En av de många häxprocesser som kostade livet för oskyldiga kvinnor avslutades med dödsdom i Svea Hovrätt, 1676 mot ”drottningen av Blåkulla” Anna Månsdotter, 27.
Som så många av de anklagade häxorna kom hon från Katarina församling, den tidens kåkslum i Stockholm. Svea Hovrätt fastställde dödsstraffet, från den lägre instansen, kommisorialrätten:
Denne kungl. rättens äntlige sentens och dom…och efter videlyfteligen anställde förhör över den stora och högst bedröveliga klagan, en hop fullväxte personer och barn, med deras föräldrar, släkt och anförvanter andragit emot hustrurna Anna Månsdotter och Brita Göransdotter Sippel, som skola åtskillige äldre och yngre personer av dem föra till djävulens samkväm, där öva allehande djävulskap samt Gud och hans helige namn försmäda. Kungl. rätten haver icke allenast ovanbemälte Kommissorialrättens rannsakning noga och med flit igenomläst utan ock de klagande parter med de anklagade esomoftast och med stor sorgfällighet till sanningens utletande och erfarenhet konfrontera låtit deras ömsom anbragte skäl och bevis in actis, att Anna Månsdotter och Brita Zippel icke kunna ifrån livsstraffet befrias, utan skole androm ogudaktigom till skräck och varnagel och sig till välförtjänt straff halshuggas och å båle brännas.
Domen föregicks av saftiga vittnesmål i lägre instans. Anna Månsdotter bär in maten, dansar med den fule och ligger hos honom, säger ett vittne som påstod sig ha förts till Blåkulla ridande på en ko av Anna, som hon beskrev som drottning av Blåkulla.
Ett barn vittnar om att Anna ligger hos den fule under bordet, klappar och kysser honom och dansar. Den fule hade frågat, om hon ville tjäna honom och Anna Månsdotter hade svarat ja.
Den åttaårige hökarsonen Joan Joansson vittnade om att han inte mindre än sex gånger förts till Blåkulla av Anna. Redan natten innan han avgav sitt vittnesmål inför kommissoralrätten hade han sett henne: ”Ja, hon står där och red i natt på en ko, en häst, en karl och en hustru.”
Anna hävdar frenetiskt sin oskuld, och säger att hon tror att vittnena tillsammans i förrummet till rättegångssalen kommit överens om vad de ska säga.Inget hjälpte och efter domen vädjade den dömda:
”Herre du, som högste domaren är, låte ske tecken uppå den, som skyldig är, och låte min oskyldighet komma i dagsljuset”.
Förgäves bad hon att hon skulle slippa sitt hårde fängelse före avrättningen.
För oss i eftervärlden inställer sig frågan: varför slår sig grannar, barn och vuxna ihop med sådana uppenbara lögner för att skicka en ung kvinna i döden. Det förefaller osannolikt att ett flertal personer kunde haft samma hallucinationer och alla inbillat sig att de förts till Blåkulla av Anna Månsdotter. Varför hatade de Anna till den grad? Vi får aldrig veta. Men en ledtråd ger oss kanske de processer som i sexualpanikens namn ägt rum i Sverige på senare tid. Nu var offren dock män.
Comments are closed.