Gustav Adolfs torg har det hetat sen 1805. Från början var det ett grustag vid Brunkebergsåsens fot vid Strömmen. En gång var det ett livligt torg med ett myllrande folkliv, upplopp och kungliga fester. Där var det nära att det blev revolution i Sverige i juni 1917.
Under de första århundradena av Stockholms historia ville de styrande inte ha någon bebyggelse på Malmarna söder och norr om stadsholmen. De skulle kunna skydda belägrande fiender. Men efter 1521 hotade aldrig några fiender Stockholm till lands. Det blev dags för staden att växa ut över malmarna.
Norr om Slottet ledde vingliga träbroar till foten av Brunkebergsåsen som en gång var lika hög som taken på dagens bebyggelse. Två sandiga vägar ledde ut ur staden på var sin sida om åsen och strålade samman vid vad som med tiden blev kallat Malmtorget. Torget uppstod när åsen efterhand grävdes ut för att användas till att fylla ut stränderna kring stadens öar och skapa plats för lastning och lossning av fartyg.
På medeltiden låg här endast Klara nummekloster och enkla sjöbodar och andra skjul. På 1600-talet skulle staden växa ut över Malmarna. Vad som nu kallades Malmtorget började komma upp sig i denna värden. Fältmarskalden Torstensson byggde sig ett ståtligt hus vid torget, som nu fick ordentliga stadshus. Malmen fick en ordentligt stadsplan i rutnät och från Torget ledde nu en av huvudgatorna Regeringsgatan, uppkallad efter drottning Kristinas förmyndaregering.
Torget blev en knutpunkt i den växande staden. När drottning Kristina kröntes 1650 byggdes en triumfbåge som stod kvar i några decennier. På avbildningarna från tiden ser den storlslagen ut , värdig en romersk kejsare. Den var dock bara en provisorisk kuliss byggd i trä och duk målad i imiterad marmor.
Slottsarkitekten Nikodemus Tessin hade storslagna planer för torgets utformning samtidigt som han byggde en ny fasad på borgen Tre Kronor, den norra som ännu står kvar. En ståtlig aveny skulle leda från torget ut ur staden ungefär där Sveavägen går nu. En tanke som sedermera togs upp men aldrig hann genomföras av Gustav III.
Vid torget skulle också ligga en praktfull barockkyrka i romersk stil och två palatsliknande byggnader, den ena en arsenal där Operan ligger idag, som skulle kanta Strömmen. Med stormaktstidens slut efter Karl XII förödande krig var det också slut på djärva byggnadsplaner.
Men det var ett livligt torg och på Gustav III:s tid fick torget sig en ny ansiktslyftning. Dels köpte hans syster Sofia Albertina det gamla Torstenssonska renässanshuset och byggde till och om det till det palats vi ser idag, nuvarande UD. Mitt emot låg den gustavianska operan, vars fasad var en spegelbild av Sofia Albertinas.
Redan 1750 hade tanken väckts att förse torget med en staty av Gustav II Adolf. Insamlingar startades och kungen gav bidrag. Efter långt om länge fick den inflyttade franske skulptören Pierre L’Archêveque uppdraget att skapa monumentet. Dessvärre hann han avlida innan den blev färdiggjuten 1768. Därmed var inte monumentet färdigt. Statyn stod på torget ända tills den slutligen avtäcktes 1796 av Gustav IV adolf.
Men därmed var monumentet ingalunda färdigt. L’Archeveque hade också gjort två gipsförlagor föreställande Axel Oxenstierna dikterande till en historiens musa Clio som skriver tjänstvilligt, inte olikt dagens mediala skildrare av makthavarna. Skulptören hade ursprungligen tänkt sig en mytologiskt lättklädd segergudinna skuttande efter kungen med en segerkrans för hans huvud. Samtiden var dock rädd att den antikt tunnklädda damen kunde göras föremål för skabrösa tolkningar.
Men att gjuta statyer i brons var en mycket kostsam historia under den utfattiga gustavianska epoken så Gustav Adolf fick rida ensam på en provisorisk träsockel ända till Oxenstierna och Clio kom på plats 1906. De fick också sällskap av en synnerligen påklädd Fama, den ärorika berömmelsens gudinna.
Ursprungligen omgavs den färdiga monumentet av fyra mäktiga kandelabrar med lyktor. Två av dem står nu framför Operan.
När den nya operan invigdes 1898, var det till stor sorg för de flesta gamla Stockholmare som saknade den gustavianska fasaden. Sorgen skulle åter bryta ut när Hôtel Rydberg med sina av artister och litteratörer älskade American Bar revs 1914.
Nordsidan av torget fick i stället två mäktiga kontorspalats, det ena idag övertaget av staten som försvarsdepartement.
I hörnhuset vid Regeringsgatan bodde vid mitten på 1800-talet skådespelerskan Emilie Högqvist i en ståtlig våning. Dessvärre skulle hon ihågkommas inte så mycket för sin konst utan som kronprinsens, sedermera kungen Oscar I:s älskarinna.
Hon sägs ha tänt ett ljus i fönstret mot torget och Slottet där Oskar satt med en kikare och inväntade signalen att kusten var klar att kila över. Emilie höll en av Stockholms mest uppskattade salons enligt franskt mönster, där framstående konstnärer och publicister mötte.
Den en gång så skönlockade Oskar fick dyrt umgälda sina visiter tvärs över Strömmen. Mot slutet av livet var han paralyserad av den syflis han fick av Emilie. Hon själv dog i svåra syfilisplågor ivägskickad till San Remo i Italien 1846. Hon hade då fött Oskar två söner. Vid denna tid var det givetvis omöjligt att tala högt om syflis, så Elmilie sades lida av den mer poetiska tuberkelosen.
Torget var också en uppskattad scen för upplopp. Under stora Daldansen 1743 kamperade på torget många av de upproriska dalkarlar som kommit till Stockholm för att protestera mot ”herrarna”, den aristokratiska Hattregeringen. Slutligen lät regeringen militären rensa torget och Strömmen färgades röd av ifallande och dödade upprorsmäns blod.
Det var inte sista gången folkliga protester ägde rum på Gustav Adolfs torg. Under det så kallade juniupproret 1917 fylldes Norrbro och torget med omgivande gator av upproriska socialister som protesterade mot den sittande högerregeringens ovilja att genomföra den parlamentariska demokratin. Ännu hette medborgarrätt pengar, med Verner von Heidenstams ord, rösterna till kommunena och första kammaren värderades efter en förtiogradig skala. Kvinnorna fick inte rösta alls förrän senare 1921.
Aldrig hade Sverige varit så nära en revolution. Fokmassorna stillades av den socialdemokratiske riksdagsmannen Hjalmar Branting som lovade att genomdriva rösträtten med parlamentariska medel.
Enligt den berömda sentensen att historiens tragedier upprepar sig andra gången som fars fylldes torget 1968 av revolterande studenter som försökte besätta operan i samband med den s k kårhusockupationen.
Comments are closed.