1756 skakades Stockolm av ett misslyckat försök till statskupp av drottning Lovisa Ulrika. Efter att några upprorsmän förgäves smugglat vapen och ammunition till huvudstaden stoppade ständerna kuppförsöket. Ledarna dömdes till döden och torterades. Ovan ser vi Lovisa Ulrika målad av Lorens Pasch d.y.
Bakgrunden var att den s k frihetstidens författning lagt makten hos riksdagen, de fyra stånden. Lovisa Ulrika hade beklagat sig över hur synd det var om kungen som hade så litet makt. Kungen kallades hennes ”toffelhjälte” och var allmänt förhånad. Ständerväldet sågs inte överallt i riket som en välsignelse. En gammal tradition hävdade att kungen var ett skydd mot ”herrarnas” välde. På annat ställe har jag berättat om hur ”Den stora Daldansen” ett bonduppror som dragit till Stockholm slogs ner av armén 1743.
Försöket var omgivet av skandaler. Drottningen beskylldes bl a för att ha skickat delar av kronjuvelerna till Berlin, där hennes bror Fredrik den store regerade över Preussen. Det misstänktes att pengarna skulle användas till att finansiera upproret. Tanken var att man från Uppsala skulle försöka värva Uppsalas, Västmanlands och Närkes regementen för att tåga till huvudstaden och avsätta ständerna, eller tvinga dem ge kungen mer makt. Även Stockholms garnison hoppades man skulle stödja upproret.
Kung Adolf Fredrik, ”toffelhjälten”, tog dock avstånd från upprorsförsöket och det rann ut i sanden. Frivilliga adelsmän patrullerade gatorna i staden och kanoner riktades mot slottet. De adelsmän som lett upproret grevarna Erik Brahe,Gustaf Jakob Horn av Rantzien, och officerarna Magnus Stålsvärd och Johan Puke avrättades. Då hade kungaparet flytt till Drottningholm för att slippa höra folkfesten kring de offentliga avrättninarna på Riddarholmen inte långt ifrån Slottet.
Men först hade de skyldiga torterats i den s k Rosenkammaren. Det var sista gången tortyr användes i Sverge innan den slutligen avskaffades av den nytillträdde Gustav III 1772.
Tortyren beskrevs av samtida vittnen:
Fångarna fördes nattetid kl. 12 till det pinorum, som under namn av tjuvkällaren var beläget under gamla rådhuset vid Stortorget (där börshuset ligger nu). Stålsvärd bekände genast, då han fick bese lokalen och anordningarna, Puke däremot icke. Då upphissades han med bröstet och magen emot kalla muren, varande alldeles avklädd, men bekände intet. Därpå fördes han till rosenkammaren, som var belägen under smedgården vid barnhuset. Dit kom Puke också vid midnattstid, troligen för att timman var tyst och den annalkande sömnen skulle göra sitt intryck. »Först var han därinne två timmar upphissad med järnkedjor vid handklovar mitt i taket, så att han näppeligen nådde med. tårna ner på berghällen, vilken utgjorde botten till en håla af grytform mitt i berget, vilket var golvet till källarn ; hålan var så full med iskallt vatten att det steg på mitten av benet; vattnet ditsilade mellan bergsskrevorna och utrann genom en rännil. Den olycklige var helt naken. Efter tvenne timmar yttrade han sig, som, om han hade sin bekännelse att göra. Därför fördes han dit, där kommissionens några ledamöter voro för tillfället; men som han ingenting bekände blev han åter nedförd och upphissad likasom första gången. Efter trenne timmar gav han åter tecken att vilja bekänna. Upphämtad yttrade han dock intet; fördes således ner igen. Denne gången lika hanterad, kunde han intet bliva där mer än en timme – men alla tre gånger utan att yppa något, ej ett ord ditåt, än mindre jämmer; endast märkte kirurgerna att hans livskraft nu började avtyna; när de kände, att ryggbastet blev för kallt, funno de sig föranlåtna att inberätta det han icke utan stundelig livsfara kunde uthärda längre. Då blev han nedtagen och förd till sitt fängelse, skolande nästa natt åter i rosenkammaren, därest han intet innan dess bekände.» Detta gjorde han dock frampå dagen, sedan han fått veta att greve Hård var undkommen. Under denna förrättning hade tvenne unga kirurger varit anbefalde att övervaka fångens hälsotillstånd och skulle ansvara för hans liv men även ansvara för att han icke kom för lätt ifrån saken. Men kylan i pinorummet var så stark, att de icke kunde uthärda, ehuru de voro väl klädda, varför de uppehöllo sig i rummet utanför och endast gingo in då och då för att utröna fångens tillstånd. Puke var sålunda ensam i mörkret de långa timmarne; han undslapp med en för alltid bruten hälsa.
Comments are closed.