Author

Lars Fimmerstad

Browsing

Konstnären och skämttecknaren Albert Engström gav denna interiör från de enkla matlokalerna för folket. Hans populära figur Kolingen har här försökt få sig en spruta soppa på källaren Soppmojen. Men när han inte kunde betala, sög ”subban” tillbaka soppan i sprutan med orden: ”Här kammar du noll”. Den teckningen skrattade man åt i flera generationer.

Brännvinet är en röd tråd genom Stockolms historia sedan brända drycker introducerades från Holland på 1600-talet. Praktiskt taget alla, i synnerhet män, var för jämnan halvfulla. Morgonsnapsen var ett måste som frukostägget. 

1876 – 1877 utbröt det stora brännvinskriget. Affärsmannen O.P. Smith hade ett stort bränneri på Reymersholme dit han fraktade kunderna från staden ( se reklamen nedan) och hade s.k. minutförsäljning från morgon till sena kvällen. namnen O.P. och Reymersholm lever fortfarande kvar. 

Staden fick nog av denna försäljning och inrättade Stockholms Utskänkningsbolag. Nu ville man bli av med konkurrensen från Smith som berövade staden på stora intäkter för brännvinsförsäljningen. Smith svarade med att påstå att arbetarna vid Reymersholms spritfabrik ”i regel är nykterhetsvänner” och de som avgav nykterhetslöfte fick ett påslag på tre kronor i månaden på lönen. Själv påstod sig Smith vara nykterist och menade att läkarna förbjudit honom att dricka för matsmältningens skull. 

Då bildades det kommunala utskänkningsbolaget:

Bildat den 24 Okt. 1876. 

Styrelsens ordförande. Presidenten H. W. Bredberg. 

Verkställande direktörer. Axel Sundwall. Joseph Rubenson. 

Program för Stockholms utskänkningsbolag. På superiets minskande arbetar bolaget genom att: 

1. i flere hänseenden införa strängare ordning å försäljningsställena, så att till exempel spritdrycker icke under någon förevändning få försäljas å kredit eller mot pant eller få utlämnas åt minderårige eller redan berusade; 

2. förbättra kroglokalernas beskaffenhet och på lämpligare vis fördela dem över staden; 

3) göra föreståndarne för bolagets försäljningsställen ointresserade för den större eller mindre åtgången af starka drycker samt att genom att 

4) så snart bolagets ekonomiska ställning sådant medgiver befordra inrättandet af ångkök eller andra större spisinrättningar, där den arbetande klassen och den obemedlade befolkningen skulle kunna för billigt pris intaga sin måltid, men där andra spritdrycker än aptitsupen icke finge utskänkas. 

( Haha, billiga soppköp för de fattiga där man ”bara” fick ta en ”aptitsup”)

Brännvinskungens reklam väckte naturligtvis panik hos myndigheterna. Brännvinskungen uppgav själv att det fanns dagar då han hade upp till 25 000 kunder! Staden hade vid denna tid knappt 200 000 invånare, varav fortfarande cirka 13 000 bodde i Gamla stan. Så här lockade Smith:

”OBSERVERA! Angbåtarne ”Rolf” och ”Hilma” avgå från Riddarholmen direkt till Reymersholme var tjugonde minut samt ångbåten ”Fix” från kl. 8 f. m. från Rörstrandsgatan med anlöpande av Gamla och Nya Kungsholmsbron och ångaren ”Rammen” från och med Torsdagen den 18 Oktober kl. 8 f. m. från Skanstull med anlöpande af Tanto direkt till Reymersholme, med vilka köpare, som önska ren vara, få kostnadsfritt medfölja. Fri resa levereras ej på andra ångbåtar än ovannämda. Under oktober månad hålles minutförsäljningen öppen från kl. 8 morgonen till kl. 9 aftonen.” 

Striden bilägges. Bränvinskungen Smith berättar själv:

Ensamt i min affär såldes brännvin till kvantiteter, vida överstigande vad alla försäljningsaffärerna i Stockholm sammanslaget förmådde af yttra, och följden härav blev givetvis den, att stadens inkomster minskades i oroväckande grad. Min igångsatta konkurrens blev på grund härav helt naturligt föremål för en smickrande uppmärksamhet från stadsmyndigheternas sida, varpå jag fick en otvetydig bekräftelse, då jag en vacker dag blev uppkallad till överståthållaren i Stockholm, baron Ugglas, som rent ut frågade mig, huruvida jag ansåg det rätt att fråntaga staden Stockholm den stora inkomst, bränvinsförsäljningen hitintills inbringat densamma. Mitt svar blev, att därest Stockholms utskänkningsbolag ville kontraktsenligt förbinda sig att till det låga pris, vartill jag kunde erbjuda det absolut rena brännvinet, köpa hela sitt behov af Reymersholmsbolaget, vore jag villig att ögonblickligen inställa min minutförsäljning. Det överenskoms, att överståthållaren skulle underhandla med Stockholms utskänkningsbolag härom, och kort härefter antogs mitt förslag, på vars grundval kontrakt upprättades mellan utskänkningsbolaget och Reymers-holmsbolaget. 

L. 0. Smith,

Så slutade det första brännvinskriget. Men den eviga kampen mot brännvinet skulle fortsätta ända till förbudsomröstningen 1922.

Norrbro var stadens främsta promenadstråk, men också där herrar jagade prostituerade. Kunderna kallades lejon.

Världens äldsta yrke reglerades hårt av överståthållarämnbetet. Syftet var främst att skydda kunderna från smitta och att inte personer i  ”gosseåldern” skulle värvas. Prostituterade måste också vara väldigt diskreta. 

Prostitutionen accepterades mot slutet av 1800-talet. Prostituerade skulle registreras av polisen och var tvungna att underkasta sig regelbunden hälsokontroll.

Syflisen var utbredd, inte minst bland s k bättre herrar. Kung Oscar I avled i syflis, som han fått av sin hålldam, skådespelerskan Emilie Högqvist. Ännu tiger de flesta historieböcker och biografier om detta. Det var vanligt i hela Europa att just skådespelerskor och dansöser, var mätresser åt rika herrar. Nämnda Emilie Högqvist hade Oscar, redan som kronprins övertagit från den engelske ambassadören lord Litton, som var den som smittade Emilie.

Myndigheterna hade under tidigare århundraden gått betydligt hårdare fram emot ”lösaktiga kvinnor”. De spärrades in i spinnhuset vid Klara Sjö och fick tillverka tyg under slaveri-likande former.

1876 utfärdar överståthållarämbetet en sträng stadga för prostituerade:

§ 2. Såsom prostituerad anses var och en qvinna, som bevisligen idkar skörlevnad såsom yrke. 

