Den rivna Hötorgshallen syns på en fotoutställning i det nya Hötorgscity
Efterkrigstidens första två decennier skulle uppleva en av de största tragedierna i Stockholms bebygglesehistoria. Vad Hitler, Stalin och Winston Churchill åstadkommit i Europas storstäder klarade Stockholms politiker på egen hand. I stället för bombplan i skyn fick vi våra egna politiker.
Nedre Norrmalm var efter Gamla Stan, med kvarter som Klara och bebyggelsen söder om Hötorget och kring Regeringsgatan, Stockholms äldsta stadsdel. Här låg palats och borgarhus från 17- och 1800-talen. Drottninggatan var stadens förnämsta bostadsgata i gången tid.
Redan under 1930-talets, åtminstone i Sverige, framstegsoptimistiska dagar började tanken på att ersätta Nedre Norrmalm gry hos politikerna i det begynnande “Folkhemmet”. Man ville radera ut det förflutna, inte minst dess arkitektur. Genom social ingenjörskonst skulle ett utopiskt samhälle skapas. “Den svenska modellen” betraktades som en lyckad mellanväg mellan tidens stridande samhällssystem: fascism och kapitalism å ena sidan och kommunismen å den andra.
Också framstegslandets huvudstad borde förvandlas i den sköna nya världens anda. Arkitekttävlingar, där till och med internationella storheter som fransmannen Le Corbusier deltog, producerade förslag som förutsatte att stora delar av innerstaden revs och ersattes med moderna skivhus omgivna av vida ytor. Ideal som så småningom skulle förverkligas utanför tullarna i de nya förorterna.
Det andra världskriget kom emellan. Tysklands och delar av Englands storstäder ödelades. I Tyskland jämnades så gott som alla städer till 80 – 90 proc med marken. Stockholm som efter kriget styrdes av socialdemokrater och kommunister hade inte denna hjälp i sin stadsplanering, men förskräcktes ej.
Nu hade vänsterns “skördetid” kommit efter krigsårens påtvingade reformpaus. En rad nya stadsplaner, kulminerande i City 67, utarbetandes under ständigt stegrad radikalism. Först revs området söder om Hötorget och ersattes med det nya Hötorgscity. Sedan gick man vidare: Stockholm skulle få en ny centralpunkt i “Sveaplatsen”, som så småningom i stället kom att heta Sergels torg. ( Tobias Sergels Atelier i det nuvarande Hötorgscity hade dock rivits, tillsammans med den pittoreska Hötorgshallen och den gamla Konstfacksskolan ).
Inga affärsintressen drev på utvecklingen. Staden, eller som den ett tag kom att kallas i jämlikhetens namn “kommunen”, genomdrev en särskild lag “Lex Normalm”, som gav den rätt att expropriera bebyggelsen. När rivningarna var avslutade var det i själva verket under ett antal år mycket svårt att locka privata investerare till många gropar.
Också bygget av det nya tunnelbanesystemet under city krävde att många stadspartier revs. Men huvudsakligen motiverades omvandlingen av city med en filosofi som gick ut på att den nya tidens krav på försäljningsyta, och såväl statlig som privat central administration, skulle behållas och expandera just i den gamla stadskärnan. Denna expansion fordrade också att den växande biltrafiken leddes in och runt centrum.
Nedre Norrmalm förvandlades under några år på 1960-talet från den bebyggda Brunkebergsåsen till en jättelik krater, i folkmun “Riksgropen”. Invånarna korsade staden på tillfälliga plankgångar och betraktade förbluffade hur grävskopor och kranar med svingande järnkulor utplånade den gamla bebyggelsen.
Tidvis kunde man se hela sidor av gator med 16- och 1700-talshus blicka ut över kraterlandskapet för att nästa månad falla i grus under grävskopor och järnkulor.
Regleringen hade från början kritiserats hårt av kulturpersonligheter och tidningarna. Kritikerna avfärdades dock föraktfullt av den ledande eldsjälen bakom projektet, finansborgarrådet Hjalmar Mehr och hans trogne vapendragare borgarrådet Helge Berglund. Ironiskt nog var Mehr son i en judisk familj som tvingats lämna Wien undan Hitler. Just den Adolf Hitler som skulle sätta igång den process som orsakade historiens största förstörelse av städer.
Mehr själv betecknade kritikerna som förvirrade romantiker. “Vad är det för romantiskt med Klara, Kungsholmen eller Vasastan?” sa han föraktfullt. Han såg bara slum där en växande opinion såg värdefull kulturhistorisk bebyggelse.
Medan staden långsamt försvann förbereddes nästa stora steg. Bilar måste ju kunna nå det nya city. Staden skulle omges med koncentriska ringar av trafikleder.
Norr om och parallellt med Kungsgatan skulle Tunnelgatsleden ( Idag Olof Palmes Gata) plöja genom innerstaden omgiven av ett pärlband av parkeringshus. Hela norra sidan av dagens Olof Palmes Gata skulle då rivas och ersättas av höghus och öde parkytor.
