Sedan folkmängden passerat 100 000 invånare omkring 1860 skulle staden växa explosionsartat. Det ledde till en byggbom som aldrig förr. Klassamhället återspeglades i byggandet. Överklassen bodde mot gator, torg och stränder i våningar på tio rum eller fler. Medelklassen i ett par rum per familj. Men för en stor del av befolkningen var ett rum och kök den vanliga familjebostaden.
Våningarna i gathusen kunde vara mycket stora, kanske tio – fjorton rum. Vasastaden där de låg omkring fyra rum beskrevs av en författare som Claes Lundin som bostäder för ”den tarfvligare medelklassen”. Den nya Strandvägen som började bebyggas på 1890-talet fick palatsliknande hyreshus med bostäder som täckte hela våningsplan. De stora våningarna hade ofta matsal mot gården och låginkomsttagarnas bostäder – men med ogenomskinliga målade fönster i renässansstil.
Trots industrialisering och den ständigt pågående byggboomen under 1800-talets sista decennier höll inte bostadsbyggandet jämna steg med folköknigen.
För familjerna i arbetarklassen förblev ettan eller tvåan den normala lägenheten. Dessutom var det inte ovanligt att en mindre bemedlad familj hyrde ut en sovplats i köket till en inneboende för att dryga ut kassan.
Bostädernas standard förbättrades dock efter hand. De små stugorna på Malmarna försvann. De nya hyreshusen var ordentligt uppvärmda. Redan på 1910-talet hade tio procent av husen centralvärme, 1935 var de uppe i 60 procent. Kakelugnarna var dock goda värmekällor och Sverige var känt för sina väl uppvärmda bostäder.
Badrum förblev en lyx fram till 1920-talet, men vid sekelskiftet var rinnande vatten och avlopp i köket det vanliga.
Då förbjöds också gathusen och de nya bostäderna blev ljusare och bekvämare. Den s k 20-talsklassicismens hus på Malmarna anses fortfarande representera en höjdpunkt i bostadsarkitekturen i Stockholm.
20-talsklassicismen var en speciell svensk stil som fann sin inspiration i 1700-talet. Typiskt för den är rena fasader med sparsamma dekorationer, klassiska proportioner och ett gediget hantverk. Fönstren är spröjsade oftast med sex rutor och snickerierna av god kvalitet. Stilen präglade också monumentalbyggnader som Uno Asplunds Stadsbibliotek och Ivar Tengboms Konserthus, några av de få svenska byggnader som funnit plats i den internationella arkitekturhistorien.
Med 1900-talet började utflyttningen av de bättre bemedlade till nybyggda villa- och trädgårdsstäder. Med tiden skulle möjligheten att bo i eget hus i förorterna spridas till allt bredare bofolkningsskikt. Arbetarrrörelsen stödde egnahemsrörelsen som gjorde det möjligt även för strävsamma arbetarfamiljer att bo i små stugor med trädgård i förorter som Enskede eller Bromma under 1920- och 30-talen.
Comments are closed.