Få stockholmare har haft sådan historisk betydelse som Lars Magnus Ericsson (1846 – 1926). Från en blygsam början i en liten verkstad på Drottninggatan där han tillverkade sina första telefoner 1877 växte L.M. Ericsson till att redan vid 1900-talets början vara en världskoncern.  Grunden var lagd till dagens Ericsson.

Snart fyllde Ericssons första fabrik vid Tulegatan hela kvarteret. Bild från 1896
Snart fyllde Ericssons första fabrik vid Tulegatan hela kvarteret. Bild från 1896

Som ung arbetade Lars Magnus Ericsson på verkstäder i sin värmländska hembygd. Han var helt självlärd och började arbeta redan vid elva års åldern, då fadern dog. Skicklig mekaniker som han var arbetade han med tiden på en verkstad som tillverkade telegrafmaskiner  i Stockholm 1867. Hans talanger uppmärksammades och han fick 1873 ett stipendium att vidga sina erfarenheter genom studier utomlands. Bl a fick han i USA span på Graham Bells nyuppfunna telefon.  Han insåg genast vilken betydelse den nya uppfinningen skulle få.

Ericsson startade vid hemkomsten 1877 en verkstad vid Drottninggatan i Stockholm där han tillverkade telefoner och så småningom telefonväxlar. När telefonbolagen startade sin verksamhet i Stockholm i början på 1880-talet var L.M. Ericsson där med sina telefoner och växlar.

Ett kontroversiellt ämne är hur mycket Ericsson kopierade sina apparater. Graham Bell hade oförsiktigt nog inte skyddat sitt patent på telefonen särskilt väl utanför USA varför imitatörerna hade fritt fram, bl a det tyska Siemens som anses vara den första telefontillverkaren i Europa. Ericsson som arbetat en tid på Siemens ansågs i stort sett ha kopierat deras teknik. Ericsson anses dock självständigt ha förbättrat telefonen väsentligt. Bl a var företaget först med att använda telefonluren med både mikrofoner för lyssnande och talande i samma handgrepp och en lur som kunde läggas i en klyka på en bordstelefon, den s k ”taxen”. I princip den telefon som skulle användas i hundra år.

L.M Ericsson växte snabbt och snart flyttade man till en nybyggd fabrik vid Tulegatan på Norrmalm, då i utkanten av staden. Redan före första världskriget, hade företaget sålt över en miljon apparater. Fabriker hade anlagts i Sankt Petersburg, Moskva flera europeiska städer, i USA och i Mexico, där bolaget ansvarade praktiskt taget för hela telefonkommunikationerna.

Lars Magnus Eriksson överlät 1896 sina aktier på telefonaktiebolaget L.M. Ericsson, redan en multinationell koncern. Redan i 1900-talets början lämnade Lars Magnus Ericsson ifrån sig ledningen av bolaget och drog sig tillbaka till sitt ståtliga gods Alby gård i nuvarande Botkyrka. Där bedrev han mönsterjordbruk till sin död 1926.

På senare tid införde bolaget en ny logga och marknadsförde sig med varumärket ”Ericsson” kort och gott i stället för det tidigare L.M. Eriksson. Bolagets officiella namn är dock fortfarande telefonaktiebolaget L.M. Ericsson.

I mitten på 1930 talet flyttade Ericsson sin stockholmska tillverkning till Midsommarkransen, vid som med tiden blev tunnelbanestationen Telefonplan.  Här växte under några decennier en stad i staden, en Ericssonstad fram och drevs i patriarkalisk anda, ”Ericssonandan”. Det var den tid då man fick plats i firma och arbetade där i hela sitt aktiva liv.

Av detta finns nu intet kvar. Erikssons gamla lokaler i Midsommarkransen har tagits över av Konstfack.

 

Author

Comments are closed.