§ 3. Var och en prostituerad qvinna vare skyldig att två gånger varje vecka och oftare, om så finnes nödigt, på bestämda dagar och tider infinna sig å byrån för undergående av sundhetsbesiktning därtill hon, i händelse av underlåtenhet att sig självmant anmäla, av Överståthållareämbetet för Polisärenden förständigas, sedan hon vid föregången undersökning blivit om prostitution förvunnen. 

Besiktningarna komma att, såsom hitintills, kostnadsfritt äga rum; dock kan efter omprövande medgivas qvinna, därest hon vill undvika inställelse vid de allmänna besiktningarna, att å annan tid vara å byrån besiktigad, mot erläggande av en krona för varje gång. De härför inflytande medlen uppbäras och redovisas av föreståndaren för polisavdelningen. 

ART. III. Ordningsregler för inskrivna qvinnor. 

Qvinna som sålunda blivit inregistrerad åligger bl. annat 

att föra ett tyst och stilla leverne; 

att icke genom fönsters öppnande eller eljest från sin bostad anropa förbigående personer eller på annat sätt göra sig bemärkt; 

att icke vid antänt ljus visa sig i fönstren, vilka böra vara försedda med luckor, jalusier eller rullgardiner; att icke under någon tid på året vistas utomhus nattetid efter kl.11 ; 

att å gator, torg och allmänna platser visa sig i anständig klädsel och icke genom utmärkande utstyrsel i sin klädedräkt söka ådraga sig uppmärksamhet ;

att icke uppehålla sig å, de allmänna platser af nu omförmälda beskaffenhet, restaurationslokaler, caféer, värdshus eller andra dylika ställen, vilka polismyndigheten förbjudit prostituerad qvinna att besöka ; likasom ock att ej å teatrarna intaga de platser, i avseende å vilka sådant förbud blivit af polismyndigheten meddelat;

 att på föreskrivna tider låta vederbörligen besiktiga sig ; att när tecken förmärkas, som häntyda på smitta, genast anmäla sig till besiktning och icke hålla sig undan eller anlita kvacksalivare ; 

att, efter erhållen remiss till kurhuset, ofördröjligen där inställa sig ; 

att, vid avresa från staden, dagen förut och, vid återkomst, påföljande dag därom å besiktningsbyrån göra anmälan samt icke inflytta i någon ny bostad utan att därtill hava erhållit polisföreståndarens tillåtelse ; samt att icke emottaga besök af personer som uppenbarligen tillhöra gosseåldern. 

Carl Cederström såg verkligen ut som en luftens hjälte.

Två år efter den första flygningen över Gärdet steg den förste svensken, baron Carl Cederström (1867 – 1918) upp över jublande folkmassor i sin flygmaskin. Ingen anade då att han skulle störta i Ålands hav 1918.

Så är det alltså gjort; den första flygmaskinen under svenskt styre har i huvudstaden invigt erövringen av de vidder, där måsar och kråkor hittills ansett sig som herrar på den luftiga täppan. Bräschen är öppnad. Ur vägen sparvar, Cederström kommer! Vid 6-tiden på morgonen 18 sept. gjorde frih. Cederström en promenadfärd per monoplan över det kapplöpningsfält på Gärdet, där före honom andra Cederströmare utmärkt sig bland snabbt framilande ryttarskaror. Kapplöpningshästen är emellertid distanserad nu. Ögonblicket är flygmaskinens, och mot dess vingar vändas samtidens väntande blickar.

Under jubel från tiotusental flyger Cederström tre gånger runt Gärdet. Med hjärtat lika fullt av entusiasm som byxorna av kardborrar vandrade stockholmarna i går kväll hem från en minnesrik dag på Ladugårdsgärdet. De hade bevittnat den första verkliga flykten i Stockholm och sett Cederström sväva som en fågel över deras huvuden.

»Hela Stockholm» var närvarande. På den inhägnade platsen framför hangaren sågos bekanta stockholmare i mängd, icke blott sportsmän, utan både diplomater, vetenskapsmän, skåde-spelare, officerare, konstnärer, affärsmän, med ett ord hela den publik, som vid dylika tillfällen representerar hela Stockholm. Och där syntes monoplanet också lätt och luftigt stryka fram utefter marken. Inget tvivel längre, flykten hade ordentligt tagit sin början. Samma tjusning, som betager en var, som första gången ser en flygmaskin på sina vingar höja sig i rymden, grep också Stockholms invånare, där de kantade Gärdets kullar och vägar. Jublet bröt genast ut och blev allt starkare, ju högre Cederström fick sin flygare att stiga. Slutligen befann han sig 120 å 150 meter uppe i luften, och nu började för honom en rymdens eriksgata. I en vid omkrets svävade han kring lugnt och säkert, och överallt, där han for fram, brusade hurraropen upp till honom och en gång såg man även honom själv vifta med handen till hälsning. Tre gånger runt gick det på det viset.

Cederström framför sin Bleriot, ett franskt flygplan. Frankrike var tidigt ledande i luften.

Stockholmarna hade gripits av flyktens poesi, och från detta ögonblick kan man vara säker på, att den i dem har de hängivnaste beundrare. När tredje ronden var avslutad, styrde Cederström för full fart inåt startplatsen. Han kom som en skjuten pil, och man undrade med viss oro, om inte återkomsten till terra firma skulle ske med något av kollideringens kraft. I sista ögonblicket manipulerade emellertid aviatikern, så att hans flygare tycktes liksom stegra sig. Det tog bort den värsta farten, och tämligen sakta landade han därefter. Bevakningen var för liten att hålla folk tillbaka, och man kunde inte hindra, att publiken från skilda kanter strömmade till för att på, nära håll ådagalägga sin entusiasm för den, som nyss inför deras ögon med så stor bravur utfört det djärva vågstycket. Man trängde sig inpå honom, hurrade med full hals och applåderade, så gott man kunde, vilket sannerligen inte var så, mycket, ty trängseln var rentav obehagligt stark. 

Jaa. efter flera försök lyfte flygmaskinen hela 15 m och flög sex mil i timmen.

En fransman kom till Stockholm och visade upp sin flygmaskin 1909. Entusiastiaka åskådare jublade på Gärdet.

