oktober 2010 – Stockholms Historia av Lars Fimmerstad

In Bygga och bo

Vattenledningar framsteg för folkhälsan i osund stad

När vattenledningen kom till Stockholm var det ett enormt framsteg för folkhälsan. Det första vattenverket vid nuvarande Södersjukhuset pumpade vatten från Årstaviken och filtrerade det i dammar innan det sändes ut i nylagda ledningar. Verket invigdes 1861 av kungen.

Huvudgatanm och det ledande promenadstråket Drottninggatan grävs upp för att lägga vattenledning 1861.

Det var läkarsällskapet som först slog larm vid ett möte 1851. Friskt vatten och bättre renhållning var nödvändigt för att bringa ner de höga dödstalen i infektionssjukdomar. Det stora föredömet som i det mesta i modern stadsbyggnadskonst var London, Europas första miljonstad. Stadens tjänstemän begav sig på studieresor dit och inhämtade de nödvändigaste kunskaperna.

Efter några års politisk strid där de konservativa motståndarna till att Stockholms stad skulle bekosta vattenverk och ledningar till de fattiga stadsdelarna hävdade att projektet var ”ren kommunism” beslutades i alla fall att en ”vattenborg” skulle byggas vid Årstaviken på Södermalm ungefär där nuvarande Södersjukhuset ligger.

Huvudvattenledning dras under Norrström kring förra sekelskiftet. I bakgrunden byggs den nya riksdagen.

De förmögna ansågs ha tillgång till goda brunnar och hade tjänstefolk som bar in det i husen och ansåg sig inte vara behov av någon vattenledning. De fattiga fick ofta gå långa sträckor till stadens brunnar, som de på Stortorget eller Brunkebergstorg. Brunnarna var dock viktiga civila monument och formgavs ofta av stadens främsta arkitekter.

Skämttecknaren tyckte det var väldigt roligt när vattenledningen testades

Oftast öste man helt enkelt vattnet direkt ur fjärdarna. Men där tömdes också soporna och latriner, på klappbryggor överallt längst stränderna låg kvinnor och tvättade kläder och trasmattor. Bryggerier och verkstäder tömde sitt förorenade vatten rakt ut i fjärdarna. Detta ledde till ständiga epidemier av mag- och tarmsjukdomar, i värsta fall kolera, som den stora epidemin 1850. Stockholm ansågs vara en av Europas mest ohygieniska städer och endast inflyttningen hindrade folkmängden från att sjunka. Barnadödligheten var så hög som 30 procent och livslängden skrämmande kort.

Med de nya vattenledningarna blev hygienen bättre. I det nya verket vid Årstaviken pumpade ångmaskiner upp vattnet från sjön till en stor reservoar varifrån det leddes till dammar där det filtrerades innan det sändes ut i de nylagda vattenledningarna. Från börjans gick inte ledningarna direkt till bostäderna i enklare stadsdelar utan kranar utspridda i kvarteren försåg hushållen med vatten. Från och med nu fick stockholmarna också vänja sig vid en företeelse som sedan dess följt dem genom historien: de uppgrävda gatorna!

Inte minst ansågs vattenledningarna också vara betydelsefulla för brandförsvaret. Vattenposter som man kunde koppla brandslangar till anlades därför med jämna mellanrum längs gatorna.

Arbetet med att lägga ledningar gick oförtrutet vidare. Nya vattenverk anlades vid fjärdarna och reservoarer byggdes på bergen. Vattenledningarna drogs i nybyggda hyreskaserner först till trappuppgångarna och från och med 1900-talet ända in i köken. Med det nya seklet började också badrum och vattenklosetter långsamt slå igenom i bättre bostadsområden.

Redan efter det första vattenverkets invigning tyckte man sig se en förbättring av hygienen i staden: ”Vår huvudstad har under den förgångna sommaren hållit sig ovanligt frisk och sund”, tyckte sig en tidning kunna konstatera redan året efter vattenverkets tillkomst.

In Arbete och pengar

Varuhusen NK, Åhlén & Holm och Pub revolutionerar köpenskapen

Varuhusen kom till Stockholm med Joseph Lejas Pariserbazar på Regeringsgatan redan 1852. Hans arvingar i familjen Sachs startade så småningom Nordiska Kompaniet, vars första varuhus låg vid Stureplan, för att 1915 flytta till det välkända stenpalatset på Hamngatan. Samma år startade Åhlén & Holm på Södermalm.

Det första Nordiska Kompaniet vid Stureplan, nuvarande Johnsonhuset — Det första NK vid Stureplan, numera Johnsonhuset

Herr Leijas varuhus var en sensation för sin tid men riktigt imponerande blev inte varuhusen förrän det av Ferdinand Boberg ritade NK-huset öppnade dörrarna 1915. Nordiska kompaniet hade då blivit internationellt med varuhus under åren före den ryska revolutionen i både Sankt Petersburg och Moskva. Länge kunde man läsa under ett vapen med den ryska dubbelörnen över ingången på hamngatan att man var leverantör till det kejserliga ryska hovet.

