Ingen kunde egentligen förstå vad det var som var nationellt svenskt med Bobergs vita sagobyggnader på utställningsområdet.

Den stora konstindustriutställningen i Stockholm 1909 sågs som en nationell manifestation. Sverige skulle skapa en egen arkitektur och möbelstil. Huvudarkitekten var Ferdinand Boberg (1860 – 1946), då  Sveriges mest hyllade arkitekt som skapat otaliga prestigiösa byggnader i Stockholm. 

Boberg ledde stadsbyggnadskontoret och ritade i stort sett alla pampiga byggnader i Stockholm. Tänk bara Rosenbad, prins Eugens Valdemarsudde, Thilska galleriet, huvudpostkontoret på Vasagatan, otaliga privatresidens i huvudstaden…listan är lång.

Vid planerandet av utställningen ville man promovera vad man ansåg vara den svenska konstflitens och hemslöjdens renässans. Men man talade nu också om konstindustrin och hoppades att utställningen bevisade att vår konstindustri slagit in på självständiga och sant konstnärliga banor. Men men vad var då denna nationella stil. Den arkitektur som präglade Stockholm efter förra sekelskiftet ville frigöra sig från kontinentens förhärskande Jugendstil, l’art nouveau, som den kallades i Frankrike och Belgien. Det blev i stället en egendomlig blandning av stilar, man sneglade åt Vasaborgarna i brist på en utbredd historik stenhusarkitektur i Sverige. 

Utställningsområdet vid Biskopsudden på Djurgården var ”den vita staden” där Boberg skapade en drömvärld med torn och tinnar, ett slags Disneyland före ordet. 

Svenska dagbladet grubblar också: 

– Ännu befinna vi oss på den punkt, då man dragit strecket över det gamla, utan att ha full klarhet om det nya.

Nå vad man fick på Djurgården, var vita tornprydda utställningsbyggnader och några modellvillor. Utställningen blev mycket uppskattad av allmänheten.

Svd, fortsätter att fundera: 

– Då portarna till den vita staden därute under Djurgårdsekarnes hägn i dag slås upp för allmänheten, äro förväntningarne helt säkert högt spända. I tusental skola intresserade strömma till för att skåda, vad denna utställning av konstindustriens alster har att bjuda. Redan vid den första planläggningen af 1909 års exposition talades det om en den svenska konstflitens och hemslöjdens ’renässans’. Under de förberedande arbetenas gång visade sig intresset hos utställare, konstnärer och sakkunnige oväntat stort och ju mer denna utställning närmat sig sin fullbordan, ju fastare bar den slutit sitt grepp om allmänhetens gunst. Man väntar sig av det verk, som i dag träder fram för publikens ögon, något mer än ett löfte, ett uppslag, man väntar det synliga beviset för att vår konstindustri nu slagit in på självständiga och sant konstnärliga banor, man väntar lösenordet för dess kommande utveckling. 

En nation,’ som har aktning för sig själv. sitt arbete och sina uppgifter, kan icke nöja sig med att leva i främmande omgivningar. Den strävar efter att även i hemmet skapa en miljö, som ger ett, sannfärdigt uttryck åt dess behov och resurser. Ju mer vårt folk blivit medvetet om, lurad dess värdighet fordrar i detta avseende, ju större vantrevnad har det funnit i de främmande stilarter. som tryckt sin falska etikett på vårt hemliv, ju livligare har det förnummit längtan till ”eget bo” i ordets fulla bemärkelse. Ännu befinna vi oss på den punkt, då man dragit strecket över det gamla, utan att ha full klarhet om det nya. Dekadansens tid är förbi, men då vi tala om en nationell renässans — inom Hemmet och konstindustrien lika väl som politiskt — så göra vi det med känslan af att det är de första, något famlande stegen som tagas. Det är så mycket mera af vikt, att de som bära de nya idéerna fana, precisera vad de vilja. Den nu öppnade utställningen skall ge ett för allmänheten fattbart begrepp om resultatet af deras arbete för konstindustriens pånyttfödelse. Meningen med denna exposition är att visa, hur hemmets arkitektur — om jag så må kalla denna konst att bygga, möblera och pryda en bostad — måste organiskt växa fram ur de Yttre naturliga betingelserna och folkets eget liv. Konstindustrien, den må nu drivas handtverksmässigt som hemslöjd eller med större apparat som egentlig industri, förser oss med alla dessa tusen föremål, som giva hemmet dess karaktär. Anordnarne af 1909 års utställning ha emellertid insett, att möblerna och prydnadsföremålen utgöra endast en del af hemmet och att de måste stå i full harmoni med den ram, i vilken de infogats, för att det hela skall kunna go ett fullödigt uttryck åt konstnärens tanke. Just i detta betonande af miljön ligger den förnämsta betydelsen af det arbete, som nedlagts i denna exposition…

Framför allt vände tidningen och de då dominerande tankemodellerna sig emot den stilblandning från olika epoker som varit så dominerande under 1800-talets sista år. Svenska Dagbladet utbrister föraktfullt:

– grosshandelslyx är ett våldförande på smaken, som måste resultera. i fullständig förvirring.

 

Comments are closed.