Mitt i en munter kadrilj small skottet och kungen ropade: “Je suis blessé, ajajaj”
Trots varningar gick Gustav III på operamaskeraden den 16 mars 1793 och blev dödligt beskjuten av kapten Johan Anckarström, som hade en hel sammansvärjning bakom sig.
Kungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta beskriver händelsen i sin berömda dagbok, här översatt från franskan, det naturliga språket för kungligheter och aristokrater på den här tiden.
Förleden fredag, den 16 mars 1792, klockan tre kvart till tolv om aftonen, då Hans Kungl. Maj:t nyss var inkommen på maskeradbalen uti Kungl. Operahuset, hade en okänd mask infunnit sig uti trängseln av de masker, som samlat sig bakom konungen och där avlossat en pistol, vars skott tagit ett stycke över vänstra höften, något ifrån ryggraden.
Före sitt inträde i balsalen emottog kungen en anonym skrivelse med varningar och underrättelse om en såväl huvudstaden som landsorten omfattande mot hans liv och regeringssättet riktad sammansvärjning. Utan att därvid fästa något avseende visade han brevet för sin stallmästare, baron von Essen, som besvor honom att avstå från balen eller att åtminstone låta undersöka de inträdande maskerna. Kungen svarade endast: »Jag frågar icke efter det, ty är det så, att de eftertrakta mitt liv, finna de mig i alla fall. Om flera äro delaktiga i sammansvärjningen, måste jag ju alltid hava att befara, att någon finnes beredd att uppoffra sig för att genom att döda mig utföra en i hans tanke för fosterlandets bästa berömvärd handling.»
Inseende det fruktlösa i att söka förmå kungen att avstå från maskeraden, anhöll likväl Essen att åtminstone få, vara honom följaktig under aftonens lopp, och vid hans arm inträdde kungen lätt maskerad uti salen, varest endast obetydligt med folk var församlat, vilket gav kungen anledning att till Essen göra denna anmärkning: »Brevet måste hava ljugit, ty kan ni verkligen finna denna folkmassa tillräckligt stor, för att här skulle kunna begås ett kungamord ?» Även Essen kände sig lugnad, då de efter att hava gått ett varv kring salen gingo in uti foajén, men vid utträdet därifrån funno de vid dörren en mängd folk samlat, som det tycktes för att åse en kontradans; kungen, som likaledes stannade där, omgavs ögonblickligen av flera lika klädda masker, och omedelbart därefter hördes ett pistolskott. Kungen, som var nära att falla omkull men hölls uppe av Essen, utropade: »Jag är sårad, aj, aj!»
Enligt somliga vittnen utropade han det på franska: ”Je suis blessé”.
”Rop hördes, att elden var lös, men kungen hade själv nog sinnesnärvaro att förklara, att så ej var förhållandet, utan att det var han, som blivit sårad. Essen, som hjälpte kungen till en närstående bänk ropade att dörrarna skulle stängas för att hindra mördaren att undkomma. Kungen hade tillräcklig styrka att sjäv stödd på Essen och sin kammarjunkare de Besche gå till sina intill balsalen liggande rum, där han lades på soffan, inväntande de tillkallade läkarnas ankomst. Emellertid hade den tjänsteförrättande generaladjutanten, baron Klngspor låtit stänga alla utgångar och uppteckna de närvarandes namn. Flera ur konungens hov skyndade sig genast dit vid underättelsen om tilldragelsen och allt gjordes för att rädda konungens liv och försöka upptäcka den brottslige.Omedelbart efter läkarnas ankomst blev han åderlåten och de första förbanden blev lagda på såret som befann sig gå i riktning bakifrån inåt i sidan. Men fann den pistol, varmed det tillfogats och ytterligare en pistol samt en fruktansvärd kniv, förmodligen avsedd att därmed fullborda dådet. Läkarna sade sig ej för närvarande anse såret livsfarligt, men sade sig först längre fram därom kunna yttra sig. Nästan liggande i en vagn fördes kungen till slottet, där han bars uppför trapporna.
