Sillsalaten, unionsflaggan som aldrig mer skulle hissas. Bittert för Sverige och festligt för Norge som äntligen fick sin rene flag.
Snopet var det, unionen med Norge var upplöst 1905. Den ”rena” flaggan utan unionsmärket skulle hissas. Man försökte låtsas att det var ett festligt tillfälle och svälja förtreten. Först ut var Slottet denna dystra novemberdag.
Så här skildar Svenska Dagbladet den sorgsna händelsen som man försökte verka glad över:
”Solen borde ha varit framme och himlen borde ha synts. I stället låg gråvädret tungt över staden, då Stockholm på morgonen den 1 november gav sig ut för att fira den rena svenska flaggans pånyttfödelse. Den klibbiga luften svepte kall som en spökhand kring gatornas redan tidigt rörliga liv. Spårvagnarna gledo överfyllda på våta skenor fram mot stadens centra, och droskorna sökte sig samma väg genom de små gläntor, som här och där öppnade sig i folkvimlet. Lejonbacken, Gustav Adolfs torg och Norrbro hade redan fyllts till trängsel, utan att dimman lättade. Stor-kyrkans visare närmade sig alltmer det betydelsefulla niotalet, och på. alla tak syntes folk utposterat, färdigt att låta dukarna stiga till väders, då ögonblicket kom. Bortåt Blasieholmskajerna och Skeppsholmen rörde sig en kompakt människomassa, som trängdes ytterligare ihop, varje gång en spårvagn eller tegelkärra skulle fram. Långt inåt Kungsträdgårdens sliriga gångar trängdes de, som kommit sist. I alla fönster åt Gustav Adolfs torg voro nyfiket väntande skockade, och på taken hade också ej så få sökt sig utsiktsplatser. I förväntning riktades alla blickar mot slottet, på vars flaggstång redan en liten flik av det nu rena övre och inre fältet stuckit upp över takåsen. De sneglade i förbifarten bortåt Storkyrkans klocka, som så gott dimman tillät insyn, visade att väntetiden nu kunde räknas i sekunder.
En i rök inhöljd röd blixt från Skeppsholmsbatteriet gav tecknet, och i samma ögonblick klingade det första nioslaget. Långsamt och högtidligt gledo de blågula dukarna upp för hundratals flaggstänger på en gång. Den stämning, som trängt sig på alla i detta historiska ögonblick, höll sig stilla tills flaggorna brett ut sig och fattats av vinden, men då bröt ett tusenstämmigt hurrarop lös, en stämning, som var för djupt känd för att låta inordna sig under takt eller kommando. Det överröstade den mångstämmiga visselkonsert, fabrikspiporna nyss intonerat, det steg och föll med oordnade intervaller, och allt emellan stämde skotten från Skepps- och Kastellholmarna in med sin dånande bas. Man höjde sig på tå, man svängde hattarna i vädret, man skrek och hurrade, och ut över Strömmen rullade i långdragna ekon detta folkets uttryck, för vad det känner för Sveriges flagga.”
Comments are closed.