Ferdinand Boberg var arkitekten på modet och hade nästan monopol på storslagna byggen i Stockholm i början på 1900-talet. Ännu minner namnet ”Bobergska Matsalen” på NK om husets skapare med sina eleganta boaserier ritade av honom själv.

För att göra plats för den nya byggnaden offrades det gamla Sparreska palatset från 1700-talet. Det hade under sina sista dagar inrymt den uppskattade varitélokalen Sveasalen. Där ägde några av de första biografföreställningarna i Stockholm rum.

Inte mindre än 1500 personer arbetade i det nya varuhuset när det öppnade och första dagen besöktes av 35 000 personer med kung Gustav V i spetsen. NK blev med åren tongivande för den kommersiella smaken. Det hade sina egna skrädderier, NK:s franska damskrädderi praktiskt taget styrde modet i de förnäma kretsarna i huvudstaden., Engelska herrskrädderiet likaså.

Möbelavdelningen med NK inredning var tongivande ända fram till 1970-talet. Man hade egen tillverkning av möbler och fasta inredningar i Nyköping. Bl a skapade man inredningarna till Svenska Amerikalinjens M/S Kungsholm och möblerade hos Zarah Leander och Gösta Ekman d.ä. NK:s mannekänguppvisningar var det mest ansedda i staden. Varuhuset hade också Stockholms första rulltrappa.

Livet på varuhuset under mellankrigstiden skildras fängslande i Sigfrid Siewertz’ roman Det stora varuhuset(1926). Institutionen NK var en av de ledande i Stockholm och borgerligheten talade om att gå till ”Kompaniet” och handla. Man lämnade då inte varuhuset med kassar i hand, de inköpta varorna skickades med bud till kundens bostad. Särskilt inte en herre kunde på den tiden bli sedd på gatan med ett paket eller en påse i handen! Mot slutet av 1900-talet deklinerade varuhuset, det gick helt enkelt inte att få ekonomi i exklusiviteterna längre under de 1900-talsdecennier då den övre konsumentgruppen för en tid hade beskattats bort. Överhuvudtaget ansågs varuhus, affärer där man sålde allt inte längre vara ett fungerande koncept.

Nordiska Kompaniet omvandlades slutligen 1991 till ett rent fastighetsbolag. Huset blev en köpgalleria för olika inhyrda butiker, fortfarande dock med en hög nivå. Men den forna glansen är sedan länge försvunnen. Det var just utanför en sådan butik: Filippa K som utrikesminister Anna Lind så tragiskt mördades av en vettvilling år 2003.

Om NK var ett reservat för den högre borgerligheten så var Paul U Bergströms (1860 – 1934) PUB ett folkligt varuhus som byggdes under flera år innan det öppnade 1925. Paul U Bergströms liv var en sann framgångssaga. Son till en gårdfarihandlare började han redan som 16-åring som bodbetjänt vid Hötorget. Det var då det stora marknadstorget i Stockholm dit bönderna kom från den omgivande Mälardalen med sina kärror med allehanda trädgårdsprodukter. Kring torget låg affärer där bönderna passade på att handla begagnade kläder och brickabrack till hemmet.

Hötorget vid mitten av 1800-talet med böndernas varukärror. Höbalen till höger visar hur torget fick sitt namn. Här såldes hö till stadens alla draghästar. Husraden till vänster är platsen för det nuvarande PUB-varuhuset/gallerian.

Den unge Paul övertog med tiden affär, efter affär vid torget med dess saluhall, som revs efter andra världskriget för att ge plats åt det nya Hötorgscity. På 1920-talet var det dags att samla verksamheterna till ett ståtligt nybyggt varuhus. Paul U Bergström var en av de första som sålde färdiggjorda kläder i olika storlekar: konfektion. Han hade också fasta priser, noggrant angivna vid diskarna. Han skulle märkligt nog också bli känd genom en av de mannekänger han städslat för att visa upp konfektionskläderna bl a i en tidig reklamfilm: en fröken Greta Gustafsson sedermera känd som Greta Garbo.

Också PUB-varuhuset, med sin funkistillbyggnad på baksidan, har på senare år blivit en shoppinggalleria med enskilda butiker.

Postorderkungen Johan Petter Åhlén och hans kompanjon Erik Holm i Insjön, hade gjort succé med den berömda ”Kungatavlan” föreställande Oscar II med familj, som inte fick saknas på något utedass, och att per postorder sälja det nya modet svenska flaggor till svenska gårdar och villor. Även de två kompanjonerna kastade sig med framgång in i den nya varuhusbranschen och startade Åhlén & Holm vid Ringvägen i Stockholm. Här i det då proletära Södermalm blev man ett begrepp för billigvaruhus. På 1930-talet startade man kedjan Tempo, med sin första butik på det förnäma Östermalmstorg. Nu kunde pauvres honteux i den förnäma stadsdelen smyga in och handla billigt.

