Även på 1800-talet var missnöjet med de vanskötta gatorna stort som denna skämtteckning av OA Andersson i Söndags-Nisse visar. Då var gatorna ständigt uppgrävda för den nya tidens avlopps- och vattenledningar, som så småningom förbättrade renhållningen i staden.
Skit. Det var kort och gott det som under stadens första 600 präglade gatorna i Stockholm. Renhållningen fungerade aldrig.
Renhållningen i 1400-talets Stockholm lämnade åtskilligt övrigt att önska. Dock synas förhållandena här ha varit betydligt bättre än i medeltidsstäderna i allmän-het. Inom den äldsta delen av staden på själva höjdplatån och i de branta brinkarna som föra ned från denna skötte ju Vår Herre emellanåt om en kraftig spolning, som rensade gator och torg. Och de djupa och vida vattnen kring staden med sin kraftiga ström kunde tjänstgöra som stadens enda »reningsverk». Just under 1400-talet hade man ju dock särskilda besvärligheter att kämpa med.
En ny ringmur var då under uppförande utefter stranden, och i gränderna nedanför Österlång- och Västerlånggatorna kunde man icke längre komma fram till vattnet för att stjälpa ut orenligheten. Dessa gränder synas ha fyllts med smuts. All orenlighet från husen vräktes likväl icke ut på ga-tan, och till varje egendom hörde ett »hemlighus». Dylika omtalas redan i stadslagen, som föreskrev, att ingen fick bygga sitt hemlighus så nära allmänningsgatan eller granntomten att ej ett tre fots dropprum fanns. I stadslagens edsöresbalk stadgades därjämte en särskild »hemlighusfrid», och i de förnämligare egendomarna funnos, åtminstone på 1500-talet, två hemlighus, ett för män och ett för kvinnor. I sin resebeskrivning berättar nämligen Samuel Kiechel om sin vistelse i Stockholm: »Dessutom är det ganska besvärligt att i husen inga hemlighus finnas, utan måste man gå bakom porten eller andra därtill anvisade ställen, och äro de belägna gent emot varandra, särskilt för manspersoner och för kvinnfolk, vilket jag en gång fick erfara, då jag blev ganska illa för smädad av en gumma (jag förstod dock ej, vad hon sade), därför att jag gått på kvinnornas sida, vilket jag som främling ej visste.»
På de båda broarna, Norr- och Söderbro, fanns t. o. m. offentliga bekvämlighetsinrättningar. Dessa, som hade sitt avlopp i strömmen, behövde väl aldrig tömmas. Men de andra? Huru sköttes deras renhållning? Att en hederlig borgare skulle kunna flå en häst eller bortskaffa orenlighet i ett hemlighus ansågs fullkomligt orimligt, ty därmed skulle han hava blivit likställd med den ärelöse »rackaren» eller bödeln. Med all sannolikhet var det i Stockholm dock bödeln, som fick sköta denna renhållning. De »bödels-pengar», som årligen upptogos var en ersättning för detta arbete.
Dessa på alla gårdar stående hemlighus spred naturligtvis, särskilt om sommaren, en olidlig stank. Till denna bidrogo ock de talrika svinstiorna, vilka visserligen var förbjudna och hänvisade till malenarna, men som stadens myndigheter alla förbud till trots ej kunde få bukt med. Frågan beröres i en massa burspråk. 1459 påbjöds: »Item ingen skall hava mer än en ko — den, som gård haver själv — dock så, att kon skall icke ligga ute om nattetid och intet svin längre än till påsk. Vilken sedan haver dem här i staden, han skall mista dem och böta tre mark.» Detta gällde sålunda fastighetsägare. Den som icke ägde fastighet i staden fick icke alls ha någon boskap. »Ingen husman eller huskvinna skall hava ko eller svin här i staden vid sex mark och miste ko och svinen». 1462 påbjöds, att de, som hade svinstall eller svinhoar i gränderna, skulle vid tre marks böter flytta dessa till malenarna. Beslutet upprepades med lika liten framgång — 1463, då det utgträcktes även till kor. 1476 förklarades, att de svin, som på sommaren funnos kvar i staden, skulle tagas från ägaren, som dessutom skulle böta tre mark. Och av samma burspråk får man den upplysningen, att svinen inlogerats även i källare och på vindar, likaså att de om nätterna släpptes ut på gatorna — förmodligen för att draga fördel av den svinmat, som hopat sig på dessa. 1478 bestämdes, att icke blott de svin, utan även de kor, som påträffades i staden, skulle drivas ut, och ägaren böta sex mark. År 1481 upprepades dessa förbud, men det var tydligen många som bröt mot dem. De stadgade böterna utdömdes nämligen ganska flitigt.
Comments are closed.