Konstnären och skämttecknaren Albert Engström gav denna interiör från de enkla matlokalerna för folket. Hans populära figur Kolingen har här försökt få sig en spruta soppa på källaren Soppmojen. Men när han inte kunde betala, sög ”subban” tillbaka soppan i sprutan med orden: ”Här kammar du noll”. Den teckningen skrattade man åt i flera generationer.

Brännvinet är en röd tråd genom Stockolms historia sedan brända drycker introducerades från Holland på 1600-talet. Praktiskt taget alla, i synnerhet män, var för jämnan halvfulla. Morgonsnapsen var ett måste som frukostägget. 

1876 – 1877 utbröt det stora brännvinskriget. Affärsmannen O.P. Smith hade ett stort bränneri på Reymersholme dit han fraktade kunderna från staden ( se reklamen nedan) och hade s.k. minutförsäljning från morgon till sena kvällen. namnen O.P. och Reymersholm lever fortfarande kvar. 

Staden fick nog av denna försäljning och inrättade Stockholms Utskänkningsbolag. Nu ville man bli av med konkurrensen från Smith som berövade staden på stora intäkter för brännvinsförsäljningen. Smith svarade med att påstå att arbetarna vid Reymersholms spritfabrik ”i regel är nykterhetsvänner” och de som avgav nykterhetslöfte fick ett påslag på tre kronor i månaden på lönen. Själv påstod sig Smith vara nykterist och menade att läkarna förbjudit honom att dricka för matsmältningens skull. 

Då bildades det kommunala utskänkningsbolaget:

Bildat den 24 Okt. 1876. 

Styrelsens ordförande. Presidenten H. W. Bredberg. 

Verkställande direktörer. Axel Sundwall. Joseph Rubenson. 

Program för Stockholms utskänkningsbolag. På superiets minskande arbetar bolaget genom att: 

1. i flere hänseenden införa strängare ordning å försäljningsställena, så att till exempel spritdrycker icke under någon förevändning få försäljas å kredit eller mot pant eller få utlämnas åt minderårige eller redan berusade; 

2. förbättra kroglokalernas beskaffenhet och på lämpligare vis fördela dem över staden; 

3) göra föreståndarne för bolagets försäljningsställen ointresserade för den större eller mindre åtgången af starka drycker samt att genom att 

4) så snart bolagets ekonomiska ställning sådant medgiver befordra inrättandet af ångkök eller andra större spisinrättningar, där den arbetande klassen och den obemedlade befolkningen skulle kunna för billigt pris intaga sin måltid, men där andra spritdrycker än aptitsupen icke finge utskänkas. 

( Haha, billiga soppköp för de fattiga där man ”bara” fick ta en ”aptitsup”)

Brännvinskungens reklam väckte naturligtvis panik hos myndigheterna. Brännvinskungen uppgav själv att det fanns dagar då han hade upp till 25 000 kunder! Staden hade vid denna tid knappt 200 000 invånare, varav fortfarande cirka 13 000 bodde i Gamla stan. Så här lockade Smith:

”OBSERVERA! Angbåtarne ”Rolf” och ”Hilma” avgå från Riddarholmen direkt till Reymersholme var tjugonde minut samt ångbåten ”Fix” från kl. 8 f. m. från Rörstrandsgatan med anlöpande av Gamla och Nya Kungsholmsbron och ångaren ”Rammen” från och med Torsdagen den 18 Oktober kl. 8 f. m. från Skanstull med anlöpande af Tanto direkt till Reymersholme, med vilka köpare, som önska ren vara, få kostnadsfritt medfölja. Fri resa levereras ej på andra ångbåtar än ovannämda. Under oktober månad hålles minutförsäljningen öppen från kl. 8 morgonen till kl. 9 aftonen.” 

Striden bilägges. Bränvinskungen Smith berättar själv:

Ensamt i min affär såldes brännvin till kvantiteter, vida överstigande vad alla försäljningsaffärerna i Stockholm sammanslaget förmådde af yttra, och följden härav blev givetvis den, att stadens inkomster minskades i oroväckande grad. Min igångsatta konkurrens blev på grund härav helt naturligt föremål för en smickrande uppmärksamhet från stadsmyndigheternas sida, varpå jag fick en otvetydig bekräftelse, då jag en vacker dag blev uppkallad till överståthållaren i Stockholm, baron Ugglas, som rent ut frågade mig, huruvida jag ansåg det rätt att fråntaga staden Stockholm den stora inkomst, bränvinsförsäljningen hitintills inbringat densamma. Mitt svar blev, att därest Stockholms utskänkningsbolag ville kontraktsenligt förbinda sig att till det låga pris, vartill jag kunde erbjuda det absolut rena brännvinet, köpa hela sitt behov af Reymersholmsbolaget, vore jag villig att ögonblickligen inställa min minutförsäljning. Det överenskoms, att överståthållaren skulle underhandla med Stockholms utskänkningsbolag härom, och kort härefter antogs mitt förslag, på vars grundval kontrakt upprättades mellan utskänkningsbolaget och Reymers-holmsbolaget. 

L. 0. Smith,

Så slutade det första brännvinskriget. Men den eviga kampen mot brännvinet skulle fortsätta ända till förbudsomröstningen 1922.

Comments are closed.