Mördaren Anckarström gripen
Mördaren, avskedade kaptenen Johan Jacob Anckarström, blev upptäckt och arresterad följande dag den 17, klockan inemot 10 förmiddagen. Han bekände sitt brott och tillstod, att den pistol han lhopsatt, hade varit laddad med tvenne kulor, en rund och en fyrkantig, och dessutom tolv blyhagel och spiknubbar utom förladdningen, som varit av grått papper, att den andra pistolen varit nästan lika laddad, och att han dessutom fört uti den ena handen, en åtta dagar förut köpt och slipad grov kniv, på vilken han även å ena sidan inrättat en hulling. Ehuru man ännu icke kunnat fullkomligen rena såret ifrån de många särskilda slag av laddningen, hava dock läkarna kunnat giva såväl det i högsta bedrövelse försänkta konungahuset som huvudstadens bestörta innevånare, det säkra hopp, att skottet, Gudi ära! icke träffat de delar, vilkas skadande kunnat medföra svårare följder för konungens liv. Hans Maj:t mår så väl, som omständigheterna tillåta.”
Långsam och smärtasm dödskamp
Den 18 hade varit tämligen lugn, men kungen led dock rätt mycket av trycket över bröstet och den till följd av upphostningens avstannande framkallade stockningen. Såret befanns också på aftonen mindre godartat och ville icke suppurera, vilket ansågs vara ett tecken till inträdande kallbrand. I tanke, att det var en lungkatarr eller en lunginflammation, begärde kungen om natten att få se sin gamle läkare Dahlberg, vilken skött honom, då han hade en sådan under sin första resa till Spaa. Denne insåg dock genast, att allt endast härledde sig från såret, men gav honom likväl ett lugnande medel, som för en stund något lättade bröstet, men då, oppressionen åter började, ansåg sig Dahlberg icke böra fördölja för kungen, att han borde tänka på sina sista stunder.
Han bad då först att få tala med Schröderheim och dikterade för honom trenne handlingar; genom den första stadgade han regeringens sammansättning, den andra gällde förordnande för baron Taube såsom chef för utrikes ärendena och den tredje detsamma för Armfelt såsom överståthållare, ävenledes lämnade han vissa föreskrifter rörande den nye konungens hyllning. Därefter tillkallade han sin överhovpredikant, Wallquist, för att kommuniera och läste själv högt sin trosbekännelse i närvaro endast av, förutom kammartjänaren och de tjänstgörande pagerna, Taube Armfelt, Oxenstierna och kronprinsens guvernör, greve Gyldenstolpe; han ville nämligen icke släppa in flera uti rummet, och ej ens hans bröder fingo vara inne. Han uttalade ingen önskan att få träffa vare sig kronprinsen eller drottningen, men Armfelt skyndade likväl att underrätta den sistnämnda. Hans sista stunder nalkades emellertid. Ända till slutet bevarade han sin vanliga själsstyrka, och efter samvetsgrant fullgjorda religiösa plikter avsomnade han den 29 kl.2 på morgonen. Döden var ingalunda plågsam, utan den liknade, såsom förhållandet plägar vara vid kallbrand, ett lugnt avsomnande.
Lugnt på gatorna
I Stockholm förblev emellertid lugnet ostört; den för övrigt upprörda befolkningen tycktes liksom befinna sig uti ett visst slapphetstillstånd, och den stränga polisbevakningen samt patrullerna utav borgerskapet och dragonerna bidrogo även att upprätthålla ordningen både natt och dag. Man hade visserligen under ett par nätter omedelbart efter mordet befarat oroligheter på grund av hos polisen gjord anmälan rörande vissa planer att sätta eld på staden för att befria de brottsliga eller också för att ställa till en ny revolution, men till följd av hertigens utmärkta och betryggande anordningar inträffade ingenting.”
Comments are closed.