats under 1900-talet och stora, välplacerade, fonder gör att medlemsavgiften kan hållas låg.

1700-talet var adelns sista blomstringstid i Sverige. Sedan den värsta  konkurrenten om makten  det karolinska enväldet störtats – eller förintat sig själv genom krigiska ambitioner – tog ämbetsmanna-adeln över inflytandet i riket. Det krigströtta Sverige inriktade nu sin kraft på näringars och vetenskapers utveckling. Nu var det fasaddevisens första led som betonades: Artes inte Martes.Tidigare hade det rått en skillnad mellan den krigiska högadeln och den på civila nyttigheter inriktade låg- eller ämbetsmanna-adeln. Finast var att försvara riket med svärdet, pennans noblesser kom i andra rummet. Med enväldet avskaffades adelns klasser, som införts gradvis av Vasakungarna. De ville efterlikna kontinentens feodalsystem där furstarna styrde genom vasaller från gamla ätter eller nyligen dubbade riddare.

Adelsskapet var från början ett formellt bekräftande av att en familj tillhörde överheten. Ursprungligen i historiens dunkel framträdde en grupp stora jordägande stormannaätter som av hävd kom att betraktas som adel enligt kontinentalt mönster. Genom Alnsö stadga år 1270 definierades adelssläkterna.

Under 1300-talet införde också kungarna seden att utnämna, dubba adelsmän och därmed skapa nya adelsätter. Nu var det inte bara jordinnehav, maktens källa på denna tid, som kvalificerade någon till adligt stånd. Kungen krävde något av den som skulle betraktas som adlig. Han skulle också vara riddersman, dvs försvara landet till häst och iförd rustning. Eller om han själv inte kände sig redo att sätta livet på spel så skulle han åtminstone utrusta riddare som kunde ställas till kungens förfogande. Adeln blev det beridna och i rustning iförda ståndet. Mycket riktigt kallas också Riddarhuset på skylten över fasaden: ”Palatium Ordinis Equestris”: Det beridna ståndets palats.

Med tiden, eller närmare bestämt stormaktstiden, stegrades kungamaktens behov av nyttiga funktionärer. Staten byråkratiserades och behövde också pennfäktare. Adelns uppgiftöblev nu också att biträda kungen genom att administrera staten.Även i Sverige infördes bruket att adla förtjänstfulla medborgare i största allmänhet. Man kunde nu inte bara födas fin, man kunde också bli det, genom förtjänst utanför slagfältet.

Särskilt stark blev denna tendens på 1700-talet. Den som var rik köpman och hette Plomgren eller världsberîmd forskare och hette Linaeus, borde införlivas i eliten och byta namn till von Linné eller von Plommenfeldt. En förmgen Pettersson fick det mer välklingande namnet af Petersén etc. Men de gamla ätterna hade alltid svårt att godta nykomlingarna i sina led. Det förblev finare att vara född fin än att ha arriverat till detta tillstånd.

Motsättningarna mellan borgerliga karriärister och ärvda förmåner blev 1700-talets sociala dynamit. Adeln särkilt de gamla ätterna hade företräde till högre militära och civila statstjänster.Ironiskt nog skulle det bli Gustav III, snobb och adelssvärmare, som mot sin vilja tvingades ge dödsstöten åt adelsprivilegierna. I skådespel och operor frammanade han Sveriges storhetstid och såg mer än en tillfällighet i att han delade namn med Gustav Vasa och Gustav II Adolf.Så garnerade han sitt hov med klingande ädla namn. En stackars fördrömd poet som Johan Gabriel Oxenstierna tvingades bli diplomat och utrikesminister för att Gustav ville ha en Oxenstierna vid sin sida, det hade ju Gustav Adolf!

Men adeln ville inte ha Gustav III, som den tyckte tog sig för mycket ton i en politik som den helst ville ha hand om själv.1789, revolutionens år, blev brytningen total. Adliga officerare hade gjort öppet myteri mot kungen i det ryska kriget i Anjalaförbundet. Kungen tvingades förlita sig mer och mer på Stockholms borgerskaps garde som han lät kontrollera huvudstaden. En folklig hatstämning mot de adliga förrädarna vid Anjala piskades upp, och genom att stödja sig på borgerligheten och de breda lagren gjord kungen en kupp och tillvälde sig nära nog envälde. Adeln var krossad, dess ledare fängslade och hatade kungen med patologisk glöd.

De sista åren satt Gustav ensam och bitter med en statsminister som hette Håkansson. Fast han adlades förstås af Håkansson. Få klingande adelsnamn anmäldes mer vid hovet. Kungen dinerade med lakejer och soldater och miste till slut livet för en adelsmans pistolskott 1792.

Adelns jord såldes under denna tid i rasande tempo och de ofrälse stormade in i förvaltningen och kirgsmakten. Men adeln bet sig fast 1809 när det gustavianska enväldet störtades. Ett halvsekel av ståndsriksdag återstod innan Sverige införde tvåkammarsystemet. En märklig final på adelns historiska roll, var Oscar I:s tid av liberala reformer under den synnerligen aristokratiske statsministern Louis de Geers ledning.

När ståndsriksdagen upphävdes blev Sverige ingalunda ett demokratiskt land. Inskränkningar i rösträtten gjorde att det frihetslängtande folket fann sig styrt av bakåtsträvande storbönder i stället för liberala aristokrater .  

Kungens rätt att adla upphävdes faktiskt inte förrän 1975! Den hade dock inte tillämpats sedan 1902, då greve Sven Hedin blev Sveriges siste nyskapade adelsman. Men det är ingen brist på gamla att fylla leden med. Omkring 30 000 människor är bokförda i den numera datoriserade ”skvallran”, adelskalendern.