På måndagsaftonen den 4 augusti 1909 såg man de fyra vimplarna. fladdra från telefon-tornet, förkunnande det första offentliga uppstigandet av en flygmaskin i Stockholm. Och vid halv 8-tiden var det stora skaror som färdades ut till Gärdet och Valhallavägen för att bevittna det väntade märkvärdiga skådespelet. På Valhallavägen hade många tusen människor samlats och sträckte hals mot aeroplanet, som stod där stort, gult och stilla och väntade på att kungen skulle komma. Han korn också i sin automobil.Civilministern, greve Hamilton, var med för att se om flygmaskinen var värd att införlivas med våra kommunikationsmedel 

Polis och militär röjde flygmaskinens bana ren från folk; den lilla blåklädda mr Legagneux steg upp i sin plats vid motorn, som började att hosta, först helt sakta, men sedan alltmera kiknande, luftpropellern rörde sig, och på sina tre hjul rusade aeroplanet framåt ungefär en 50 meter. Först höjde sig det lilla bakhjulet från marken, så såg man plötsligt de två framhjulen lämna jorden, och med utbredda vingar svävade den gula jättefågeln över marken. Inte högt – en fyra, fem meter bara, ty dess förare är tydligen en försiktig general — men det var obestridligt: maskinen flög verkligen. Ett hurrarop steg upp från åskådarskarorna, maskinen ökade farten och flög följande markens buktningar, fram emot kungliga borgen med en fart som lämnade ryttare och automobiler långt efter sig. Legagneux vågade inte ta ut svängen så som den skulle göras och tog därför land med aeroplanet längst där borta på Gärdet. Han hade då flugit tre kilometer på, tre minuter, vilket motsvarar en fart av sex mil i timmen. Men nu inträffade en malör. Luftskepparen hade vänt aeroplanet mot utgångspunkten, och satt motorn i gång, men välvilliga människor sköto på, och så var olyckan framme. Maskinens höjdroder pressades mot marken och gick i stycken. Hr Folmer-Hansen, som stod bland åskådarna vid artillerikasern, skyndade i väg till dragonlägret så fort en automobil kunde föra honom, och efter några minuter kom han tillbaka för att hämta nya reservdelar. En lång och sorglig väntan uppstod nu, varunder publikens tålamod sattes på. ett hårt prov. Vid aeroplanet arbetade mr Legagneux och en mekaniker i sitt anletes svett för att reparera skadan, men det tog ändå en full timme innan allt blev i ordning.

Under tiden sänkte sig skymningen allt djupare över Gärdet och över åskådarnas sinnen. Man sade en mängd elakheter om flygmaskinen, och överhuvudtaget var man enig om att England ännu inte behövde blekna för kontinentens luftarmador. Greve Hamilton såg satirisk ut och kommer inte att äska anslag till lufttrafikleder på någon tid ännu. Kungen ville gärna fara hem och skickade en ordonnans för att höra efter om det skulle dröja mycket länge till .. . Nej då, bara några minuter! Och verkligen. Klockan 9 såg man åter maskinen närma sig. Den gick lågt, så lågt att man på avstånd icke kunde avgöra om den rullade eller seglade fram. Den flög verkligen, närmade sig med susande fart, men så såg man den plötsligen ta mark igen. Ett sorl av missräkning hördes. Det dröjde en stund innan man fick förklaringen: mr Legagneux hade tagit fel på banan, narrad av anblicken av folkhopen, som han trodde stå vid målet, och när han fick misstaget klart för sig ville han inte söka ändra kurs, utan gick ned. Man kunde inte undgå intrycket av att han litade mycket litet på sin maskin, fast vädret var fullkomligt stilla. Nu sade kungen adjö och körde bort, folkmassan skyndade fram mot den strandade maskinen, och under hurrarop, som kanske hade en liten bismak av ironi, rullades aeroplanet tillbaka till sin station, följt av tusentals människor. Ett triumftåg kunde man svårligen kalla denna reträtt. . Intrycket av uppvisningen var blandat. Aeroplanet hade flugit; det var obestridligt. Men lika obestridligt var det att dess flykt mest påminde om en skrämd hönas blyga försök. Farmans aktier stodo för aftonen betydligt under pari. Den välvillige gick hem, erinrande sig Franklins ord om den första ballongen: — Det är ett nyfött barn. 

Vid förnyad flygning den 3 augusti. Strax efter kl. halv 8 klättrade den lille, vige fransmannen Legagneux upp till sin plats vid motorn, som snart började surra. Propellern kom så i gång och i ett nu satte maskinen i väg i susande fart. Efter en liten stund höjde den sig från marken, dock ej mer än omkring fem, sex meter, och flög på, 3 minuter fram över kullarna ända till Borgen, ett av-stånd på 3 kilometer, där den försvann för åskådarens blickar. Efter en kvart upptäcktes det emellertid åter, eller rättare sagt hördes, på långt avstånd, där det kom surrande. Denna gång höll Maskinen sig ännu närmare, marken, men flög gjorde den, och efter ungefär 2 min. 20 sekunders lyckad färd landade den precis vid utgångpunkten. Mr Legagneux hade emellertid nu fått blodad tand och ville företa ännu en liten tur. Snart surrade också propellern runt och i en oerhörd fart rusade det gula aeroplanet fram över gärdet. Mr. Legagneux lät — i ett ögonblicks djärvhet — maskinen höja sig ända till15 meter och nu kunde man verkligen se att den flög. Åskådarna belönade även fransmannens mod med bravorop ’och applådåskor. Rätt som det är börjar den svänga i en kurva och manövreras ypperligt. Den sänker sig visserligen något och man står där och är rädd för att ett haveri skall inträffa. Men allt går lyckligt och snart kommer den åter svävande tillbaka. Nu brister jublet lös och efter 3 1/2 minuter stiger så aeroplanet ner vid sitt tält, efter att hela tiden ha hållit sig över marken. Det är första gången man här offentligen skådat en sådan färd. Alla skynda nu fram och komplimentera nu Legangeux över den underbara flykten.

Ingen kunde egentligen förstå vad det var som var nationellt svenskt med Bobergs vita sagobyggnader på utställningsområdet.

Den stora konstindustriutställningen i Stockholm 1909 sågs som en nationell manifestation. Sverige skulle skapa en egen arkitektur och möbelstil. Huvudarkitekten var Ferdinand Boberg (1860 – 1946), då  Sveriges mest hyllade arkitekt som skapat otaliga prestigiösa byggnader i Stockholm. 

Boberg ledde stadsbyggnadskontoret och ritade i stort sett alla pampiga byggnader i Stockholm. Tänk bara Rosenbad, prins Eugens Valdemarsudde, Thilska galleriet, huvudpostkontoret på Vasagatan, otaliga privatresidens i huvudstaden…listan är lång.

