Bildhuggaren Johan Peter Molin arbetar med gipsmodellen av Karl XII-statyn. Sen gjordes den slutliga avgjutningen i brons.

Dagarna innan statyn av ”hjältekonungen” Karl XII avtäcktes i Kungsträdgården 1868 blev det upplopp för att ”folket” avstängdes genom ett plank.

En av de märkligaste fenomenen i den svenska historien var kulten av Karl XII. Den varade från 1800-talet fram till ungefär tiden för första världskriget. Kungen som lyckades ödelägga den svenska stormakten, förde krig, som tog död på 25 procent av den manliga befolkningen blev under 1800-talet en nationell hjälte. År 1868 skulle kungen firas med statyn i Kungsträdgården. Den skulle avtäckas den 30 november, karladagen. Ännu idag kommer svenska nynazister dit och lägger en krans.

Redan före invigningen anade Dagens Nyheter oro:

”Överintendentsämbetet, om vilket man på senare tiden ej alltid haft skäl att tala med uttryck av gillande, isynnerhet vad beträffande dess görande och låtande med Kungsträdgården (Karl XII:s torg) har lämnat tillstånd till uppförande av en läktare. Den lilla öppna platsen omkring statyn mellan de båda sidoläktarne och denna läktare, ävensom planen mellan statyn och Norrström, lämnar utrymme endast för ett ringa fåtal av de många, som antagligen komma att vara i rörelse denna dag, de övriga få nöja sig med att betrakta läktarnas brädväggar! ”

Brädväggarna väckte folklig vrede:

DN kunde rapportera:

”Polis och militär måste skydda läktaren mot skadegörelse. Omkring kl. 7 den 28 november samlade sig ett par tjogtal pojkar på Karl XIII:s torg framför och omkring den mycket omtalade läktaren och började hurra — om det till en början var för läktaren eller den inhöljda Karl XII-stoden, vilja vi lämna osagt. Beklagligen inskränkte den samlade folkhopen icke sin opinionsyttring mot den fatala läktaren härtill, utan gjordes snart försök att bryta ned densamma. Trappan på läktarens östra sida bortlyftes, och några bräder av väggen brötos lösa, innan polis hann anlända och avstyra ofoget. Emellertid växte folksamlingen stundligen och blev framemot 10-tiden så talrik, att polisstyrkan ej ansågs tillräcklig att avstyra oväsendet.” 

Polismästaren hade läst upprorslagen men det hjälpte inte. Då kommenderades en skvadron av hästgardet under löjtnant Harmens befäl dit, kavalleristerna gjorde chock och rensade gatorna, vilt huggande med sablarna.

Men den 30 november kom kung Carl XV och förrättade den högtidliga invigningen. 

Nu kunde DN rapportera en lyckad cermoni:

Bara fint folk fick plats innanför läktarna när statyn invigdes på Karl XII:s torg.

”Det är överflödigt nämna, att icke blott alla de festplatsen. närmast omgivande gator voro överfyllda av åskådare, utan jämväl avlägsnare punkter, från vilka en skymt av densamma kunde uppfångas, såsom Lejonbacken och Skeppsbron utmed Norrström, Strömparterren, Stora teaterns fönster och tak, balkongen å Jakobs kyrktorn, Mindre teaterns veranda och tak, träden å torget, de ångfartyg som lagt upp på strömmen, ett slags tillfällig läktare eller amfiteater, som var uppförd vid Blasieholmskaj en över de därstädes för tillfället varande stenhopar och byggnads-skjul o. s. v. Vid konungens ankomst uppspelade gardesmusikkårerna en festmarsch, som tystnade, då Hans Majestät intagit sin plats. Sångkören uppstämde folksången »Ur svenska hjärtans djup», varefter Karl XII-kommitténs ordförande, generalöjtnanten friherre Sprengtporten, fram-trädde till konungen och höll tal. Konungen gav härefter, sedan H. M. med ljudelig röst, så att orden hördes även å avlägsna punkter av platsen, yttrat några ord om den hjältebild, som stod lika klar i hävden som i svenska hjärtan, befallning, att stoden skulle avtäckas.”

Statyn väckte missnöje hos militären. Kungen som avses peka mot Ryssland ansågs göra en fjollig gest och inte med hela handen som en riktig karl.

Comments are closed.