Riksamiralen Claes Fleming (1584 – 1644) blev av Gustav II Adolf utnämnd till Stockholms förste överståthållare år 1634. Huvudstaden ansågs så viktig för landets ekonomi och prestige att den inte som de nya länen i riket styrdes av en landshövding. Här inrättades därför posten som överståthållare som direkt skulle omsätta kungens intentioner för huvudstaden som nu blivit officiellt säte för den kungliga styrelsen. Hans främsta uppgift blev att genomdriva en ny stadsplan med raka gator i ett rutsystem som motsvarade barockens ideal. Nu skulle det vara slut med medeltidens ringlande naturvuxna gränder. Gamla Stan var inte mycket att göra åt. Endast dess östra del mot Mälaren hade blivit fri för den store stadsplaneraren efter en brand 1625. Där drogs nu Stora och Lilla Nygatan spikraka fram och skulle omges med ståtliga stenhus.
Gustav II Adolf genomdrev ett påbud “…att i staden icke allenast inga korsverkshus byggas skulle utan ock dem som redan byggde voro ( vilke endels med näver och torv, endels med bräder täckte voro, och eljest med oduglige murar försedde, var utav ofta eldskada yppades ), alldeles nedrivas skulle, och genom samma tillfälle fattade den tanka om att reglera gatorna så i staden som på malmarna.“
Alltså till verket. Särskilt på Malmarna kan vi än idag se Flemings raka gator. På Norrmalm drogs den västra delen av Kungsgatan fram. Två ytterligare paradgator fick senare under drottning Kristinas förmyndarregering namnen Drottninggatan och Regeringsgatan. Södermalm täcktes av ett rutnät av gator som ännu ligger där. Götgatan uppkallades efter Göta landsväg, alltså utfarten söder ut mot Götalandskapen.
Claes Flemings lantmätare syntes nu överallt i på Söder- och Norrmalm där de lade ut de nya gatorna tvärs igenom den existerande bebyggelsen som revs. Det var den första regleringen av nedre Norrmalm, som skulle följas av den andra på 1960- och 70-talen då praktiskt taget hela det norra 1600-talsstockholm revs.
“…den konungslige regering med sådant allvar och sådan hast både med de andra gatorna i staden västan till, såsom i de båda båda förstäderna och mångenstädes, både längs med och tvärs igenom Brunkeberg, med fast otaligt arbete och skön gatureglering, såväl som präktige och magnifike hus uppbyggde och förfärdigade, både av furstlige, grevelige och adlige personer, som andra kronans tjänare och menige borgerskapet, varav månge äro med koppar betäckte och eljest ganska väl på åtskilliga sätt utantill beprydde, staden till icke till ringa prydnad“, kunde Sigismund von Vogel, skriva redan 1648 med tidens av latinet påverkade böljande satsbyggnad.
Nu började på allvar riktiga stadshus i sten, som var mindre brandfarliga, att spridas ut över Malmarna. Drottninggatan blev under de närmaste århundradena också stadens nya snobbränna, kantad av förnäma hus. Den var också utfarten mot norr före Sveavägen och slutade i Norrtull, den norra stadstullen.
Fleming själv fick dock gå till sjöss igen som amiral år 1644. I strid med den danska flottan träffades han ombord på sitt amiralsfartyg av ett dödligt skott och dog efter två timmar.
Comments are closed.