Vid planerandet av utställningen ville man promovera vad man ansåg vara den svenska konstflitens och hemslöjdens renässans. Men man talade nu också om konstindustrin och hoppades att utställningen bevisade att vår konstindustri slagit in på självständiga och sant konstnärliga banor. Men men vad var då denna nationella stil. Den arkitektur som präglade Stockholm efter förra sekelskiftet ville frigöra sig från kontinentens förhärskande Jugendstil, l’art nouveau, som den kallades i Frankrike och Belgien. Det blev i stället en egendomlig blandning av stilar, man sneglade åt Vasaborgarna i brist på en utbredd historik stenhusarkitektur i Sverige. Utställningsområdet vid Biskopsudden på Djurgården var ”den vita staden” där Boberg skapade en drömvärld med torn och tinnar, ett slags Disneyland före ordet. 

Svenska dagbladet grubblar också: 

– Ännu befinna vi oss på den punkt, då man dragit strecket över det gamla, utan att ha full klarhet om det nya.

Nå vad man fick på Djurgården, var vita tornprydda utställningsbyggnader och några modellvillor. Utställningen blev mycket uppskattad av allmänheten.

Svd, fortsätter att fundera: 

– Då portarna till den vita staden därute under Djurgårdsekarnes hägn i dag slås upp för allmänheten, äro förväntningarne helt säkert högt spända. I tusental skola intresserade strömma till för att skåda, vad denna utställning av konstindustriens alster har att bjuda. Redan vid den första planläggningen af 1909 års exposition talades det om en den svenska konstflitens och hemslöjdens ’renässans’. Under de förberedande arbetenas gång visade sig intresset hos utställare, konstnärer och sakkunnige oväntat stort och ju mer denna utställning närmat sig sin fullbordan, ju fastare bar den slutit sitt grepp om allmänhetens gunst. Man väntar sig av det verk, som i dag träder fram för publikens ögon, något mer än ett löfte, ett uppslag, man väntar det synliga beviset för att vår konstindustri nu slagit in på självständiga och sant konstnärliga banor, man väntar lösenordet för dess kommande utveckling. 

En nation,’ som har aktning för sig själv. sitt arbete och sina uppgifter, kan icke nöja sig med att leva i främmande omgivningar. Den strävar efter att även i hemmet skapa en miljö, som ger ett, sannfärdigt uttryck åt dess behov och resurser. Ju mer vårt folk blivit medvetet om, lurad dess värdighet fordrar i detta avseende, ju större vantrevnad har det funnit i de främmande stilarter. som tryckt sin falska etikett på vårt hemliv, ju livligare har det förnummit längtan till ”eget bo” i ordets fulla bemärkelse. Ännu befinna vi oss på den punkt, då man dragit strecket över det gamla, utan att ha full klarhet om det nya. Dekadansens tid är förbi, men då vi tala om en nationell renässans — inom Hemmet och konstindustrien lika väl som politiskt — så göra vi det med känslan af att det är de första, något famlande stegen som tagas. Det är så mycket mera af vikt, att de som bära de nya idéerna fana, precisera vad de vilja. Den nu öppnade utställningen skall ge ett för allmänheten fattbart begrepp om resultatet af deras arbete för konstindustriens pånyttfödelse. Meningen med denna exposition är att visa, hur hemmets arkitektur — om jag så må kalla denna konst att bygga, möblera och pryda en bostad — måste organiskt växa fram ur de Yttre naturliga betingelserna och folkets eget liv. Konstindustrien, den må nu drivas handtverksmässigt som hemslöjd eller med större apparat som egentlig industri, förser oss med alla dessa tusen föremål, som giva hemmet dess karaktär. Anordnarne af 1909 års utställning ha emellertid insett, att möblerna och prydnadsföremålen utgöra endast en del af hemmet och att de måste stå i full harmoni med den ram, i vilken de infogats, för att det hela skall kunna go ett fullödigt uttryck åt konstnärens tanke. Just i detta betonande af miljön ligger den förnämsta betydelsen af det arbete, som nedlagts i denna exposition…

Framför allt vände tidningen och de då dominerande tankemodellerna sig emot den stilblandning från olika epoker som varit så dominerande under 1800-talets sista år. Svenska Dagbladet utbrister föraktfullt:

– grosshandelslyx är ett våldförande på smaken, som måste resultera. i fullständig förvirring.

 

Strejken var den första stora kraschen mellan arbetare och borgare. Så gott som alla arbetare strejkdade, kollektivtrafiken stod still, bageriarbetarna strejk orsakade brödbrist och livsmedlen började tryta. Här några samtida glimtar från hur livet i huvudstaden tedde sig dessa vackra sensommardagar. Det var ingen rysk revolution.

Tidningen Socialdemokraten ger glimtar från stejkens vardag:

Den första dagen. Arbetarna hade klätt sig i helgdagsdräkt. Man firade sin första storstrejksdag som en högtid, och solen sken så härligt, och luften var så ren och klar som efter ett befriande regn. 

På Vasagatan mötte vi en begravnings-procession med likvagn, vars kusk i sin hatt bar det kort, som tillät honom att köra. 

Mest märktes tystnaden vid Slussen och vid Norrmalmstorg, där trafiken har två starka knutpunkter. Nu var där tyst och lugnt på båda platserna. 

Uppe i Vasastaden mötte vi en åkare med sju hästar för en kärra. Två hästar hade han framför och fem bakom. De skulle ut på bete. 

Ute vid Lidingö fick man gå sina långa vägar på egna ben. Själva justitieministern fick gå den långa vägen i värmen. 

Den publik, som vanligen brukar inta sina måltider på restaurangerna, såg allt litet bortkomna ut i går. 

En demonstration, om man kan kalla den så, pågick igår afton utanför Chokladfabriken Sture, där några arbeterskor igår börjat arbeta. Mellan 6 å 7 började en del människor samlas utanför fabriken å Fridhems- och Fleminggatorna. Polis, såväl till häst som fots, kom till platsen och därigenom kom naturligtvis flera människor till. Vid 8-tiden voro väl några tusen människor samlade. Allt gick emellertid lugnt och fridfullt till. Ingen blev anhållen. Strejkbrytarna, som varit eller voro kvar på fabriken, såg ingen till, och fabriksbyggnaden låg mörk och tillbommad. 

Polismästaren är orolig. På förfrågan av om hans mening om arbetarnas ordningsvakt och den borgerliga skyddskåren har polismästare Tamm svarat rätt reserverat beträffande den sistnämnda. Denna, menade han, skulle anlitas blott, när det bleve nödvändigt, vidare tycktes han vilja antyda, att den, ifråga om vatten, belysning och renhållning vore överflödig, då arbetarna vid respektive verk ställas utanför strejken. Social-Demokraten 

Spårvagnarna stå stilla. Södra spårvägspersonalen, vilken förklarats avskedad om den ej idag började arbeta, har ej anmält sig. De äro alla eniga om att fortsätta striden till dess densamma avblåses. Hur det skall gå för bolaget att få ny personal blir en annan sak. Det får väl reda sig med s. k. »frivilliga» precis som norra bolaget, till dess striden avblåses, och den gamla personalen kommer igen. Enigheten bland båda kårerna är för övrigt den allra bästa. 

