På den gamla Gråmunkeholmen låg franciskanerklostret under medeltiden kring Stockholms äldsta byggnad, Riddarholmskyrkan. På 1600-talet döptes ön om till Riddarholmen.
Anledningen var att adeln, ”riddarna”, då förvandlade holmen till sitt eget reservat. Trettioåriga kriget hade gjort det möjligt för dem att roffa åt sig stora förmögenheten och krigsbyten från Tyskland.
Högadeln hade dessutom under drottning Kristinas omyndighet genom att sitta i hennes förmyndarregering kunnat belöna sig själv med vidsträckta jordagods. Det var en inte ovanlig metod för den ständigt fattiga Kronan, som staten då kallades, att arvodera de adliga krigsherrarna genom att betala med kronomark.
En handfull rika adelsätter nöjde sig då inte med slotten på sina vidsträckta domäner. De byggde också stadspalats. Under medeltiden hade man ansett att adeln skulle hålla sig borta från Stockholm. Staden borde vara reserverad för borgarna och deras tjänare. Men nu växte palats upp överallt i staden, även på Söder- och Norrmalm där bebyggelsen nu spred sig.
Riksstyrelsen i den nyblivna stormakten uppmuntrade adeln och rika borgare att bygga ståtliga residens. Man ville att Stockholm i glans skulle tävla med kontinentens huvudstäder.
Särskilt på Riddarholmen och vid dess brofäste växte det därför upp en ansamling ståtliga palats. De flesta står faktiskt kvar, fast de sedan dess ofta har brandskadats, och byggts om i förenklad stil.
Den stora Riddarholmsbranden år 1802 brände ut de flesta palatsen så att endast murarna återstod. Men husen renoverades och bibehöll sitt yttre utseende, om än renskalade från dekorationer.
Den dominerande byggnaden på Riddarholmen är ännu greve Carl Gustaf Wrangels palats, som idag rymmer svea hovrätt. Wrangel var en av de mest framgångsrika fältherrarna under det trettioåriga kriget och kunde fylla sitt ståtliga Skokloster vid en fjärd i Mälaren och sitt ännu ståtligare stadspalats, Wrangelska palatset, med krigsbyte.
Byggnaden blev efter slottsbranden 1697 det provisoriska sätet för kungafamiljen tills den kunde flytta in i det färdigbyggda kungliga slottet (1754). Det Wrangelska palatset var det mest praktfulla. Det var rikt dekorerat med praktfulla fönsterinfattningar och statyer. Idag finns föga kvar av den ursprungliga ståten. Men byggnaden dominerar ändå Riddarholmen med sina runda torn.
Andra palats som står kvar är det som tillhörde Schering Rosenhane, en av huvudstadens tidiga ståthållare.
Vid brofästet ligger än idag Riddarhuset på gamlastansidan. Under ståndsriksdagens tid fram till 1866 var det Sveriges ”House of Lords” där det första ståndet, som det kallades, sammanträdde under riksdagarna.
Idag kan man betrakta det som en sällskapsklubb för landets adliga familjer.
Det var och är en av stadens ståtligaste byggnader i holländsk renässansstil ritat av Jean de la Vallée. Meningen var att det skulle få ståtliga flyglar, men de blev aldrig byggda.
Mitt emot Riddarhuset låg Carl Pipers palats, byggt under 30-åriga kriget i holländsk renässansstil. Under mitten av århundradet skulle det betraktas som omodern med sina utsirade gavlar. Idag kallas det för Petersenska huset, efter den adliga familjen af Petersén som fortfarande äger det.
Bredvid Riddarhuset ligger ett av de allra ståtligaste residensen i stil av ett franskt hôtel privé med entrégård, det Bondeska palatset. Det blev sedermera rådhus i Stockholm och idag rymmer det högsta domstolen.
Men även utanför Riddarholmen växte ståtliga palats upp. Det Bååtska på Riddarholmen ägs idag av Frimurarorden, Jacob de la Gardies Makalös var en legendarisk byggnad vid Kungsträdgården.
Vid Götgatan på söder ligger fortfarande det s.k. Ebba Brahes palats. Idag är det Nederländernas ambassad. Genom en port i en oansenlig fasad kommer man in på gården där byggnadens huvudfasad ligger.
Ätten Sparres palats låg vid Hamngatan och revs på 1900-talets början för att ge plats åt det nuvarande NK. Då hade det under några sista glada år varit hemvist för varitélokalen Sveasalen. Där visades också några av de första filmerna.
Adelns tid med stadspalats blev kort. Under Karl XI:s tid konfiskerades de av staten/kronan i vad som kallades reduktionen. En kunglig komission kom fram till att de högadliga familjerna under drottning Kristinas och även Karl XI:s omyndighet otillbörligen hade roffat åt sig stora delar av kronans land. Nu tvingades de ge tillbaka vad de förvärvat. Många av stadspalatsen fick gå förlorade.
Comments are closed.