Både NK och Åhléns är kända för sina klockor som blivit landmärken i staden. NK:s roterande gröna neonlogga satt ursprungligen på Telefontornet på Brunkebergsåsen, också det rivet på 1960-talet efter en brand. Då flyttades klockan till sin nuvarande plats på fastighetens tak. Åhléns röda klocka syns fortfarande vi korsningen Götgatan/Ringvägen. Affärskedjan lever kvar, nu under namnet Åhléns, med sitt största varuhus, fortfarande ett riktigt varuhus med alla sina avdelningar. Mest känd är det idag för sin livsmedelsavdelning, Stockholms största. Åhléns tillhör idag Sveriges rikaste kvinna Antonia Axelson-Johnson. Byggnaden som uppfördes i samband med rivningen av Nedre Norrmalm på 1960-talet har under åren placerat sig väl i tävlingar om titeln Stockholms fulaste byggnad.

In Kultur och media

Artur Hazelius, Nordiska Museet och Skansen

I sista stund räddade Artur Hazelius undan föremålen från en försvinnande allmogekultur. Till slut samlade han på hela byggnader och gårdar. Resultatet blev Nordiska Museet och Skansen, världens första friluftsmuseum med många efterföljare.

Arthur Hazelius på tiggarstråt är texten till denna karikatyr av Fritz von Dardel (1817-1901) som i mitten på 1800-talet skildrade Stockholmslivet i kvicka teckningar. Hazelius blev känd för sitt ihärdiga insamlingsarbete. Projekten slukade pengar.

Under andra halvan av 1800-talet moderniserades Sverige hastigt. Det var inte bara i städerna som den nya tiden förändrade det mesta. På landsbygden försvann det gamla bebyggelsearvet och allmogekulturen. Gårdarna revs och ersattes med tidens av Schweizervillor inspirerade byggnader. Fabriksmöbler och nya jordbruksredskap skickade en månghundraårig allmogetradition bokstavligen talat på sophögen. Bönderna spolade knätofsarna och kurbitsmålandet.

Den unge akademikern Artur Hazelius (1833–1901) som från början var språkvårdare såg med förskräckelse denna utveckling och började ihärdigt samla föremål från bondekulturen. Alla artefakter han kom över samlade han in. Hans far hade varit medlem i Götiska Förbundet, den första nationalromantiska rörelsen och varit mån om att den uppväxande stockholmspojken Artur skulle resa runt i hela riket och insupa den fosterländska folkloristiken.

Han vansläktades sannerligen inte. På en resa i Dalarna 1872, som ansågs vara mer pursvenskt än något annat landskap, fann han till sin förskräckelse att till och med där försvann allmogekulturen. Hazelius började genast samla på sig alla gamla föremål och kläder han kunde få tag på.

Nästa år 1873 började han i liten skala ställa ut sina föremål i lokaler på Drottninggatan i Stockholm. Ambitionen växte och så småningom byggde han upp hela allmogeinteriörer med vaxdockor i folkdräkter.

Artur Hazelius första folklivsutställningar i lokalen på Drottninggatan blev en stor succé hos stockholmspubliken.

Projektet slog an. 1880 donerade Hazelius samlingarna till staten. Han fick stöd och Nordiska Museet grundades med honom som ledare. Ambitionerna fortsatte att öka och snart kunde Hazelius samla inte bara föremål utan hela byggnader och gårdar, Seglora kyrka och stadskvarter som han lät montera ner och bygga upp på Skansberget på södra Djurgården. Där kunde friluftsmuseet Skansen öppnas 1891.

Projektet var givetvis mycket kostsamt. Artur Hazelius uppgav själv mot slutet av sitt liv att han med personlig garanti lånat cirka tre miljoner kronor ( 40-50 milj i dagens penningvärde ) för att åstadkomma sitt livsverk. Han arbetade också dag och natt och dog, kanske delvis av överansträngning vid bara 67 års ålder.

När Skansen öppnades hade Artur Hazelius vidgat sitt perspektiv. Det gällde att för eftervärlden bevara hela svenska folkets kulturarv från gångna tider. Medan bondstugorna återuppbyggdes på skansen så fick det nya Nordiska museet också ställa ut borgerliga inredningar, ofta från hus som skulle rivas.

Under den första stora riviningsepoken i Stockholm i slutet på 1800-talet då den äldre småhusbebyggelsen på Söder- och Norrmalm fick ge vika för nya palatsliknande hyreshus och ståtliga boulevarder var Hazelius framme och räddade 1700-talsbyggnader som som återuppstod som ett ålderdomligt stadskvarter på Skansen.

Till slut ville Hazelius också samla även de försvinnande vilddjuren. Resultatet blev en liten djurpark där bland andra vargar, älgar och särskilt björnar väcker barnens förtjusning.