Den kände boxaren Stocklassa blev strejkbrytare och betedde sig illa:

Med första spårvagn, som kom till Hagalund igår, tjänstgjorde som förare den store boxaren Erik Stocklassa. Vid framkomsten till Hagalunds station bröstade den högmodige flabben sig, presenterade sig: »Mitt namn är Stocklassa, vill ni boxas, så kom blott hit en 4 à 5 stycken». Ingen brydde sig om honom. Tydligen förargad häröver fortsatte han följande gånger, han kom till platsen, med otidigheter, och vid 1-tiden gick han t. o. m. så långt, att han gick ned av vagnen och överföll en 16-års yngling, som icke sade ett enda ord, samt tilldelade honom ett slag i ansiktet. Han gick dock för långt. Lyckligtvis nog för lugnet befann sig en polis på platsen, och han gick raskt bort till Stocklassa och kommenderade i bestämd ton: »Gå upp på vagnen! Låter ni ej bli det där, så ska ni få se på annat. Kör genast härifrån.» Stocklassa lydde genast, och väl var det för honom. 

Tidningen Svaret 

Mjölkbrist hotade nu staden:

Droskkuskar och chaufförer i Stockholm ha beslutat att deltaga i storstrejken och hyrverkshästarna få semester. Hyresbolaget Frey sände på tisdagen sina hästar, uppgående till omkring 130 stycken, på bete vid Jakobsberg.  Sedan Stockholms mjölkutkörarfackförening, oaktat vädjan från Stockholms mjölkhandlare, som i ett utsänt cirkulär påpekat förpliktelserna mot allmänheten, beslutit deltaga i den förestående allmänna arbetsnedläggelsen, har mjölkhandlarförbundet på måndag afton haft ett talrikt besökt sammanträde på hotell Fenix. Därvid beslöts enhälligt, att mjölkförsäljningen fortfarande skulle uppehållas, och man tillsatte ett förtroenderåd, som skall taga saken om hand. 

Myndigheterna var oroliga över alla sysslolösa arbetare i huvudstaden och utfärdade ett förbud mot ölförsäljning, som tycktes få gott resultat:

I polisdomstolen kunde man på torsdagen iaktta verkningarna av förbudet mot försäljning av maltdrycker, som på onsdagen trätt i kraft; det fanns nämligen endast en för fylleri häktad person att rannsaka, och denne uppgav, att han berusat sig med spritvaror, som han haft förvarade i sitt hem. 

Vinhandlarna gå till kungs. Representanter för vinhandlarna ha haft företräde hos kungen samt hrr Lindman, Schwartz och Hamilton för att få restriktionerna upphävda. De lära ha blivit vänligt mottagna och fått löfte om, att landshövdingarna skola höras om saken. 

Men att vara utan öl, nej det gick inte: 

Sedan Stockholms ölutkörarförening vid talrikt besökt möte på lördagen enhälligt beslutit meddela bryggarföreningens första krets, att Stockholms ölutkörare är ovilliga återupptaga öl- och porterkörningen vid samtliga bryggerier i Stockholm, kommer utkörningen att återtaga sin början i den omfattning förhållandena medgiva, tisdagen 31 aug. 

Borgarna började beväpna sig. Sedan 1800-talets många revolutioner i kölvattnet på den franska 1789, levde borgarna och aristokraterna i en permanent skräck för att folket skulle resa sig:

Det är en ny sorts vansinne detta med rusning till revolverbutikerna. Både bankdirektörer, vaktmästare och farailjeflickor ha fått formlig mani på, de små söta mordvapnen, enligt vad det sägs och skrivs. 

Även trafiken drabbades sedan droskkuskar och chaufförer i Stockholm beslutade  att deltaga i storstrejken. Och även mjölkutkörarna med sina hästdragna vagnar anslöt sig:

Tidningen Social-Demokraten skämtade om den hotande livsmedelsbristen:”Hur länge livsmedlen räcka i Stockholm under storstrejken är en fråga, som sysselsätter det allmänna intresset. Livsmedelskommitténs sekreterare dr Vilh. Hansson har, under förutsättning att tillförseln av livsmedel avstänges, förklarat’ att på femte dagen beräknas det, att alla färska matvaror skulle vara till det sista förbrukade. På sextonde dagen beräknar man, att alla saltvaror skulle ha tagit slut. Vad som därefter återstår, det är konserver samt — hundar och kattor! De räcker emellertid icke länge — en fem, sex dagar på sin höjd. Efter den tidpunkten ha vi ingenting annat att göra än att inställa måltiderna. Vi undra dock, om de sakkunniga tagit med i beräkningen duvor och sparvar, ty de duga ju också att äta, och så finnes det ju en massa hästar, som i nöd-fall kunna avyttras.”

Man bekymrade sig särskilt om barnen i den begynnade livsmedelskrisen:

Tänk på barnen under storstrejken. anledning av de många oväntade förhållanden, som uppstå vid så exceptionella händelser som en storstrejk, bedjas vederbörande tänka på en sak, varpå ingen synes ha tänkt: i all mänsklighets och barmhärtighets namn: tänk på småbarnen under storstrejken! De kunna icke leva på »salt, vatten och bröd». Detta gäller proletärernas barn minst lika mycket som de rikas. 

Livsmedelshandlarna hade emellertid glada dagar! Priserna rusade när folk hamstrade:

”Allt vad livsmedelshandlare heter, ha emellertid i dessa dagar gjort lysande affärer. Omsättningen har helt enkelt varit fullständigt enastående. På, torgen formligen slogs man om varorna och betalade utan att bråka ungefär vad som helst. Det var framför allt köttpriset, som gick i höjden. Somligt kött kostade sålunde bortåt 50 % mer än vanligt. Även fisken var betydligt dyrare. Näst efter —ja, delvis rent av före — köttet kommo emellertid grönsakerna”. 

Brödleverans till sjukhus försvårad. Vid storstrejkens början erhöll bageriidkaren Oscar Jonsson på Söder nådigt tillstånd av strejkledningen att med två organiserade arbetare fortsätta brödtillverkningen, enär man hade leverans till Maria sjukhus och Barnbördshuset. Emellertid tillverkade fabrikör Jonsson personligen med hjälp av husets folk, jungfru etc. en del bröd dessutom, som saluhölls i butiken för att stå kunder till tjänst. Detta rapporterades av en av Folkets hus’ uppsyningsmän. De båda organiserade bageriarbetarna begåvo sig då till Folkets hus och beedigade, att de endast haft befattning med tillverkning av bröd för sjukhusen. Det hjälpte dock ej, »tillståndet» att baka bröd återtogs, och de båda arbetarna förbjöds att fortsätta hos hr Jonsson. Lyckligtvis ser sig hr Jonsson med hjälp av sitt husfolk samt släktingar i stånd att fortfarande leverera bröd till de båda sjukhusen, även om det inte alltid blir av de sorter, som man helst vill ha. 