Leden skulle sedan skäras igenom Brunkebergsåsen för att komma fram över Birger Jarlsgatan och bryta genom bebyggelsen fram till Humlegården.
En inre trafikled skulle från den förverkligade Klaratunneln från Tegelbacken plöjas fram delvis via tunnlar för att dyka upp vid Östermalmstorg som i sin tur skulle förvandlas till en stor trafikplats. Härifrån skulle nämligen nästa stora led leda nerför vad som var Nybrogatan ( vars bebyggelse måste försvinna ) stryka förbi Dramaten ut på Strandvägen. Därifrån skulle den fortsätta på en bro över Nybroviken, plöja genom bebyggelsen förbi Nationalmuseums stadssida och över, eller under Strömmen för att ansluta sig till Skeppsbron framför Slottet. Skeppsbron med sin kaj skulle förvandlas till en motorvägsliknande led framför den gamla bebyggelsen. Chefen för Nationalmuseum protesterade mot att trafiken kunde komma att skaka sönder samlingarna av konsthantverk när planen fortfarande övervägdes i början på 1970-talet.
Den yttre trafikringen skulle från norr svepa ner på en mäktig viadukt över Djurgårdens ekar och fortsätta över till Nacka.
Samtidigt pågick en allvarligt menade diskussion om att riva riksdagshuset och bebyggelsen kring Gustav Adolfs torg. En arkitekttävlan om ett nytt riksdagshus anordnades. Planverkets generaldirektör Lennart Holm hakade på debatten och hävdade att man också borde riva Operan och Nationalmuseum och ersätta dem med moderna och mer funktionella byggnader. Helge Berglund pläderade för att man skulle riva “Äckliga Gamla Strandvägen”.
På Norrmalm och Söder fick nyinflyttade hyresgäster enbart s k rivningskontrakt utan besittningsskydd. Tanken bland stadsplanerare var att innerstadens hela 1800-talsbebyggelsen skulle rivas och ersättas av lamellhus av det slag Le Corbusier hade förespråkat på 30-talet. Punktvis började man riva 1800-talsbebyggelsen över hela staden och ersätta dem med hus som flyttades in tio till tjugo meter från de gamla fasaderna mot gatan. Tanken var att de nya gatorna när det var färdigrivet skulle bli dubbelt så breda.
Dagens Nyheter hade under en följd av år en stående rubrik på sin Namn & Nyttsida: “Dagens rivning”.
Med tiden började dock andra än “världsfrämmande skönandar” vakna till liv och motsätta sig vad som nu framstod som en kulturell katastrof. Till de kulturkonservativa slöt sig nu också 68-vänstern. När slutligen almarna i Kungsträdgården skulle sågas ner, för att ge plats för en tunnelbanestation1971, gav det signalen till en av de märkligaste mindre uppror världen skådat.
När arbetarna anlände till almarna för att såga ner dem hade en heterogen folksamling samlats omkring och i dess kronor med demonstrationsplakat och banderoller i träden. Människor från yttersta vänstern till kulturkonservativa, miljöaktivister och vanliga medborgare hade enats: nu måste det vara slut på skövlingen av staden! Kerstin Dellert från den närbelägna kungliga operan sjöng, framstående författare och revykungen Kar de Mumma höll brandtal, trubadurer trallade, ingen kulturpersonlighet ville undgå att synas kring träden.
Demonstrationen blev genom den nya maktfaktorn televisionen känd över hela världen. Jämförelser gjordes med Maos Kina där den traditionella kulturen skulle utraderas.
Politikerna blev skakade och snart övergavs de megalomana framtidsplanerna. I sanningens namn hjälpte oljekrisen ett par år senare till. Överflödet av pengar som strömmat in i kassorna genom de accelererande skattehöjningarna under rekordåren krympte.
Men en överväldigande del av skadan hade redan skett. Delegaterna på FN:s första miljökonferens året därpå samlades i det halvfärdiga kulturhuset vid Sergels torg omgivet av väldiga kratrar. Sverige som ville framstå som världens föredöme på miljöområdet visade nu en häpen värld en skövlad stadsbild som hade punktvisa drag av efterkrigstidens Berlin.
Epilog: Berättaren var några år efter almstriden närvarande när Kulturhuset vid Sergels torg fått även sin andra halva fullbordad. Hjalmar Mehr, då landshövding i Stockholm, förrättade invigningen. Likt Bourbonerna i restaurationens Frankrike hade han “ingenting lärt och ingenting förstått”. I invigningstalet förklarade han nu öppnandet av “Kronan på verket i världens vackraste stad”.
Ännu några år senare var Berättaren på en middag där Hjalmar Mehrs dotter gråtande lämnade rummet när samtalet kom in på “regleringen” av Nedre Norrmalm. Otröstlig låg hon på en säng och grät. “Men pappa gjorde också mycket gott, det har man glömt, snyftade hon. ”
Dessvärre minns ingen längre vad det var….
Comments are closed.