Tag

Slider

Browsing

Före spritrestriktionerna långsamt började nagga nöjeslivet i kanten mot slutet av århundradet och vidare under första hälften av 1900-talet var Stockholm en stad av uppsluppna krogar, varitéer och barer där glasen klingade ikapp med musiken.

Somliga legendariska uteställen har till och med lyckats överleva den stora krogdöden på 1900-talet och fortsätta in i den muntrare tid som började på 1980-talet och sköt fart på 1990-talet då Stockholm skulle ”Europa-anpassas” och turismen, ”resandeinstustrin” som det hette på myndighetsspråk, blev en av de största näringarna, och därmed inkomstkällorna i staden, när industrin tynade bort.

Ännu ligger det praktfulla Berns salonger kvar vid Berzelii Park om det än för en numera ganska tynande tillvaro. Det var den 1 oktober 1868 som den stora salen slog upp portarna.

”Berns kafé vid Berzeliipa, skriver Ny illustrerad tidning såsom kommentar till den här publicerade bilden, ”kan med skäl räknas bland stockholmarnes vinternöjen under denna säsong, fyldt med gäster, som det är, herrar och damer, gamla och unga. En behaglig belysning från de med matta kupor prydda kronorna och, framför allt, en väl utförd musik, under ledning af hr Meissner, utgöra ställets förnämsta dragningsmedel — oräknadt den omnibus, som en tid från norr och från staden drog gäster gratis till salongens ingång! — Den ’dragningskraften’ var något ’noch nie da gewesenes’ ”

Arikelförfattaren var ingen mindre än August Blanche

Så populär blev etablissemanget att år 1888 lades ännu en salong till. Vi kan se dem än idag.

Populär var också Operakällaren, som hade öppnat redan i Gustav III gamla operahus 1787 som låg kvar under hela 1800-talet . Namnet kommer av att det faktiskt var en källarbar från början.

Operakällaren under en av sina glanstider på 1860-talet. ”Alla” var där i dåtidens kändisvärld. Men det var en tid då bara män hängde på barer. Då hade den piffats upp och flyttat upp en trappa i det gamla operahuset. Där fanns nu matbord, förutom diskserveringen, som det kallades.

Åven Operakällaren väckte August Blanches förtjusning när han skrev till ovanstående illustration i Ny illustrerad tidning

”Denna lokal är verkligen egen i sitt slag och icke ens i något jemnförlig med andra. Andra kallare hafva sina vissa kunder, sin särskildta samhällsklass, men operakällaren emottager folk of nästan alla samhällsklasser. Man ser vid dessa bord köpman och hantverkare, författare och konstnärer, embets- och tjänstemän, militärer saint till och med diplomater. Det dr en klubb for alla klubbar. Konversationen ar merandels högljudd, men det ena bordet generar icke det andra för det, det ena hor icke hvad det andra säger. Detr ett sorl som i en bikupa, men bien suga sin honung ur kornet, drufvan, hela växt- och djurriket. Man behöfver icke der, såsom på andra ställen, fråga hvad man är skyldig eller specificera hvad man förtärt. I samma stund något reqvireras, antecknas det of källarmästaren, som sällan lemnar sin disk och sin griffeltafla. Han ar tyst som muren, har ett vaksamt öga på allt, adderar och sopar ner pengar i sin låda, bland penninglådor. Spektakelaftnarne är sceneriet i denna sal ovanligt lifligt. Då kommer ’teaterströmmen’ och öfversvämmar disken. Det är suparnes, saltkarsmörgåsarnes och det bajerska ölets tid, man skulle äfven kunna tillägga: teaterkritikens, den påstående och dömande och expedierande. Der afgöres både pjesernas och skådespelarnes öde, ett slags tilltugg, som man icke behöver betala. Ju flera mellanakter, ju oftare kommer strömmen. Källarmästaren tycker också, mest om femaktspjeser, och detsamma ha alla bans företrädare tyckt.”

Först på 1870-talet snofsades den till och blev en litet finare restaurang. När Gustav III:s operahus revs i slutet på seklet flyttades etablissemanget in i den nya byggnaden och blev den lyxrestaurang den är idag, med MIchelinstjärna och allt. Då inrättades också den separata Operabaren och ett elegant Cafe, allt i vacker jugendstil.





Den först elektriska belysningen i Stockholm sattes upp 1878 i Blanches Café vid Kungsträdgården. Efter hand inrättades sedan små privata elverk tills Stockholms stads första elverk inrättades 1898 på Regeringsgatan.

Panikslagna aktieägare i gasbolaget hukar i det skarpa skenet från en elektrisk gatlykta.
Panikslagna aktieägare i gasbolaget hukar i det skarpa skenet från en elektrisk gatlykta.