Dödgrävarna strejka. Även dödgrävarna vid Stockholms norra begravningsplats nedlade på ons-dagen arbetet, sedan de meddelat kyrkogårdsnämnden, att den fackförening de tillhör — Grovarbetarförbundet — beslutit deltaga i den allmänna arbetsnedläggelsen.

Det nya huset vid Barnhusgatan var byggt i den för tiden typiska s k eklektiska arkitekturstilen. Dvd en blandning av alla möjliga historiska stilar.

Med folkets hus markerade arbetarrörelsen på allvar sin närvaro i huvudstaden. Invigningen var festlig. Många konstärer som prins Eugen hade skänkt konstverk till det nya huset.

Hjalmar Branting höll högtidstalet vid invigningen av arbetarnas hus. Det var en storartad och vacker fest varmed Stockholms arbetar korporationer den 22 december invigde sitt ståtliga Folkets hus. Det stannade ingen fil av eleganta ekipage utanför den imposanta entrén, där de tre nordiska ländernas flaggor bildade smakfulla dekorationer. Men genom de breda portarna gick vid 2-tiden en ström av högtidsklädda arbetare och arbeterskor, vilkas premiärstämning omisskänneligen var lika högtidlig som den var glatt förväntansfull. Inne vid sidorna av den övertäckta och balkongomgivna gården — säkert den egendomligaste »sal» i huvudstaden — voro garderober anordnade där överplagg fick avlämnas. Och i mitten rörde sig på glas- och cementgolvet en mängd åskådare, vilka nu ej kunde komma in till själva festen, men som hade sitt stora nöje av att ta gårdsdekorationerna i betraktande. Granar och röda fackföreningsfanor smyckade balkongerna och högt uppe under glastaket lyste åter svenska flaggor i stora knippen, det hela bildade en högst verkningsfull enhet. Uppe i den stora salen var det som festen skulle hållas. På en gång rik, smakfull och hemtrevlig gjorde den, fylld av en högtidsklädd skara och sparsamt dekorerad i fonden med flaggor, standar och grönt, ett festligt intryck. Folkets hus ombudsman hr K. Tengdahl intog nu talarplatsen för att tacka alla och en var som bidragit till förverkligandet av det nu fullbordade stora företaget. Invigningsfestens sångkör, under anförande av hr Karl Nordström, avsjöng nu på, ett mycket förtjänstfullt sätt »Frihetseden» av Mendelsohn och »Från natt till ljus» av Zwyssig, varpå redaktör Hjalmar Branting framträdde under ihållande handklappningar. Socialdemokraternas erkände ledare bugade sig lätt, nästan reserverat och började sitt i programmet med röd stil utmärkta högtidstal. 

Med avsjungandet av »Arbetets söner» avslutades den till anledningens betydelse värdigt sig slutande festen. 

På slaget 2.15 framträdde i frack och vita handskar direktör August Lindberg och föredrog på sitt kända sätt en av herr C. Hellborg författad prolog, vars slut löd så här: »Stolt är känslan, stor är fröjden när vi skåda nu vårt Folkets hus där det reser sig mot höjden som vår längtan efter luft och ljus.» 

Allt i detta hus är ljust, rent, tilltalande och smakfullt, somligt till och med konstnärligt utsmyckat. Flera av våra förnämsta artister — prins Eugen, Oscar Björck, G. Pauli, N. Kreuger, Eugen Jansson m. fl. — ha skänkt av sina konstverk dit. 

. 

Mitt i en munter kadrilj small skottet och kungen ropade: ”Je suis blessé, ajajaj”

Trots varningar gick Gustav III på operamaskeraden den 16 mars 1793 och blev dödligt beskjuten av kapten Johan Anckarström, som hade en hel sammansvärjning bakom sig.

Kungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta beskriver händelsen i sin berömda dagbok, här översatt från franskan, det naturliga språket för kungligheter och aristokrater på den här tiden.

Förleden fredag, den 16 mars 1792, klockan tre kvart till tolv om aftonen, då Hans Kungl. Maj:t nyss var inkommen på maskeradbalen uti Kungl. Operahuset, hade en okänd mask infunnit sig uti trängseln av de masker, som samlat sig bakom konungen och där avlossat en pistol, vars skott tagit ett stycke över vänstra höften, något ifrån ryggraden. 

Före sitt inträde i balsalen emottog kungen en anonym skrivelse med varningar och underrättelse om en såväl huvudstaden som landsorten omfattande mot hans liv och regeringssättet riktad sammansvärjning. Utan att därvid fästa något avseende visade han brevet för sin stallmästare, baron von Essen, som besvor honom att avstå från balen eller att åtminstone låta undersöka de inträdande maskerna. Kungen svarade endast: »Jag frågar icke efter det, ty är det så, att de eftertrakta mitt liv, finna de mig i alla fall. Om flera äro delaktiga i sammansvärjningen, måste jag ju alltid hava att befara, att någon finnes beredd att uppoffra sig för att genom att döda mig utföra en i hans tanke för fosterlandets bästa berömvärd handling.»

Inseende det fruktlösa i att söka förmå kungen att avstå från maskeraden, anhöll likväl Essen att åtminstone få, vara honom följaktig under aftonens lopp, och vid hans arm inträdde kungen lätt maskerad uti salen, varest endast obetydligt med folk var församlat, vilket gav kungen anledning att till Essen göra denna anmärkning: »Brevet måste hava ljugit, ty kan ni verkligen finna denna folkmassa tillräckligt stor, för att här skulle kunna begås ett kungamord ?» Även Essen kände sig lugnad, då de efter att hava gått ett varv kring salen gingo in uti foajén, men vid utträdet därifrån funno de vid dörren en mängd folk samlat, som det tycktes för att åse en kontradans; kungen, som likaledes stannade där, omgavs ögonblickligen av flera lika klädda masker, och omedelbart därefter hördes ett pistolskott. Kungen, som var nära att falla omkull men hölls uppe av Essen, utropade: »Jag är sårad, aj, aj!» 

Enligt somliga vittnen utropade han det på franska: ”Je suis blessé”.