Skansen fick till och med kritik av onda tungor som ansåg att han friat för mycket till publiksmaken men de stora besökssiffrorna var givetvis viktiga för projektets framgång.

Trots att Artur Hazelius var en nära nog besatt patriot (från början av åtminstone allnordisk omfattning) blev Skansen inte bara en nationell framgång utan även en världsberömdhet. Samma industrialisering och moderniserande av jordbruket och landsbygden skedde över hela Europa. Så i nästan alla nationalstater i Europa anlades med tiden friluftsmuseum med Skansen som förebild. Om sanningen ska fram var inte Hazelius Skansen det allra första friluftsmuseet. Oscar II hade initierat en liknande etnografisk park i sin norska huvudstad Kristiania några år tidigare. Alltså dagens Oslo.

Artur Hazelius ansågs redan i sin livstid som en förgrundsgestalt i den nationalromantiks rörelse som svepte över Sverige under särskilt senare delen av 1800-talet och tiden till och med Första världskriget. Han hade ett finger med i allt som hade nationell inspiration och gynnade folkdans och folkmusik, folkdräkter och inspirerade nostalgisk arkitektur.

Sedan det öppnade har Skansen och i dess skugga i någon mån Nordiska Museet varit en av Stockholms största publikmagneter tills Vasavarvet trängde sig upp som konkurrent. Fortfarande i slutet på 1900-talet flyttas då och då någon etnografiskt intressant byggnad, som en gammal folkskola, en skånegård eller en lanthandel till området.

Villan där Hazelius dog 1901 är fortfarande tjänstebostad för Skansenchefen. Han är också begravd på Skansen.

In Bygga och bo

Rika Wilhelmina köpte sig greve och palats

Genom Wilhelmina von Hallwyl skulle Norrlands gröna skogar förvandlas till ett av Stockholms sista palatsbyggen. Fyllt av konstskatter är Hallwylska palatset idag ett uppskattat museum.

Halawylska palatset museet Stockholm Wilhelmina von Hallwyl — Gallren för nedervåningens fönster på Isak Gustaf Clasons ventianska fasad fick en samtida skämtare att undra om överklassen bodde så trångt att sängavlarna stack ut.

Wilhelmina von Hallwyl föddes in i bruksfamiljen Kempe som under det sena 1800-talets svenska boom inom träexporten skulle bli en av Sveriges rikaste. Järvägarna byggdes, de behövde syllar, de växande storstäderna behövde virke, virke. Sveriges skogar höggs ner och exporterades.

Den unga Wilhelmina Kempe var enda arvtagare till en jätteförmögenhet. Hon var alltså rik, nu ville hon också bli fin. Först fann hon en man, riksgreven Walter von Hallwyl som hon träffade på en kurort i Tyskland. Walter importerades till Sverige och deltog aktivt i driften av de kempeska bruken. Nu var Wilhelmina grevinna.

Nästa steg mot stjärnorna var att bygga ett palats. En av de arkitekter som i slutet på 1800-talet var slottsarkitekten framför andra var Isak Gustaf Clason. Nordiska museets arkitekt hade gjort sig ett namn genom att fara runt i landet till slott och herresäten och återställa eller ge dem en renässans- eller barockprägel de en gång haft eller aldrig haft. I förekommande fall skapade han helt nya gambla slott. Mer anspråkslösa klienter kunde nöja sig med att åtminstone låta Clason inreda ett pampigt ålderdomligt bibliotek eller en matsal värdig riddare.

Denne expert på eklektisk arkitektur med tonvikt på slott var det självklara valet för paret von Hallwyls bygge av vad som skulle bli Sveriges kanske mest påkostade privatbostad.

Vid den nyanlagda Berzelii Park växte nu upp ett venetianskt, eller kanske är det moriskt, palats i röd sandsten under de sista åren av 1800-talet. Clason fick fria händer att rita skulpterade paradtrappor, praktfulla salonger i nybarock och nyrokoko. Innertaken försågs med plafondmålningar av Julius Kronberg, konstprofessorn som var expert på just nybarocka tak, som det i den nya operans salong och andra praktbyggen.

Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl ( 1844-1930)

Hur överdådig än den fasta inredningen i palatset blev, mest bekant och beundrat skulle det bli för Wilhelmina von Hallwyls omfattande samling konsthantverk och antikviteter. Även ett konstgalleri inreddes så småningom på vinden i kägelbanan, men när det gällde tavlor blev sorgligt nog grevinnan litet förd bakom ljuset, många påstådda mästare i samlingarna är av tvivelaktigt ursprung.

Wilhelmina anlitade konsthandlare och experter, skummade Bukowskis och andra auktionshus och fyllde sitt hem från golv till tak. Med tiden fick betjäntrum och förråd, källare och vindar tas i anspråk och byggas om till nya utställningsrum. Silver, det yppersta porslin praktfulla möbler och lampkronor, allt gjorde hemmet till ett féeri.

