På Johan Säfvenboms målning från 1767 ses ännu den gistna träbron över Strömmen till Slottet.
Åren 1789-90 gjorde en polsk vetenskapsman, Johannes Baptista Albertrandi, en resa i Sverige. Han berättar om Stockholm :
Stadsholmen är helt omgiven av vatten. Den mäter knappt mer än en kvarts mil i omkrets. Denna är helt bebyggd i tegel, blott på enstaka ställen ser man trähus. Gatorna äro mestadels smala, slingrande och ojämna, med icke så få backar, vilka äro rätt branta. Husen äro höga och hava oftast fyra våningar förutom vindsvåningen. Flera av dessa hus äro ståtliga, men många se tämligen torftiga ut. Hela den delen, som vetter åt hamnen till, har något förnämt och samtidigt soligt över sig. I denna stadsdel reser sig Kungliga slottet, som med alla tillhörande byggnader upptager nästan en fjärdedel av holmen. Den nordliga stadsdelen är mycket vidsträckt, och gatorna äro, åtminstone i de förnämsta kvarteren, alldeles regel-bundna. Två, broar sammanbinda Stads-holmen från slottssidan med denna stadsdel, men då dessa äro av trä och rätt usla, skola de ersättas med en ny, bred och mera tjänlig bro, som just håller på att byggas. Här finnes även två gator av omätlig längd: Drottninggatan och Regeringsgatan. Dessa ligga parallellt och äro alldeles raka. Mellan dem sträcker sig en ås, som på sina ställen är riktigt brant. De viktigaste husen och privat-bostäderna äro belägna vid dessa två gator. Även om man aldrig ser något palats, äro flera av husen verkligt stora, eleganta och omsorgsfullt byggda. Tegelhus med koppartak äro ganska vanliga, ja t. o. m. på köksbyggnader och stall ser man ofta koppartak. Man ser sällan hus, som icke åtminstone delvis äro täckta med koppar. Även i södra stadsdelen äro gatorna breda och ganska raka, men de äro skrovliga och ojämna. Ideligen måste man vandra upp och ned för backar, och trähus förekomma mycket ofta. Gatubeläggningen består i hela staden av små granitstenar, vilket är föga behagligt, i synnerhet som gatorna äro så väl sopade, att fotgängaren känner varje liten sten genom skosulan, och här finns inga trottoarer som i andra städer. Pumparna äro icke så fåtaliga, men vattnets kvalitéär icke densamma. På natten äro alla gator väl upplysta, tack vare lyktor, som äro upphängda på husen.
Trots att lugnet borde vara tillräckligt tryggat genom folkets fridsamma lynne, ser man varje natt patruller, som gå rond genom staden, och ungefär vid vart trehundrade steg möter man två brandvakter, som vandra fram och åter. De äro beväpnade med var sin stång, vid vars yttersta ända ett järninstrument i form av en hästsko är fäst. Denna hästsko är stor nog att rymma en människas arm eller ben; två andra järnstycken stänga till hästskon helt och hållet med hjälp av en fjäder. Om brandvakten önskar taga en person till fånga, sträcker han sin tång mot dennes ben, trycker till hårt, så att fjädern och järnen trängas åt sidan och sedan sluta sig om benet, och då kan fången varken fly eller med våld försvara sig. Det är dock ytterst sällan, man i Stockholm behöver använda detta instrument. För övrigt låta sig icke nattvandrarna, varken manliga eller kvinnliga, störas av varandras beteende.
Privatvagnarna äro talrika, men föga märkliga. Det finnes gott om hyrvagnar och bärstolar, men dessa äro för dyra för att komma i allmänt bruk. Om vintern äro alla vagnar, droskor m. m. söndertagna för att sättas på medar.
Comments are closed.