Till en början var den elektriska belysningen mest en kuriositet, men av stort kommersiellt värde för t ex Blanches Café. Publiken strömmade till för att njuta av det starka ljuset.

Stadens första elverk, Brunkebergsverket blev snart otillräckligt när också spårvagnarna elektrifierades och en nytt större elverk drivet av ångmaskiner byggdes i Värtan. I början på det nya seklet började Stockholm dock gå över till vattenkraft och köpte ett vattenfall i Dalälven.

Den första elektriska gatubelysningen tändes hösten 1881 lagom till höstrusket. Dagens Nyhter rapporterade:

Det elektriska ljuset kastade den 16 september för första gången sina bländande strålar öfver Gustav Adolfs torg, Norrbro och Mynttorget. Den nya belysningen som varade från klockan 6 till 11, hade lockat en mängd åskådare till de upplysta platserna. Ehuru det torde vara svårt att avgöra huruvida det här använda Bruska systemet eller det vid Blanchs Café redan år 1878 tillämpade Jablochkoffska äger företrädet måste man i alla händer vitsorda de försökta lampornas höga ljusstyrka och i allmänhet jämna sken. På åskådarna gjorde det elektriska ljuset en sådan effekt att, ifall de efteråt kastade blicken på de mångarmade gaskandelarbrarna kring Gustav Adolfs staty, måste de ovillkorligen utropa: ”Hvad i all verlden har tagit åt gasen att den brinner så dåligt!”

Den elektriska gatubelysningen var billigare än gasljuset. Det behövdes inte heller några lykttändare. Det privata gasverkets aktier störtade därför och bolaget råkade i ekonomiska svårigheter. Men gasen blev dock kvar och driver de ännu idag populära gasspisarna.

Aldrig har Sverige varit närmare en revolution som sommaren 1743. Omkring 5000 beväpnade dalmasar intog huvudstaden och patrullerade gatorna tills de slogs tillbaka av armén.

Det styrande Hattpartiet som dominerades av högadeln hade just förlorat ett meningslöst krig mot kejsarinnan Elisabet av Ryssland. Ryssarna hade intagit Finland. Kejsarinnan gick med på att ge tillbaka det mesta av Finland om svenskarna valde en kusin till den nyvalde ryske tronföljaren. Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp var kandidaten.

Men bondeståndet riksdagens fjärde stånd ville annorlunda. De vill välja den danske kronprinsen Fredrik till tronföljare i Sverige. De hoppades att den gamla unionen mellan de nordiska länderna kunde återupprättas och att den skulle vara stark nog att stå emot det ryska imperiet. 

På den tiden var de flesta svenskar bönder och allmogen stödde idén med den danske tronföljaren som kung i Sverige. Man var rasande över att den ryska fiendens kandidat Adolf Fredrik skulle ta över tronen och bli ett redskap för kejsarinnan att dominera Sverige. 

Särskilt i Dalarna flammade upprorsandan upp. Inte minst för att Dalregementet  hade lidit stora förluster under kriget då svenskarna enligt brev sprang och sprang. Sårade och döda soldater hade legat i öppna båtar i snö och rusk på Strömmen och Skeppsbron, utan att någon tog hand om dem. Lik och sårade låg om varann och allt fler dog. 

Allmogen, folket var rasande, man hatade adeln som förtryckte dem och hade skickat ut dem i det meningslösa kriget. Budkavlar gick runt landskapet och snart samlades en bondehär. Beväpnad med gamla musköter, spikklubbor och liar tågade de till Stockholm, På vägen plundrade de militära magasin på vapen. Upproret understöddes snart också av bönderna i Uppland, Västmanland och Sörmland, som förberedde sig att tåga mot huvudstaden.

Kongl. Flottan drar in på Strömmen. Stadsholmen i bakgrunden

Kung Fredrik själv red ut och försökte övertala bondehären att vända. Förhandlingarna lyckades inte och dalabönderna lade beslag på två kanoner och strömmade in i staden. Slutligen ockuperade de Norrmalmstorg (senare omdöpt till Gustav Adolfs torg) mittemot det ännu inte färdigbyggda Slottet. De inkvarterade sig också i de omgivande borgarhusen, många ofrälse borgare i Stockholm sympatiserade med upprorsmännen. Det var i princip folket mot adeln. På kvällarna drog dalkarlar fulla genom gränderna, tiggde och rånade. Det var en tid då praktiskt taget alla var ständigt berusade.