Efter grevinnans död 1930 – symboliskt nog under den stora funkisutställningen i Stockholm som medförde genombrottet för den moderna arkitekturen i Sverige – upptäcktes till och med en hoprullad antik målning i salig grevens badrum. Man hade inte funnit plats för den. Badrummen var i sin tur en märkvärdighet för sin tid, fullt modernt med water closet, badkar, kallt och varmt vatten. Givetvis hade palatset också elektriskt ljus och centralvärme genom varmluft som cirkulerade genom diskreta gallerförsedda öppningar.

Redan under sin livstid hade Wilhelmina von Hallwyl donerat palatset till staten för att det skulle bli ett museum tillgängligt för alla. Hon bodde dock kvar i tio år till sin död, sysselsatt med att katalogisera de väldiga samlingarna. Inte bara de värdefulla konstföremålen bokfördes utan varje sopborste och dammtrasa.

Hennes ambition var att huset skulle visa varje aspekt av tillvaron i en förmögen familjs liv på denna tid. Kläderna hänger därför kvar i garderoberna, sängarna är bäddade, i vinkällaren ligger buteljerna kvar och köket finns alla utensilier klara att använda, i garaget står den stora vitlackerade mercedesen från tidigt 1900-tal färdig att starta på den yttersta dagen. I kontoret som också tjänstgjorde som koncernhögkvarter står paret Hallwyls gemensamma skrivbord där de satt på var sin sida och skötte sina omfattande affärer.

Varje kvadratcentimeter av palatsets väggar är bearbetad av stenhuggare och träsnidare, förgyllare och plafondmålare. Stora salongen är möblerad med svenska 1700-talsmöbler i rokoko och har en specialtillverkad Steinwayflygel.. — Varje kvadratcentimeter av palatsets väggar är bearbetad av stenhuggare och träsnidare, förgyllare och plafondmålare. Stora salongen är möblerad med svenska 1700-talsmöbler i rokoko och har en rikt förgylld specialtillverkad Steinwayflygel..

Palatset är idag ett av Stockholms mest uppskattade museum, en förverkligad dröm om ett idealiskt boende från en svunnen tid. På sommaren äger också små konserter eller operaföreställningar rum i palatsets stora paradsalong en trappa upp respektive på dess gård.

In Arbete och pengar

Régis Cadier och Stockholms första storhotell: Grand Hôtel

Uppvuxen på ett värdshus i Alperna kom Régis Cadier till Stockholm och blev kunglig hovkock. Snart öppnade han Stockholms första riktiga restaurang. Och 1874 startade han Grand Hôtel. Det var det första stora hotellet i Stockholm av kontinentalt snitt. Snart 140 år senare är det fortfarande stadens främsta hotell.

Grand Hôtel var ursprungligen klätt i ljus sten och var rikt utsirat i nybarock. Vid en ombyggnad på 1920-talet ansågs det dock omodernt och fasaden skalades av och putsades.

Det som betecknats som Stockholms första restaurang av kontinentalt snitt Trois Frères Provençaux skulle kommas ihåg inte minst för en nyhet: servetter. Varje gäst fick här en egen servett vid bordet. Tidigare påstås det hade värdshusen och matlokalerna en handduk hängande vid utgången där alla gäster kunde torka av sig om munnen när de gick.

1859 tog Cadier över arrendet på det nybyggda Hôtel Rydberg vid Gustav Adolfs torg. Även det blev det första i sitt slag: ett hotell av Parisisk elegans. En vattenledning försörjde hotellets badrum på nedre botten med egen badmästare. Gasljus strålade i hela hotellet. Det hade också en bar Rydbergs Bar som blev en fashionabel träffpunkt för det märkvärdiga Stockholm.

Norrbro framför hotellet med sin länga av basarer var också det stora promenadstråket i gaslyktornas sken. Där flockades också de prostituerade.

Hôtel Rydberg vid Gustav Adolfs torg vid förra sekelskiftet. Under markisen till höger låg den berömda baren.

Men Cadier slog sig inte till ro med att ha skapat Stockholms första moderna hotell. I början på 1870- talet började han bygga vad som framstod som ett gigantiskt projekt, det nya storhotellet som skulle få Namnet Grand Hôtel när det invigdes 1874.

Enligt en sägen från tiden skulle man varje dag under bygget se Régis Cadier lämna Hôtel Rydberg tillsammans med en vaktmästare som på en kärra körde en kista med silvermynt ner till byggplatsen där arbetarna erhöll sin daglön.

Hotellet besöktes när det öppnats av kung Oscar II och hans söner prinsarna som gick igenom hela hotellet under två timmar.

Vid öppnandet hade det 315 rum för resande, en för tidens Stockholm svindlande storlek. Hotellet hade också ett bad med simbassäng och gasljus och rinnande vatten i alla rummen. En annan oerhörd modernitet var luftkonditionering. En ångmaskin drev en fläkt som blåste frisk luft genom lutftrummor till restaurangerna och rökrummen.

