Under medeltiden var Stockholm Sveriges största stad och maktens centrum. Men staden var inte alltid kungligt huvudsäte. Skandinaviens kungahus var då som nu släkt med varann i en oöverskådlig härva av äktenskap och adoptioner. Resultatet blev att ibland gjorde något kungligt barn anspråk på att vara kung än över Norge och Sverige, än över Norge och Danmark, ibland över alla de Nordiska rikena.
Magnus Eriksson, svensk kung 1319 – 1363, hade en mot slutet stormig regeringstid då han tidvis också var kung i Norge, tidvis delade kugamakten med sin son, och till slut avsattes i ett nära nog oöverblickligt politiskt spel.
Ur härvan av äktenskap, politiska strider och småkrig framträdde slutligen den kraftfulla drottning Margareta. Hennes egen son avled i förtid. I stället lyckades hon få sin minderårige systerdotterson Erik av Pommern vald till kung över hela Norden i Kalmar år 1397.
Det var den s k Kalmarunionen.
Under över ett århundrade skulle denna union bli den stora stridsfrågan bland rikets stormän som residerade på sina gårdar ute i landet. Två partier kämpade ständigt om makten – unionsvännerna och det svenska partiet som ville att Sverige skulle förbli ett separat rike.
Än vann den ena sidan och Sverige styrdes av kungen i Köpenhamn. Då styrde en fogde i kungens namn från slottet Tre Kronor i Stockholm. Ibland gästades slottet av regenten i Köpenhamn. Tidvis vann den separatistiska sidan. Kung Karl Knutsson, som tillhörde en ätt som kallades Bonde, hann under sitt liv regera under tre perioder under 1400-talet som kung i Sverige.
De ledande grupperna bland Stockholms borgare vacklade mellan unionsvänlighet och svensk separatism. Vilken sida de valde berodde mest på vad som för tillfället verkade gynna deras intressen. Främst var de rika köpmännen, varav majoriteten var tyskar, intresserade av att ha goda handelsförbindelser med Hansan och dess kedja av handelsstäder runt Östersjön.
Ibland styrdes Sverige av en riksföreståndare som ersatte kungen under de perioder denne var suspenderad eller endast i princip erkänd.
Riksföreståndarna strävade efter att ge Sverige en så självständig ställning som möjligt.
Den mest välkände av dessa gestalter var Sten Sture d.ä. Han ledde ett svensknationellt parti som till slut drev unionskungen Kristian I att belägra Stockholm år 1471.
Sten Sture d.ä. ledde den separatistiska sidan mot unionskungen i slaget vid Brunkeberg, som för tillfället bröt ur Sverige ur Kalmarunionen.
Comments are closed.