Stockholms första offentliga danslokal i modern bemärkelse var Vauxhallen i Kungsträdgården som öppnades på 1780. talet. Där möttes alla samhälsklasser, prinsessor kunde ses dansa bredvid pigor. 

Vauxhallen var från början ett kungligt orangeri. Det var en byggnad med stora fönster mot söder som var ett växthus. Det var vanligt vid denna tid att rika människor hade dessa orangerier, för att just förvara sina oranger, alltså apelsinträd i krukor inomhus på vintern. De ställdes sedan ut på sommaren för att inrama terrasser, inte sällan i kombination med palmer.

1796  åkte apelsinträden ut och de nöjeslystna drog in på kvällarna. Anna Maria Lenngren skrev att ”Där var fröknar i flockar och vestaler i knippor”. Vestaler var en finare omskrivning för prostituerade. 

Fru Lenngrens beskrivning av en utekväll på Vauxhallen förtjänar att återges. Kanske 1700-talet inte var så annorlunda än nutiden som vi föreställer oss! Hon betonar att där råder jämlikhet, drängar dansar bredvid ordensprydda aristokrater. Fri republik, säger hon till och med och anspelar naturligtvis på revolutionens Frankrike och vill därmed understryka lokalens avant gardistiska karaktär.

Vauxhallen början, min bror! Mängden är talrik och stor: 
Fladdrande lockar, Mångfärgade vippor.
Fröknar i flockar, 
Vestaler i knippor, 
Jämlikhet, kvalm och musik, 
Glam; fotkylning, hektik, 
Frillor och fruar och fri republik! 
Friheten bor i vårt land: Drängar bland stjärnor och band! 
Vila och vandring Och små reflexioner, 
Bifall och klandring På drägt och personer! 


Himmel nu mörknar vår sal! Skumrasket skymmer vår bal; 
Knuffar och hinder, Malice och fleuretter; 
Flottiga kinder Och os af kortletter; 
Äntlig ett månsken af ljus, Kackling och buller och sus, 
Ledsnad, utdunstning, behof utaf snus. 
Trängseln nu gör mig förtärd. — Vauxhall! du liknar vår värld: 
Mänskan där fikar och svettas otroligt; Väsnas och skriker Och tror sig ha roligt; 
Tråkar i stoj och besvär, Knotar, fronderar och svär, Men ej dess mindre så gärna är där. 

Också Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, beskriver i sin berömda dagbok hur hon en dag då hon tog chaisen in till Stockholm på sin nästan dagliga runda av ärenden, titta in på Vaxhallen men passerar Kungsträdgården på hemvägen och lockas av ljusen och musiken från danslokalen.

Hon parkerar den lilla tvåhjuliga chaisen utanför och går in. Där stöter hon på några vänners glada lag. Hon slår sig ner och stimmar, dricker flera glas ”pounch” dansar några kadriljer för att sedan förlitande sig på hästens lokalsinne ta sig hem till Årsta.

Glädjen varade dock inte längre än till 1801. Napoleonkrigen härjade Europa och kronan tog då byggnaden i anspråk som arsenal.

Men det blev ändå ingen brist på nöjeslokaler med dans i Stockholm, vilket oroade myndigheterna.

Comments are closed.