Det lider intet tvifvel att detta ståtliga hotell tål jemförelse med Europas förnämsta hoteller och i vissa afseenden

öfverträffar flere af dem i beqvämlighet, smakfull och dyrbar inredning.

Så skrev Svenska Familjejournalen efter invigningen.

Den beundran samtididen kände inför det nya Grand Hôtel syns i Illustrationen till Svenska Familjejournalens reportage. Här framträder hotellet som ett sagoslott.Den beundran samtiden kände för Grand Hôtel återspeglas också i Svenska Familjejournalens illustration som får det att framstå som ett sagoslott. Oscar II fann också att det kunde mäta sig med hans eget slott tvärs över Strömmen. — Den beundran samtiden kände för Grand Hôtel återspeglas också i Svenska Familjejournalens illustration som får det att framstå som ett sagoslott. Oscar II fann också att det kunde mäta sig med hans eget slott tvärs över Strömmen.

Under senare år har det intilliggande Bolinderska Palatset, länge tillhörigt Kungliga Automobilklubben KAK, köpts in och infogats i hotellet.

Många av hotellets festlokaler har spelat en stor roll i Stockholms sällskapsliv. Den första nobelmiddagen hölls i hotellets spegelsal år 1901. Under mellankrigstiden på 1900-talet var Vinterträdgården med dansrestaurangen Grand Royal känd för sitt thé dansant. Det var där Karl Gerhards jazzgosse vippade med sin lilla stjärt i synkoper. Under 1930-talet hade Grand Royal sin storhetstid som nattklubb där det eleganta Stockholm dansade till de saxofonbrusande storbandens swingrytmer.

När hotellet öppnade blev det genast en succé och har sedan dess aldrig upphört att vara Stockholms förnämsta hotell, idag kallar det sig femstjärnigt.

Att bläddra i dess gästböcker är en upplevelse, här finns ”alla”. Grand är just ett av de hotell där ”alla” har bott. I vip-gästböckerna har de prominenta gästerna skrivit små hälsningar. Ja, Greta Garbo och Winston Churchill bodde där, liksom kungar och presidenter, världens främsta författare och vetenskapsmän, filmstjärnor och operasångare, alla, alla.

Till ”alla” hör givetvis nobelpristagarna som är självskrivna gäster på hotellet. Välkänd är ceremonin varje år när årets gästande nobelpristagare uppvaktas av en skräckinjagande lucia med ljus i hår.

In Katastrofer och hemskheter

Kristina Nilsson vållar panik och dödsfall

Hemska scener i Grand Hôtel när offren för paniken bärs in till det provisoriska lasarettet.

Mellan 30-50 000 människor hade trängt ihop sig på Strömkajen framför Grand Hôtel denna ödesdigra kväll den 23 september 1885. Madame Kristina Nilsson, den svenska världsstjärnan hade lovat sjunga från balkongen.

Genom tidningspressen och de allt större teatrarna och konsertlokalerna växte den moderna kändiskulten fram på allvar under 1800-talet. Då som nu var Sveriges bidrag till världens celebriteter ofta sångerskor. Kristina Nilsson (1843 – 1921), torparflickan från Småland, blev en av Europas största operasångerskor. Hon var engagerad vid Stora Operan i Paris och turnerade i Amerika och Ryssland. Hon slutade sina dagar som grevinnan Casa de Miranda och hade ett slott på Rivieran och hus i Paris.

Kristina Nilsson sedermera gift grevinnan Casa de Miranda

Vid några få tillfällen gästspelade hon i Stockholm och orsakade väldiga folksamlingar. Den ödesdigra septemberaftonen 1885 hade hon en bejublad konsert på Musikaliska Akademien. Hon hade lovat stockholmarna att sjunga gratis efter föreställningen från balkongen på Grand Hôtel. Redan på eftermiddagen började det samlas en folkmassa utanför hotellet.

Fram emot tiotiden uppskattades folkmassan enligt samtidens tidningar till från 30 000 – 50 000 personer. En tidning beskrev massan som en enda orörlig klump som svajade fram och tillbaka. Också de omkringliggande gatorna fylldes av folk. Fru Nilsson kom ut på balkongen och jublet bröt lös. Hon avhöll sin konsert och allt var väl. Men när folkmassan efteråt skulle bege sig från platsen utbröt panik. Sexton kvinnor trampades ihjäl och ett åttiotal skadades. Foajén på Grand Hôtel förvandlades under natten till en blandning av bårhus och fältlasarett.

Följande dag besökte Kristina Nilsson alla de skadade och gav dem pengar. Hon bestred också begravningskostnaderna för de avlidna och höll i de följande dagarna konserter till förmån för offren och efterlevande.

