Med Karl XI tog festen slut för den adel som trott sig äga landet. Kungen gjorde sig enväldig och inledde arbetet med ”reduktionen”. Det vill säga han konfiskerade de förmögenheter adeln roffat åt sig av kronan under sina feta decennier efter Gustav II Adolf. Kronan tog över de flesta av de ståtliga stadspalats som adeln höll sig med i huvudstaden.

Vi står ungefär vid Jakobs kyrka och blickar österut. På vänster sida ligger de la Gardies Makalös. Det byggdes av Magnus Gabriels far Jacob i nordeuropeisk renässansstil och var egentligen fullständigt omodernt när Karl XI konfiskerade det. Till vänster ses muren kring Kungsträdgården. Makalös låg där nu Karl XII: staty står.
Vi står ungefär vid Jakobs kyrka och blickar österut. Till höger ligger de la Gardies Makalös. Det byggdes av Magnus Gabriels far Jacob i nordeuropeisk renässansstil och var egentligen fullständigt omodernt när Karl XI konfiskerade det. Till vänster ses muren kring Kungsträdgården. Makalös låg där nu Karl XII: staty står.

Nu var det slut med bullriga hovfester och glittrande offentligt slottsliv. Kungen inrättade en kommission som beslutade att gods som en gång tillhört kronan och övergått i enskild ägo skulle konfiskeras. Det var den så kallade reduktionen. Under drottning Kristinas  och senare under Karl XI:s minderårighet hade landet styrts av s k förmyndarregeringar. Regeringsgatan i Stockholm uppkallades t ex efter Kristinas förmyndarregering.

Rådsherrarna i förmyndarregerngarna tillhörde  högadeln. Många av dem var också krigare, det var adelns uppgift under denna tid. För sina tjänster som krigare främst i Tyskland beviljade de sig själva betalning i form av förläningar av kronogods medan de satt i förmyndarregerningarna. Den gamla högadeln i Sverige hade säkrat sig sina gods redan före stormaktstiden och drabbades inte så hårt av reduktionen som 1600-talets nyadlade kondottiärer, krigsherrar i 30-åriga krigets legohärar.

Karl XI lyckades 1680 genom skickligt riksdagsarbete bland de tre lägre stånden skapa ett parlamentariskt underlag för sin reduktion av högadels tillgångar. Särskilt illa var detta givetvis för de herrar som suttit i hans egen förmyndarregering från det han var fyra år 1660 tills han förklarades myndig vid riksdagen 1672.

Värst drabbades den åldrande Magnus Gabriel de la Gardie som fick lämna ifrån sig sitt ståtliga Läckö och palatset Makalös. Hans lösöre gick på auktion, men först sedan kungen snokat igenom bytet och lagt undan juvelerna som han använde att ge bort till presenter och de bästa tapeterna som han flyttade över till slottet ”…bese de övriga sakerna, om något däribland kan finnas, som vore tjänligt i Vår klädkammare”, beordrade kungen sin husgerådsmästare.

Efter några års reduktion satt riksamiralen greve Stenbock och sprättad de sista guldknapparna ur rocken från bättre dar. Kronobetjänterna hade varit hemma hos honom och rekvirerat denna sist tillgång och den gamle mannen suckade till sin hustru: ”Hittills har jag sörjt för dig; nu får du underhålla mig – jag har intet mer övrigt”.

Comments are closed.