.

Noggrannheten har inte alltid varit lika stor. I adelsskapet medeltida begynnelse var genealoger en mycket kreativ yrkesgrupp. Den upprättade stamträd och släktlängder som var, eller är där vi ännu kan studera dem i riddarhusbiblioteket på vackert präntade pergament, fantasifulla konstruktioner där beställaren gärna förväntade sig härstamma från Tor och Oden.

Numera slipper ingen djäfvul över bron utan goda papper. Men är bara pappren i ordning som till exempel hos den engelska specerihandlare som på 1980-talet fann att hans egendomligt klingande namn: Gyllenship i själva verket var den av skvallrans redaktion som utdöd betraktade ätten: Gyllenskepp. Specerihandlarn fördes åter in adelskalendern som svensk adelsman. Under perioden 1967 – 1974 nyintroducerades fyra släkter som bott utomlands men adlats i Sverige på 1600-talet.

Den här glädjen blev det slut med under den borgerliga regeringstiden. När borgare och bönder satt vid makten avvisade justitiedepartementet en begäran om nyintroducering med orden att man inte befattade sig med sådand frågor. Än Idag finns 610 ätter kvar. Äldst Ñr Natt och Dag, belagd från  1270-talet. Andra ätter med rötter i medeltiden är Bielke, Bonde och Sparre. Den siste, barnlöse, greve Sparre berättar att när han dör kommer vapenskölden att tas ner från riddarhussalens vägg. Sedan ror medlemmar av riddarhuset ut på Riddarfjärden, knäcker skölden och kastar den i vattnet. Så gick det till när t ex den siste av ätten Bielke dog ut.

Dagens fyrkantiga låda mitt i stan är ett monument över Sveriges stormaktstid. Tyvärr blev det färdigt först på 1750-talet när stormaktstiden var förbi och efter över femtio års sporadisk byggnadsverk-samhet. Den ståtliga borgen Tre kronor brann ner 1697, när Karl XI stod lik. Detta gladde mycket slottsar-kitekten Nicodemus Tessin d y som redan hade ritningarna klara till dagens slott, en kopia av ett romerskt renässanspalats som han förälskat sig i under en italienresa. Den gamla borgen skulle ändå rivas. En del av det nya slottet var därför redan färdig före eldsvådan. Den norra stränga fasaden mot city är byggd på den del av den gamla borgen som överlevde branden. Kvar blev där en rad praktsalar som ännu kan beses, bl a det pampiga Karl XI:s galleri, där kungaparet håller sina offi-ciella middagar. Fortfarande kan man se hur branden svärtat baksidan på några av dörrarna där. Slottets strama yttre beror till en del på att den unge krigarkungen Karl XII av Tessin krävde stör-sta möjliga enkelhet i utsmyckningen. Trots det lyckades det arkitekten att smyga in litet barock-prakt här och där, t ex på den södra fasaden mot slottsbacken, vars port är utformad som en ro-mersk triumfbåge — ett lämpligt motiv som inspire-rades av Karl XII:s första segerrika period. Den skulle dock inte vara och när det svenska stor-maktsväldet störtade samman vid Karls död 1718 låg slottsbygget nere i flera decennier. Det blev den maktlösa kungen Adolf Fredrik och den intriganta Lovisa Ulrika som i stället flyt-tade in år 1754. Många av slottets rokokoinred-ningar härstammar från deras tid. imiterad marmor, Sverige hade inte råd till annat ett par kronor till, tack, i inträde! Ännu några kronor kostar det om man sedan vill bege sig nerför en vindlande spiraltrappa till de djupa källarvalven där skattkammaren befinner
sig. I ett smakfullt arrangemang står här kungars, drottningars och prinsars kronor utställda i glas-montrar belysta av spotlights som skär genom dunklet med smala strålar och får briljanter och bergkristall att blixtra. Klenoden i samlingen är Erik XIV:s krona från 1560. Den skulle kunna kallas för Sveriges officiel-la krona, eftersom det var den som kungarna krön-tes med. Den siste kung som kröntes var Oskar II. Det är också denna krona som är förebilden för alla kronor på vapensköldar och andra officiella emblem. En bit ner i slottsbacken mot Strömmen ligger den oansenliga entr&I. till Livrustkammaren, som tidigare låg i Nordiska museet. På 70-talet inred-des dock slottets gamla ved- och potatiskällare till en mystisk skattkammare där kungarnas vapen, rustningar, garderober ställs ut. Samlingarna gör ett förvirrat intryck därför att man vid flyttningen lämnade den kronologiska utställningsordningen från den gamla livrustkammaren, där man kunde titta på kungarnas privata ägodelar från Gustav Vasa och framåt och veta var man befann sig i tiden. Nu har man istället delat upp utställnings-rummen i ”ämnesområden”. Nåväl, lyckas man leta sig fram i den något kaotiska blandningen av tider och kungar finner man mycket intressant. Det första utställnings-rummet är t ex ägnat dräkter som kungar dött i. Här finns Gustav II Adolfs blodiga älghudskyller, dvs mockajacka, från Liitzen, Karl XII:s genom-skjutna hatt från Fredrikshald och Gustav III:s lika genomskjutna maskeraddräkt från den fatala operamaskeraden den 16 mars 1792, då Ankar-ström avlossade sitt långsamt mördande skott. Pis-tolerna ligger bredvid. En annan dyrgrip är Karl X Gustavs hela garde-rob. Man var sparsam på den tiden och här finns alltså en komplett samling praktfulla dräkter för en 1600-talskung. Ytterligare några trappor ner i Livrustkammaren ligger ett långsträckt källarvalv där hovets gamla