In Arbete och pengar

Hansan och tyska köpmän dominerar Stockholm

Stockholms läge gjorde att stadens handel under stadens första århundraden till största del gick till och via de tyska Hansestäderna kring Östersjön. Det nordeuropeiska förbundet av sjöfartsstäder hade under högmedeltiden i stort sett monopol på handeln kring Östersjön. Stockholm var inte officiellt medlem i Hansan men de tyska köpmännen hade ändå ett dominerande inflytande i Stockholm långt in i Vasatiden.

Gata med bodar i medeltidens Stockholm som en sentida illustratör föreställt sig den. I bakgrunden syns Storkyrkans torn.

Många tyska hantverkare med sina överlägsna yrkeskunskaper och traditioner flyttade också in i Stockholm. Högst i hierarkin av hantverkare stod guldsmeder, pärlstickare och smeder. Andra var skräddare, skomakare, bryggare, tunnbindare, bagare, kittelflikare, glasmästare eller snörmakare. Hantverkarna hade sina verkstäder i bottenvåningarna på husen och ofta en bod mot gatan. Eftersom fönster av glas var en lyx förbehållen kyrkan och enstaka rika bestod boden av luckor som öppnades på dagen. Den undre luckan fälldes ner och blev därmed en disk.

En skomakares verkstad och bod i Stockholm som en 1800-talsillustratör föreställde sig den. Boden sköts här av hustrun genom öppningen i väggen mot gatan.

Ibland kunde rivaliteten mellan tyskar och svenskar i staden urarta, som vid käpplingemorden 1389. Tyska borgare i Stockholm och de svenska stod på olika sidor i unionsstriderna. De svenska borgarna stod huvudsakligen på unionsdrottningen Margaretas sida, medan de tyska borgarna tillsammans med garnisonen på Slottet stod på den separatistiske kung Albrekts sida.

Motsättningen kulminerade i att tyskarna slog sig samman i de s k hättebröderna och tog till fånga svenska borgare däribland de svenska rådsmedlemmarna. Cirka 399 fördes bundna med båt till ett trähus på Käpplingeholmen ( idag Blasieholmen) som då var en riktig holme förbunden med Norrmalm genom en träbro. Huset brändes ner och de cirka 300 omkom i lågorna.

Kronan och staden försökte med jämna mellanrum genom olika regleringar dämpa det tyska inflytandet. Så beslutades att stadens råd minst till hälften skulle bestå av svenska medlemmar. Till slut föreskrevs till och med att rådet enbart skulle besättas med svenskar.

Röda tegelhus med trappgavlar och vitmenade skorstenar dominerar staden som vi kan se på denna detalj från Vädersolstavlan. Borgare var den som ägde ett hus. I bottenvåningen låg oftast en verkstad eller en butik.

Slottsfogden satt med i rådet och hade stort inflytande på besluten. Han var representant för kronan, som kunde vara svensk kung, unionsmonark eller riksföreståndare beroende på maktstridernas utgång i de nordiska rikena.

Under medeltiden hade staden Stockholm större självständighet och inflytande på rikets affärer än vad den skulle få från och med Gustav Vasas tid. Då blev staden också officiellt huvudstad i kungariket och allt mer underkastad centralmakten. På medeltiden hade Stockholms representanter deltagit i viktiga riksmöten nästan som ett eget stånd och haft ett avsevärt inflytande över riksangelägenheterna.

Många av de tyska köpmännen och hantverkarna naturaliserades och blev borgare i staden. Tyskklingande namn dyker därför upp i bevarade handlingar på borgare som blivit stockholmare.

Gustav Vasa ( kung 1523 – 60) hade stora ambitioner att styra riket som sin personliga egendom och lämnade inte handeln ifred. Den dominerande ekonomiska makten i Östersjöområdet var Lübeck, Hansans metropol. Gustav Vasa som för att nå tronen hade satt sig i skuld till Lübecks bankirer var en otacksam gäldenär.

Tidvis låg han i krig med Lübeck och förbjöd handeln med staden. Tidvis förbjöd han s v e n s k a köpmän att exportera på egna fartyg till de tyska Östersjöstäderna. Tyska köpmän fick inte heller segla förbi Stockholm och handla på egen hand med Mälarstäderna.

Inte heller skulle tyska köpmän få ”ligga kvar” i Stockholm över vintern. Gustav Vasa införde också prisreglering på de flesta varor. När svenska köpmän vid vissa tillfällen fick lov att utrusta fartyg och segla till Lübeck för att exportera svenska produkter hade kungen satt priserna, för att köpmännen inte skulle bjuda under varann.

Gustav Vasa ville bryta den svenska handelns beroende av hansestäderna och försökte uppmuntra Stockholms köpmän och skeppare att i stället öka handeln med Holland och England.

Ett århundrade senare blev det också holländarna som kom att dominera handeln i Östersjöområdet. Med dem kom holländska bankirer och industriidkare, holländsk arkitektur och kultur.

In Arbete och pengar

Raspe- och spinnhus för prostituerade och lösdrivare i Stockholm

Prostituerade kvinnor grips av polisbetjänter s.k. paltar och förs till spinnhuset för straffarbete 1807. Spinnhuset var i funktion långt in på 1800-talet.