”Rop hördes, att elden var lös, men kungen hade själv nog sinnesnärvaro att förklara, att så ej var förhållandet, utan att det var han, som blivit sårad. Essen, som hjälpte kungen till en närstående bänk ropade att dörrarna skulle stängas för att hindra mördaren att undkomma. Kungen hade tillräcklig styrka att sjäv stödd på Essen och sin kammarjunkare de Besche gå till sina intill balsalen liggande rum, där han lades på soffan, inväntande de tillkallade läkarnas ankomst. Emellertid hade den tjänsteförrättande generaladjutanten, baron Klngspor låtit stänga alla utgångar och uppteckna de närvarandes namn. Flera ur konungens hov skyndade sig genast dit vid underättelsen om tilldragelsen och allt gjordes för att rädda konungens liv och försöka upptäcka den brottslige.Omedelbart efter läkarnas ankomst blev han åderlåten och de första förbanden blev lagda på såret som befann sig gå i riktning bakifrån inåt i sidan. Men fann den pistol, varmed det tillfogats och ytterligare en pistol samt en fruktansvärd kniv, förmodligen avsedd att därmed fullborda dådet. Läkarna sade sig ej för närvarande anse såret livsfarligt, men sade sig först längre fram därom kunna yttra sig. Nästan liggande i en vagn fördes kungen till slottet, där han bars uppför trapporna. 

Mördaren Anckarström gripen

Mördaren, avskedade kaptenen Johan Jacob Anckarström, blev upptäckt och arresterad följande dag den 17, klockan inemot 10 förmiddagen. Han bekände sitt brott och tillstod, att den pistol han lhopsatt, hade varit laddad med tvenne kulor, en rund och en fyrkantig, och dessutom tolv blyhagel och spiknubbar utom förladdningen, som varit av grått papper, att den andra pistolen varit nästan lika laddad, och att han dessutom fört uti den ena handen, en åtta dagar förut köpt och slipad grov kniv, på vilken han även å ena sidan inrättat en hulling. Ehuru man ännu icke kunnat fullkomligen rena såret ifrån de många särskilda slag av laddningen, hava dock läkarna kunnat giva såväl det i högsta bedrövelse försänkta konungahuset som huvudstadens bestörta innevånare, det säkra hopp, att skottet, Gudi ära! icke träffat de delar, vilkas skadande kunnat medföra svårare följder för konungens liv. Hans Maj:t mår så väl, som omständigheterna tillåta.”

Långsam  och smärtasm dödskamp

Kungen på dödsbädden, tar farväl av sina närmaste vänner. De blodiga lakanen finns fortfarande kvar i Livrustkammarens förråd

Den 18 hade varit tämligen lugn, men kungen led dock rätt mycket av trycket över bröstet och den till följd av upphostningens avstannande framkallade stockningen. Såret befanns också på aftonen mindre godartat och ville icke suppurera, vilket ansågs vara ett tecken till inträdande kallbrand. I tanke, att det var en lungkatarr eller en lunginflammation, begärde kungen om natten att få se sin gamle läkare Dahlberg, vilken skött honom, då han hade en sådan under sin första resa till Spaa. Denne insåg dock genast, att allt endast härledde sig från såret, men gav honom likväl ett lugnande medel, som för en stund något lättade bröstet, men då, oppressionen åter började, ansåg sig Dahlberg icke böra fördölja för kungen, att han borde tänka på sina sista stunder.

Han bad då först att få tala med Schröderheim och dikterade för honom trenne handlingar; genom den första stadgade han regeringens sammansättning, den andra gällde förordnande för baron Taube såsom chef för utrikes ärendena och den tredje detsamma för Armfelt såsom överståthållare, ävenledes lämnade han vissa föreskrifter rörande den nye konungens hyllning. Därefter tillkallade han sin överhovpredikant, Wallquist, för att kommuniera och läste själv högt sin trosbekännelse i närvaro endast av, förutom kammartjänaren och de tjänstgörande pagerna, Taube Armfelt, Oxenstierna och kronprinsens guvernör, greve Gyldenstolpe; han ville nämligen icke släppa in flera uti rummet, och ej ens hans bröder fingo vara inne. Han uttalade ingen önskan att få träffa vare sig kronprinsen eller drottningen, men Armfelt skyndade likväl att underrätta den sistnämnda. Hans sista stunder nalkades emellertid. Ända till slutet bevarade han sin vanliga själsstyrka, och efter samvetsgrant fullgjorda religiösa plikter avsomnade han den 29 kl.2 på morgonen. Döden var ingalunda plågsam, utan den liknade, såsom förhållandet plägar vara vid kallbrand, ett lugnt avsomnande. 

Lugnt på gatorna 

I Stockholm förblev emellertid lugnet ostört; den för övrigt upprörda befolkningen tycktes liksom befinna sig uti ett visst slapphetstillstånd, och den stränga polisbevakningen samt patrullerna utav borgerskapet och dragonerna bidrogo även att upprätthålla ordningen både natt och dag. Man hade visserligen under ett par nätter omedelbart efter mordet befarat oroligheter på grund av hos polisen gjord anmälan rörande vissa planer att sätta eld på staden för att befria de brottsliga eller också för att ställa till en ny revolution, men till följd av hertigens utmärkta och betryggande anordningar inträffade ingenting.” 

Polisen kastade sig urskillningslöst över folkmassorna på stan. Så här skildras upprorskvällen av tidens ledande skämttidning Söndags-Nisse.

En marssöndag år 1864 samlades vad som beskrevs som framstående politiska och litterära herrar på det tjusiga De la Croix’ salong vid Brunkebergs torg. De protesterade mot tyskarnas invasion av Jylland. Skandinavismen blommade upp vid den här tiden och herrarna satte igång upplopp på gatorna.

Danmark hade nämligen råkat i krig med Preussen, fästningen Dannevirke hade fallit några dagar tidigare och nu yrkade man på att svenskarna skulle hjälpa sina nödställda grannar. Den skandinavistiska hänförelsen levde ju ännu kvar. En hel del personer hade emellertid inte fått plats inne i möteslokalen. 

