Hålan förvandlas till storstad
Efter hundrafemtio år av relativ slummer gör staden åter en rivstart under andra halvan av 1800-talet. Från cirka 90 000 invånare vid mitten av århundradet växer Storstockholm till över 300 000 fram till första världskriget.
Samtidigt som Sverige startade sin stora ekonomiska boom vid den här tiden blomstrade huvudstaden som aldrig förr.
Gasljus ersätts av elektrisk belysning. Vattenledningar och kloaker, gasverk och spårvagnar, järnväg och ångbåtar, den moderna tiden bryter igenom med kraft. 1889 var Stockholm världens telefontätaste stad. En spindelväv av koppartråd löpte ut från det stora Telefontornet vid Brunkebergstorg till de ännu bara ett par tusen abonnenterna.
Albert Lindhagen (1823 – 1887) blev den stockholmska motsvarigheten till Paris’ Haussmann, prefekten som präglade Paris med sina Boulevarder och Avenyer.
Lindhagens stadsplan 1866 blev avstampen för Stockholms omvandling till en storstad av kontinentalt snitt. Stockholm skulle också få stjärnplatser och breda boulevarder kantade av pampiga hyreshus i fem våningar.
Berg sprängdes bort och breda gator drogs fram. Onda tungor menade att de var till för att underlätta för militären att skjuta på upproriska folkmassor. Avsikten var snarast att skapa framkomliga och – imponerande – stora gator som lät vindarna svepa bort osunda ångor.
Karlaplan och Stureplan, ett med dynamitens hjälp utplanat Södermalm, Karlavägen, Sveavägen och Vasagatan blev resultatet av Lindhagens och hans efterföljares storslagna planer. Det är i stora drag den innerstad vi ser idag.
En framstegsvänlig författare som August Strindberg skrev: Här rivs för att få ljus och luft! Och begreppet Boulevardsystemet präglades.
Hade Lindhagen fått råda hade Stockholm fått ett Champs Elysées i form av Sveavägen som han ville dra ända fram till Gustav Adolfs torg. Det var Gustav III:s dröm om en aveny från Haga till Stockholms Slott som skulle förverkligats. Karlavägen ville han också dra fram till Sveavägen.
Fullt så drastiskt vågade stadsfullmäktige dock inte gå fram, så Lindhagens stolta planer blev bara delvis förverkligade. Efter förra sekelskiftet
De stora hyreshusen med sina rikt dekorerade fasader sades bilda de största stadskvarteren i Europa näst Berlin. Mot gatan bodde de bättre bemedlade, i gårdshusen de fattigare.
Även om det var omdaningen av Paris som var den ursprungliga inspirationen, blev det Berlins och Wiens samtida tillväxt som blev mönstret. Malmarna i Stockholm blev till förväxling likna det nya Berlin. Till och med tyska arkitekter och fabriker för tillverkning av fasadutsmyckning fick stor roll i utformandet av de nya stadsdelarna.
Låga 1700-talskåkar fördömdes i tidningarna som en skam för staden och röjdes undan. Ja även adliga palats fick ge vika, Sparreska palatset revs för att ersättas av det modernaste varuhus man sett i staden, Nordiska Kompaniet, NK. Bondeska palatset vid strömmen försvann för att ge plats åt stadens förnämsta kontorshus Rosenbad. Idag är det regeringskansliet.
Likt Berlin och Wien skulle även den nyrika huvudstaden prydas med praktfulla statliga, ”nationella” offentliga byggnader i olika historiska arkitekturstilar. Det första storbygget blev Nationalmuseum i Florentinsk renässans 1866 efter planer av den tyske arkitekten Stüler.
Med tiden följde Nordiska Museet, det nya Operahuset i berlinsk nybarock, liksom det riksdagshuset 1909. Sist i raden blev den Kungliga Dramatiska Teatern, Sveriges ”nationalscen” i österrikiskt inspirerad jugendrokoko en prydnad för Nybroviken. Kungliga biblioteket och Vetenskapsstaden vid Frescati förlades där man hittade plats. statsmakterna och riksdagsmännen var på den tiden måna om att huvudstaden skulle vara ett pampigt skyltfönster för den svenska ”nationen”.
Den snabba moderniseringen av stad och landsbygd, där de grå små gårdarna ersattes av moderiktiga schweizervillor oroade många. Folklivsforskaren Artur Hazelius (1833 – 1901) grundade Skansen 1891. Dit lät han föra otaliga traditionella byggnader från rikets landskap men även Stockholm. Därmed räddade han ett kulturarv som för alltid hotade att försvinna. Skansen blev en stor succé och var före Vasaskeppet stadens största turistattraktion. Det fick många efterföljare över hela Europa och blev ett begrepp.
På boulevarderna rullade spårvagnar och omnibussar, först hästdragna, från det förra sekelskiftet elektriska och motordrivna. Den sista hästspårvagnen avtackades 1905. Då hade också automobilbussar börjat trafikera gatorna, liksom automobiler och motordrivna droskor.
Nu börjar också längtan efter ett lantställe i naturen sprida sig från de mest besuttna med sina ”malmgårdar” till allt vidare kretsar av borgerligheten. De tjugotusen öarna omkring staden börjar bebyggas med sommarvillor.
Längtan till grönskan från den då mycket förorenade och av kolrök insvepta staden ledde också många välsituerade att flytta till nybyggda villaförstäder som Djursholm. Det har förblivit ett reservat för de mest välsituerade.
Snabba och eleganta ångbåtar började trafikera skärgården för arbetspendlande husfäder och den nya företeelsen bad- eller sommargäster. Fartygen blev snart en institution i stadens liv. Flera av dem är fortfarande älskade, över hundraåriga, kultobjekt och ständigt fullsatta under sommarhalvåret.
Comments are closed.