För kvinnor som gick på gatan eller i allmänhet var lösdriverskor i Stockholm gällde arbetslinjen. Polisen samlade upp dem och förde dem till det fruktade raspe- och spinnehuset där de skulle reformeras genom hårt arbete.

Rasp- och spinnehus infördes 1698 i huvudstaden genom en av Karl XII utfärdad stadga. Den föreskrev att ett arbetshus skulle inrättas för ”tiggare och vanartiga gossar”. De intagna hjonen skulle ”straffas med arbete ut raspandet af allehanda Brisilieträ, som till färegestoffer brukas”.

För de kvinnliga hjonen inrättades ett spinnhus för ”allehanda wahnartiga, föhra och starka kvinspersohner”. De skulle dagligen ”göra sitt vissa arbete med ljus beredande, häcklande och spinnande”.

De manliga hjonen kunde också göra annat som ”stampa tegelmjöl, hugga sandsten och stampa bark”

De lösaktiga fruntimren fick ofta också sköta renhållningen. Den värsta sysslan var att tömma avträdena. På den trånga stadsholmen inrättades dessa ofta på vindarna. Skitkonorna eller i förekommande fall skitgubbarna som de kallades fick då två och två klättra upp för de smala trapporna med skittunnorna på en stång emellan sig. Sedan skvalpade de ner och genom gränderna till ”flugmötet”. Det var ett av plank omgärdat område i Riddarfjärden ungefär där dagens T-banestation Gamla stan ligger. Där tömdes tunnorna innan de bars tillbaka igen, en och en, upp och ner för trapporna. Skvimpa, skvalpa.

I pesttider, fick hjonen på arbetshusen också åka runt i kärror iförda svarta vaxduksrockar och hämta upp liken ur husen och köra dem till massgravarna i stadens utkanter.

År 1722 byggde staden ett nytt rasp- och spinnehus för båda könen på Långholmen, som därmed inledde sin karriär som straffens och fängelsernas ö. Framställandeet av tråd och garn var avsedd att gynna de inhemska textilmanufakturerna som genom denna billiga arbetskraft skulle minska behovet av importerat tyg.

Manufakturerna slukade så mycket material att arbetskraften på kronospinnerierna ibland tröt. Då införde man belöningar till polisbetjäningen om de kunde fånga in så många lösdrivare som möjligt. Ett kungligt brev 1766 utvidgades arbetskraften att förutom ”bettlare och lösdrivare” även omfatta tjuvar.

In Bygga och bo

Elljuset tränger undan gaslyktorna i Stockholm

Panikslagna aktieägare i gasbolaget hukar i det skarpa skenet från en elektrisk gatlykta.

Den först elektriska belysningen i Stockholm sattes upp 1878 i Blanchs Café vid Kungsträdgården. Efter hand inrättades sedan små privata elverk tills Stockholms stads första elverk inrättades 1898 på Regeringsgatan.

Till en början var den elektriska belysningen mest en kuriositet, men av stort kommersiellt värde för t ex Blanchs Café. Publiken strömmade till för att njuta av det starka ljuset.

Blanchs lockade i annonser med elektrisk belysning.

Stadens första elverk, Brunkebergsverket blev snart otillräckligt när också spårvagnarna elektrifierades och en nytt större elverk drivet av ångmaskiner byggdes i Värtan. I början på det nya seklet började Stockholm dock gå över till vattenkraft och köpte ett vattenfall i Dalälven.

Den första elektriska gatubelysningen tändes hösten 1881 lagom till höstrusket. Dagens Nyheter rapporterade:

Det elektriska ljuset kastade den 16 september för första gången sina bländande strålar öfver Gustav Adolfs torg, Norrbro och Mynttorget. Den nya belysningen som varade från klockan 6 till 11, hade lockat en mängd åskådare till de upplysta platserna. Ehuru det torde vara svårt att avgöra huruvida det här använda Bruska systemet eller det vid Blanchs Café redan år 1878 tillämpade Jablochkoffska äger företrädet måste man i alla händer vitsorda de försökta lampornas höga ljusstyrka och i allmänhet jämna sken. På åskådarna gjorde det elektriska ljuset en sådan effekt att, ifall de efteråt kastade blicken på de mångarmade gaskandelabrarna kring Gustav Adolfs staty, måste de ovillkorligen utropa: ”Hvad i all verlden har tagit åt gasen att den brinner så dåligt!”

Den elektriska gatubelysningen var billigare än gasljuset. Det behövdes inte heller några lykttändare. Det privata gasverkets aktier störtade därför och bolaget råkade i ekonomiska svårigheter. Men gasen blev dock kvar och driver de ännu idag populära gasspisarna.

Så såg ångturbinhallen ut i Stockholms första elverk, Brunkebergsverket, som låg mitt i staden på Regeringsgatan.