Aldrig har Sverige varit närmare en revolution som sommaren 1743. Omkring 5000 beväpnade dalmasar intog huvudstaden och patrullerade gatorna tills de slogs tillbaka av armén.
Det styrande Hattpartiet som dominerades av högadeln hade just förlorat ett meningslöst krig mot kejsarinnan Elisabet av Ryssland. Ryssarna hade intagit Finland. Kejsarinnan gick med på att ge tillbaka det mesta av Finland om svenskarna valde en kusin till den nyvalde ryske tronföljaren. Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp var kandidaten.
Men bondeståndet riksdagens fjärde stånd ville annorlunda. De vill välja den danske kronprinsen Fredrik till tronföljare i Sverige. De hoppades att den gamla unionen mellan de nordiska länderna kunde återupprättas och att den skulle vara stark nog att stå emot det ryska imperiet.
På den tiden var de flesta svenskar bönder och allmogen stödde idén med den danske tronföljaren som kung i Sverige. Man var rasande över att den ryska fiendens kandidat Adolf Fredrik skulle ta över tronen och bli ett redskap för kejsarinnan att dominera Sverige.
Särskilt i Dalarna flammade upprorsandan upp. Inte minst för att Dalregementet hade lidit stora förluster under kriget då svenskarna enligt brev sprang och sprang. Sårade och döda soldater hade legat i öppna båtar i snö och rusk på Strömmen och Skeppsbron, utan att någon tog hand om dem. Lik och sårade låg om varann och allt fler dog.
Allmogen, folket var rasande, man hatade adeln som förtryckte dem och hade skickat ut dem i det meningslösa kriget. Budkavlar gick runt landskapet och snart samlades en bondehär. Beväpnad med gamla musköter, spikklubbor och liar tågade de till Stockholm, På vägen plundrade de militära magasin på vapen. Upproret understöddes snart också av bönderna i Uppland, Västmanland och Sörmland, som förberedde sig att tåga mot huvudstaden.
Kung Fredrik själv red ut och försökte övertala bondehären att vända. Förhandlingarna lyckades inte och dalabönderna lade beslag på två kanoner och strömmade in i staden. Slutligen ockuperade de Norrmalmstorg (senare omdöpt till Gustav Adolfs torg) mittemot det ännu inte färdigbyggda Slottet. De inkvarterade sig också i de omgivande borgarhusen, många ofrälse borgare i Stockholm sympatiserade med upprorsmännen. Det var i princip folket mot adeln. På kvällarna drog dalkarlar fulla genom gränderna, tiggde och rånade. Det var en tid då praktiskt taget alla var ständigt berusade.
Flottan och flera regementen kallades in av regeringen och snart stod trupperna skjutklara. Bland de adliga officerarna, andra fanns inte på den tiden var åsikterna delade om hur våldsamt man skulle gå fram mot upprorsmännen. Soldaterna i Västmanlands regemente ställde gevär vid fot, och ropade: ”Det är våra föräldrar bröder och släktingar – vi skjuta intet på dem!” Älvsborgs regemente var medgörligare mot överheten och snart var skottlossningen igång, sedan ett skott från upprorsmännen gått igenom hatten på en officer, som senare dog. Kanoner sköt druvhagel som plöjde blodiga rännor i den tätt sammanträngda massan i vita, grå vadmalströjor på torget. Skrik och jämmer hördes vida omkring.
Flera upprorsmän hade redan övertalas att ge sig av från platsen, de övriga sprang nu runt med kulorna visslade kring öronen.. Flera stupade och panik utbröt och de som kunde försvann uppför Norrmalm. Många kastade sig i Strömmen och drunknade. Några blev tillfångatagna men släpptes senare. Värre gick det för dalregementets upproriska soldater. De fick slita spö, men skonades till livet.
Sedan upproret på torget krossats vände upprorsmännen från de kringliggande landskapen tillbaka hem. Några båtar och pråmar från Eskilstuna med upprorsmän stoppades av kronans barkasser och snart hade lugnet lagt sig på ytan i riket. Regeringen vågade inte provocera och lät de upproriska fly hem utan att förföljas. En överste Wrangel som slutit sig till de upproriska och deltagit i tåget avrättades.
Adolf Fredrik blev vald till tronföljare av alla stånden. Men därmed var friden inte återställd, danskarna ryktades försöka uppvigla folket i bygderna och missnöjet med adelsväldet jäste. Regeringen valde följande år den skamliga åtgärden att kalla in ryska trupper till stöd och låg förlagda till bl a Norrköping.
Händelsen fick efteråt den cyniska beteckningen ”Stora Daldansen” efter de hoppande och skrikande och döende dalkarlarna på torget.
Comments are closed.