Aftonbladet var tidens ”radikala” tidning och berättar, vad den illustra gruppen företog sig:

Denna kärna till en folksamling växte efter hand ut till en ganska betydande massa, som efter mötesförhandlingarnas slut drog åstad åt åtskilliga håll, sjungande och hurrande. En flock drog ner åt Riddarhustorget, stannande vid Gustaf Adolfs och Gustaf Wasas statyer samt vid prins Oscars palats, på vilka ställen hurrarop höjdes och folksången uppstämdes. Andra hopar drog uppåt Norrmalm, en till danska ministerns hotell, där leverop för Danmark höjdes, en annan till Blasieholmen, där utanför utrikesministerns hotell beklagligen lära förekommit åtskilliga rop af mindre lojal art.” Polisen fick nu lov att ingripa och häkta en del demonstranter, vilka fördes till corps de gardet i operahuset. Detta hade emellertid till följd att det där blev en våldsam folkskockning. Och nu kom polismästare Wallenberg på den geniala idén att i sin tjänst taga vattenledningen, vilken såsom vi sett blott fungerat i ett par tre år i huvudstaden. ”Man påskrufvade nemligen en slang å en brandpost och började att med vatten bespruta folkhopen. Men som det här icke gällde att avlägsna folket från någon viss punkt, utan man avsåg hopens skingrande, uppnåddes ändamålet icke, ty de mera ungdomlige bland samlingen, som funno ett nöje i uppträdet, drogo sig blott undan så långt, att de icke nåddes af vattenstrålen. Efterhand anlände emellertid flera slangar, vilka anbragtes å brandsprutor å särskilda ställen af torget, vilket sålunda så småningom blev tämligen fullständigt rensat.” Förutom vattenstrålen begagnades även andra lugnande medel. Dels försökte polis-mästaren själv tala till folkmassan, dels gjorde litteratören lektor Bjursten det. Bjursten, som för övrigt även var skald och gett ut ”Minnen från Gripsholm” i två delar, kom ”rörd af drufvans safter” ut på Hotell Rydbergs trappa och höll ett anförande, som enligt Aftonbladet hade en ganska lugnande verkan, men vars effekt förtogs av att polisen i samma ögonblick gav folkmassan en ny dusch. Enligt ryktet överspolades därvid själv på order av polismästaren. 

Här blickar vi från kungaborgen på 1660-talet över Skeppsholmen mot de vidsträckta skogslandskapen inom Kungliga Djurgården.

Eric Dahlberg ( 1625 -1703) är genom sin propagandistiska skönmålning av bl a Stockholm i bild,  skräder heller inte orden när han beskriver Stockholms natursköna omgivningar.

Eric Dahlberg var militär, tecknare, ingenjör i centrum av den karolinska tidens politik, upprustning och inte minst propaganda. Hans livsverk Suecia Antiqua et Hodierna byggde på hans egna teckningar, som sedan förskönades av gravören till en lysande bild av Sverige. Dahlberg strävar hela tiden efter att ge en bild av att Sverige minsann inte stod de ledande Europeiska länderna efter. Förtjust konstaterar han också att Stockholm genom nya stadsplaner fått raka gator i geometriska mönster på malmarna.

I sin för utlandet avsedda ordmålning av Stockholm med omgivningar blir han nästan lyrisk:

”I Stockholm finns här och var vackra och utmärkta byggnader, nästan alla prydda med huggen sten, och såväl staden som förstäderna erbjuda desto större prydlighet, som nästan alla gator, särskilt i förstäderna, under drottning Kristinas tid reglerats efter raka linjer, vilket ger staden ett sådant utseende, att densamma numera börjar tävla med världens förnämsta städer, i synnerhet därför, att kopparen, varmed de flesta husen och palatsen äro täckta, gör dessa byggnader desto präktigare och kostbarare. 

Och ehuru visserligen omkring staden Stockholm icke finns någon särskilt behaglig och fruktbar sädesjord, så finner man dock runt omkring Stockholm många vackra trädgårdar och fruktbara platser, vilka trots ett rått klimat av invånarna numera så kultiverats och förädlats, att man har ett överflöd av de skönaste och härligaste trädgårdsfrukter, såsom persikor, meloner, aprikoser, ärtskockor, selleri, sparris, blomkål, amareller, renetter och liknande närande frukter, likaså härligt goda som i Tyskland eller annorstädes, för att icke tala om rara blommor. 

Den kungliga Djurgården. Bland andra tilldragande platser är Valdemarsön, där den kungliga djurgården är belägen, mitt emot Amiralitetsholmen, på grund av sin säregna natur mycket behaglig och angenäm, där konungarna ofta jaga vilt, och otaligt mycket folk särskilt på festdagar förlusta sig med spatserturer, då det är alla, såväl infödda som främlingar, tillåtet att där förnöja sig, liksom främlingar överallt i Stockholm äro väl lidna och hava stor frihet, i synnerhet tyskarna, vilkas antal på denna plats så vuxit och tilltagit, att man håller tredjedelen av borgarna för tyskar, liksom tyska språket här är nästan lika vanligt som det svenska. 

Bland andra behagliga och angenäma utflykter äro icke minst de i skären, på svenska skärgårdarna, där man icke med nog förundran måste åskåda den allsmäktige Gudens underbara anordningar, i det man på en gång har att beskåda de skönaste, nej de härligaste utsikter och landskap som på ingen annan plats i världen. Ty om också dessa öar och klippor delvis stiga himmelshögt ur vattnet upp i luften, äro dock somliga av dem nedtill så skönt bevuxna och blandade med allehanda fruktbara träd, de härligaste blommor, små skogar, ängar och liknande, att man har en alldeles särskild och angenäm lust att se dem, ty om också naturen givit andra länder antingen stora slättmarker eller fruktbara planer eller stora skogar eller också bördiga kusttrakter eller liknande, som ögat har att förnöja sig med vart och ett för sig, så har dock den välvilliga naturen här gjort sitt bästa mästerstycke och förärat denna rakt med allt på en gång, ty både planer, skogar, ängar, berg, vatten och stränder där kan man beskåda på en gång bredvid varandra, och, vad som är än mer, allt är fruktbart, vattnet lever; ovantill fullt av fåglar och under fullt av fiskar. Skogarna äro uppfyllda av vilt och fågel, som där i tusental ha sina bon och utkläckta ungar, så att det icke saknas lust för ögat, sinnet och kroppen till förnöjelse. 

Omkretsen av denna så stora och mäktiga kungliga residensstad Stockholm, såsom man vintertiden skulle kunna ungefär gå den runt över sjön, torde kunna räknas till ungefär i1/2 tysk mil, varför den blott med stora besvär skulle kunna befästas, ehuru den sist avsomnade högtsaligaste konung Karl Gustav därom uppgjort ett förträffligt koncept och förslag. . Och alldenstund invånarna beräknas till 15 000 man, läge, natur och belägenhet är så fördelaktigt kuperad och omväxlande, så kan den också nästan omöjligt så överallt belägras och inneslutas av en fiende, att icke invånarna på någon plats med stor makt och kraft kunna göra ett utfall och hämta hjälp, varvid fienden icke allenast måste vara herre till lands och vatten utan även dela sin styrka i olika partier, för att ej tala öm den stora mängd manskap, som behövs och dess underhåll, vil-ket ingen potentat i kristenheten har möjlighet att bringa samman.