Flottan och flera regementen kallades in av regeringen och snart stod trupperna skjutklara. Bland de adliga officerarna, andra fanns inte på den tiden var åsikterna delade om hur våldsamt man skulle gå fram mot upprorsmännen. Soldaterna i Västmanlands regemente ställde gevär vid fot, och ropade: ”Det är våra föräldrar bröder och släktingar – vi skjuta intet på dem!” Älvsborgs regemente var medgörligare mot överheten och snart var skottlossningen igång, sedan ett skott från upprorsmännen gått igenom hatten på en officer, som senare dog. Kanoner sköt druvhagel som plöjde blodiga rännor i den tätt sammanträngda massan i vita, grå vadmalströjor på torget. Skrik och jämmer hördes vida omkring.

Flera upprorsmän hade redan övertalas att ge sig av från platsen, de övriga sprang nu runt med kulorna visslade kring öronen.. Flera stupade och panik utbröt och de som kunde försvann uppför Norrmalm. Många kastade sig i Strömmen och drunknade. Några blev tillfångatagna men släpptes senare. Värre gick det för dalregementets upproriska soldater. De fick slita spö, men skonades till livet. 

Sedan upproret på torget krossats vände upprorsmännen från de kringliggande landskapen tillbaka hem. Några båtar och pråmar från Eskilstuna med upprorsmän stoppades av kronans barkasser och snart hade lugnet lagt sig på ytan i riket. Regeringen vågade inte provocera och lät de upproriska fly hem utan att förföljas. En överste Wrangel som slutit sig till de upproriska och deltagit i tåget avrättades.

Adolf Fredrik blev vald till tronföljare av alla stånden. Men därmed var friden inte återställd, danskarna ryktades försöka uppvigla folket i bygderna och missnöjet med adelsväldet jäste. Regeringen valde följande år den skamliga åtgärden att kalla in ryska trupper till stöd och låg förlagda till bl a Norrköping.

Händelsen fick efteråt den cyniska beteckningen ”Stora Daldansen” efter de hoppande och skrikande och döende dalkarlarna på torget.

När Gustav II Adolf stupar 1632 inleds en munter tid för adeln i Sverige. Aldrig förr eller senare ska Stockholm få skåda så stora inkomstskillnader mellan herrar och folk, aldrig ett sådant storslaget slöseri. Rika adliga plutokrater tar över riksstyrelsen under ett par decennier med mest minderåriga eller frånvarande monarker.

Wrangelska palatset ligger kvar på Riddarholmen och är säte för Svea Hovrätt. De dekorerade fasaderna är idag avskalade. Stick av Erik Dahlberg i Suecia Antiqua et Hodierna.

Ännu kan spåren av adelns stora fest i Sverige avläsas i alla de palats den lämnade efter sig i Stockholm. På Riddarholmen trängdes palatsen. Det största var den Wrangelska med sina två runda torn mot Riddarfjärden, där man från början kunde landa med båt. Lämpligt nog för att man därifrån kunde låta sig ta med båt till ättens Skokloster inåt Mälaren.

Slottet hade från början rikt dekorerade fasader, nu avskalade. Efter den stora slottsbranden 1697 blev det till och med kungligt residens tills det nya slottet blev inflyttningsklart, vilket skulle dröja till 1750-talet. Idag är det säte för Svea Hovrätt. På kullen ovanför byggde ståthållaren Schering Rosenhane sitt mer modesta palats. Det hade sällskap med Sparre och Cruus. På andra sidan bron till Gamla stan låg det pampiga Riddarhuset och det Bondeska palatset. Där har numera högsta domstolen säte.

Vid Strömmen mitt emot Slottet där Karl den XII:s torg nu ligger låg Magnus de la Gardies Makalös i holländsk renässansstil, snart omodern, konkurrenternas palats var byggda i mer klassiskt inspirerad barock. Det Bååtska palatset på Blasieholmen överblickade ursprungligen Strömmen, men skyms nu av Grand Hôtel.

Bååtska palatset som det avbildas i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua. Idag är det dolt av Grand Hôtel. Det ägs idag av Frimurarorden.

Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen 1632 kunde varje skolbarn rabbla för inte så länge sedan. Däremot inte att han vägrade använda sina glasögon offentligt och red vilse i dimman. I alla fall hade han bara en arvinge, Kristina som bara var sex år.

Den gamle kanslern Axel Oxenstierna och rikets största jordägare och penningmagnater tog över förmyndarregeringen för den lilla. Och det gjorde de så gärna. Med stor energi lyckades de överföra stora delar av rikets jord i egna händer. Samtidigt gick 30-åriga kriget på nere i Tyskland ända till 1648. Alla fromma förevändningar från Gustav Adolfs tid glömdes. Kriget var nu en stor affär för den svenska krigaradel som ledde landet.

