Från starten 1864 var DN den liberala rösten i svenska media. På 1960-talet och in på 80-talet blev DN: den totalt dominerande rösten i samhällsdebatten och fick tillnamnet ”rikslikaren”. Den blev då närmast ett vänsterorgan.
Dagens Nyheter startades 1864 (första numret utkora 23 dec.) af Rudolf Wall, med ekonomiskt understöd av åtskilliga intressenter, bl. a L. J. Hierta, som tecknade nära en fjärdedel av förlagskapitalet. Wall inlöste småningom alla de ursprungliga lotterna och bildade 1874 ett nytt bolag, med 100 aktier ( á 2,500 kr.), av vilka han själ behöll 93. Bland de tidigare medarbetarna tel nämnas J. Mankell och A. 0. Wallenberg, vilken senare från 1873 till sin död, 1886, skrev de flesta uppsatserna om bank- och penningväsendet. Den liberala tidningen engagerade sig1865 i striden för representationsreformen som 1866 avskaffade ståndsriksdagen.
Under fransk-tyska kriget 1871-72 när de tyska staterna anföll Frankrike och Bismarck utropade det Tyska kejsariket under Wilhelm I, förnedrande nog i spegelsalen i Versailles, förvånade DN sin läsekrets med att inta en tyskvänlig hållning. Det ledde till att man stötte sig med sin läsekrets och tappade 1200 prenumeranter.
Tidningen engagerade sig från en liberal syn i flera av tidens brännande frågor. Den motsatte sig att utsträcka de värnpliktigas övningar, slogs för utvidgningen av den politiska och kommunala rösträtten, ville avskaffa dödstraffet och förbättra folkundervisningen.
Wall avgick i maj 1889 från chefskapet för DN:s redaktion. Han hade dessutom sålt största delen av tidningens aktier till Vult von Steijern som nu blev chefredaktör och VD. Under resten av seklet fortsatte tidningen att förespråka sin liberala politik, frihandelsvänlig, försvar för yttrande- och församlingsfriheten. Det innebar också att tidningen understödde rösträttsreformen, som också ledde till allmän rösträtt – för män- 1909. Redaktionen låg först på Stora Nygatan i Gamla Stan men flyttade slutligen till ett eget hus vid Klara Västra Kyrkogata 1901. Samtiden beundrade tidningens nya elektriska rotationspressar som var de första i Sverige.
1909 köpte Karl Otto Bonnier aktiemajoriteten i tidningen och den har sedan dess ingått i Bonner-koncernen. 1964 när de klassiska tidningskvarteren i Klara revs flyttade tidningen till en nybyggd skyskrapa i Marieberg dit även Svenska Dagbladet flyttet. ”Hur många våningar har SvD” lär en ledande Bonnierpatriark ha frågat inför flytten. Svaret var 13 varpå DN-skrapan byggdes dubbelt så hög.
Det hela blev en symbolisk bild av tidningarnas storlek. När man blickade över Riddarfjärden såg man DN:s ljusskylt där orden ”Dagens Nyheter” rullade runt och varannan gång visade ”Expressen”. långt under lyste Svenska Dagbladets skylt från sin mer modesta tegelbyggnad.
Mellan de båda tidningshusen låg ”lasternas gata” där varje natt bilarna körde ut tidningarna för att distribueras över landet från tryckpressarna som ännu låg i bottenvåningarna till tidningshusen.
Sist kom bilarna med stadsupplagan med de allra senaste nyheterna instoppade och delades bara ut i Stockholm.
Tidningens storhetstid kom under efterkrigstiden, först under den liberale chefredaktören Herbert Tingsten, som var emot statskyrkan och monarkin. Det var en tid då även journalister kunde bli stjärnor. På DN blev skribenter som Barbro Alving, signaturen Bang och kåsören Jolo legendariska.
Den verkliga storhetstiden bröt dock ut i den nya skyskrapan. Där residerade Chefredaktören Olof Lagercrantz 1960 – 1975. Då blev tidningen inte bara den största morgontidningen med över 360 000 prenumeranter och ledande annonsorgan, utan också opinionsledande. En generation studenter och vänsterintellektuella såg DN som sin bibel. Den demonstrerande generationen, ”40-talisterna”, fick sin andliga näring, mot Vietnamkriget, för Mao i DN. Bland journalister kallades DN avundsjukt för ”rikslikaren”. På varje tidningsredaktion frågade man sig: ”vad har DN idag” på morgonen. Politiker vittnade i sina memoarer hur de varje gryning störtade till brevlådan och slet upp DN, för att se vilka ”recensioner” de fått.
Socialdemokratin laborerade omkring 1980 med att utarbeta en ”lex Bonnier” som avsåg att bryta Bonnierssfärens dominans på mediaområdet. När så regeringarna Palme återkom 1982, efter den tillfälliga borgerliga regeringstiden 1976 – 1982 för att stanna under 80-talet skyndade sig Bonniers att tillsätta den socialdemokratiska Christina ”Juttan” Jutterström som chefredaktör för huvudorganet och den socialdemokratiske grå eminensen Ebbe Carlsson som chef för bokförlaget Bonner Fakta. Ingen proposition om en lex Bonnier lades fram. Bonniers som redan tidigare hade startat Expressen 1944, införlivade med tiden bl a Sydsvenska Dagbladet, Kvällsposten och Göterborgs-Posten, GT, i imperiet. En dominans över mediavärlden som motverkades av tidningarnas allt mer bleknande betydelse för den allmänna opinionen.
Under det nya århundradet när tidningarnas och tidningsjournalisternas inflytande försvann i bakgrunden i konkurrensen med teve och framförallt internet tynade tidningen i kvalitet och upplaga, annonserna blev få. Slut var den tid då H&M och andra klädkedjor hade helsidesannonser, då livsmedelskedjorna tapetserade tidningen med sina helsidor som ropade ut extraerbjudanden och tidningen var full med plats- och radannonser. Enligt undersökningar läser endast omkring 40 procent av människor under 30 tidningar idag.
Comments are closed.