Adelspalatsen fylldes av krigsbyte. Den mognande drottningen fyllde Slottet Tre Kronor med konstskatter från plundrade slott och städer.

Kristina var en kultiverad dam som lyckades locka till sig utländska lärde och konstnärer. Den mest berömda, filosofen René Descartes, dog snart i lunginflammation. Kristina tröttnade på de barbariska svenskarna och deras dystra lutherdom och abdikerade 1656. Hon konverterade till katolicismen och levde resten av sitt liv utomlands med Rom som bas. Hon gjorde en av 1600-talets mest uppmärksammade karriärer som femme  fatale och mecenat.

Det största klippet var Lennart Torstenssons plundring av Prag 1648 i 30-åriga krigets slutskede. Det mesta av den kejserliga borgens väldiga konstskatter fördes till Sverige. De främsta konstverken valdes ut till drottningens gemak  på Tre kronor.

Ännu härstammar många av de främsta verken i Nationalmuseums samlingar från ”drottning Kristinas samling”, som det heter på skyltarna. Det var mest nordeuropeisk konst som blev kvar när Kristina lämnade landet, den italienska konsten ansåg hon var noblare än den råa germanska .

Hennes fester och praktfulla hovliv gick till historien. Stjärnan vid hovet var rikets mäktigaste man Magnus Gabriel de la Gardie, en blond krigsgud och svåröverträffad festprisse. Han bodde i palatset Makalös på andra sidan Strömmen från slottet sett och var landets största jordägare, då synonymt med rikedom.

Utlänningar som besökte Stockholm kritiserade de rika för deras  slösaktighet. Svenskarna ansågs dåliga på att investera de ville helst festa upp de nyvunna rikedomarna. Seriös affärsverksamhet fick skötas  av invandrade och dugliga, mest holländska, borgare. De sögs snart upp i det adliga ståndet.

Ett och annat av bestående värde uträttades dock: Axel Oxenstierna grundade ett kungligt postverk år 1636. Stockholm förbands genom den  kungliga posten med hela det vidsträckta riket. Postmästaren i Stockholm  gav också ut den första svenska tidningen Post och Inrikes Tidender, ”Postgumman”, en av världens äldsta tidningar som längr levde kvar som Post- och Inrikes Tidningar.

De nya breda gatorna i huvudstaden fylldes av eleganta karosser och pråligt klädda nyrika.

Efter Kristina valdes hennes kusin Karl X Gustav som konung. Han var mest borta och krigade och lät adeln fortsätta sin fest för livet när den var hemma från slagfälten.

Omkring 1660 nådde det svenska stormaktsväldet sin höjdpunkt i och med att Östersjön blev ett svenskt innanhav och Skåne för gott lagts till det svenska riket och Danmark plundrats. Nu var Stockholm utan konkurrens Nordeuropas metropol.

Regeringarna i Sverige gjorde allt för att den så skulle bli, huvudstaden gynnades medvetet på andra städers bekostnad.

Men det välde som styrdes från Stockholm var i grunden för stort för ett land med en befolkning på två miljoner människor utspridda över Europas till territoriet största rike. Med Karl XI inleddes slutakten i det förvuxna  väldets historia.

När Karl XIV Johan låg lik på Kungliga Slotet 1844 blev trängseln så stor att en kvinna trampades ihjäl. Då infördes en nyhet, stå i kö.

Efter begravningen kastade myndigheterna ut så kallade begravningspenningar till massorna. Också då blev det tumult. I förgrunden på Slottbacken ses busarna slåss.om mynten.

När Karl Johan den förste Bernadottekungen dog hörde det till tidens sed att kungen skulle stå lik på slottet. Människomassorna strömmade till och trängseln blev så stor att soldaterna i slottsvakten tappade kontrollen. En kvinna som efterlämnade make och barn blev trampad till döds av en grupp sjömän av vilka flera anhölls. Flera personer blev också skadade och fick sönderrivna kläder och blev offer för ficktjuvar.

Till slut lyckades man ställa upp barriärer och folkmassan fick inordna sig i vad tidninarna imponerat kallade faire la queu, stå i kö. Aftonbladet berättade att i Paris stod man i kö vid nästan vartenda tillfälle då någon större trängsel kunde komma ifråga. Nu prövades åtgärden och de köande släpptes fram flockvis till likbåren och förbjöds att stanna upp. Åtgärden blev så lyckad att Aftonbladet hoppades ”att samma mojäng kunde en gång för alla vinna burskap även härstädes”.

Någon kö gick inte att anordna när en ridande officer skulle kasta ut de sedvanliga begravningspengarna sedan kungen väl begravts. Också då uppstod våldsamma slagsmål på Slottbacken om de utkastade pengarna.