När Stockholm skulle slå på stort och bygga stadshus blev det en långdragen process. Officiellt bestämde man sig 1907 för bygget och utlyste en arkitekttävling. Den vanns av den då relativt okände arkitekten Ragnar Östberg ( 1866 – 1925 ). Den ståtliga byggnaden med drag av dogepalatset i Venedig blev färdig först 1923.
Inte bara Dogepalatset i Venidig fick låna sin arkad och sin kampanil till vad som skulle bli stadens mest monumentala byggnad. Ragnar Östberg sammanfattade praktiskt taget alla europeiska byggstilar i den unika skapelsen. Först hade han tänkt sig en byggnad i granit, men slutligen fastnade han för rött handgjort tegel. Samma tegel som på utsidan kan idag fortfarande ses i vad som kallas Blå hallen, sätet för den årliga nobelmiddagen. Östberg hade ursprungligen tänkt sig att väggarna skulle slammas i blå puts, därav namnet. Men när han såg de färdiga röda tegelväggarna ändrade han sig.
Trots sin stilblandning, eklekticism med ett finare ord, blev resultatet i stort och smått en förunderligt harmonisk och vacker byggnad, som snabbt fick internationell berömmelse. Östberg ansvarade för varje detalj i utförandet. Han ritade själv det mesta från möbler till dörrhandtag. Men också samtidens främsta konstnärer anlitades för utsmyckningen. Den gyllene salen fick Einar Fortseth pryda med praktfulla mosaikväggar med Mälardrottningen i fonden. Bygget fick stort inflytande på den s k tjugotalsklassicismen, en arkitekturstil som dominerade tjugotalets Stockholm och som också kallades ”Swedish Grace”.
Under byggets gång ändrade Östberg på utformningen av det som blev det 106 meter höga tornet. Från början var det tänkt att få en tyngre mer katedralsliknande utformning. Slutligen blev det den smäckra lanternen med de tre kronorna svävande över.
En kuriös detalj är ”Birger Jarls Grav” framför östra fasaden. Östberg hade hoppats att man skulle föra Birger Jarls kvarlevor från Varnhems klosterkyrka i Västergötland till en förgylld katafalk med lanternin över, där stadens grundare kunde trona för evigt över det vattendrag där han ”Satte lås för sjön”, som det heter i Erikskrönikan.
Tanken var dock litet väl häftig. Men i alla fall finns en ståtligt cenotaf där Birger i guld vilar på en imaginär sarkofag. En populär språngbräda för äventyrliga pojkar som dyker ner i fjärden varma sommardagar.
Invigningen 1923 blev en hejdundrande folkfest. Men så hade också byggnaden kostat för tiden nästan ofattbara 18,5 miljoner kronor, 465 miljoner kronor i dagens penningvärde ( SCB:s prisomräknare ).
Byggnaden är centrum för stadssyrelsen och där har borgarråden sina ämbetsrum. I svensk författning har man skilt mellan stadshus och rådhus. Rådhus är idag enbart säte för domstolar. Därför byggde Stockholm också ett Rådhus 1911, ritat av Carl Westman.
Under tidigare århundraden hade staden ett riktigt rådhus som enligt kontinentalt mönster var också stadsstyrelsens, rådets, säte. I Stockholm låg ”Rådstugan” först vid Stortorget, där den ersattes av Börshuset 1778. Rådhuset hade då flyttat till Bondeska palatset bredvid Riddarhuset på norra stadsholmen, där idag Högsta domstolen har sitt säte.
Ragnar Östberg klarade inte den lavinartade omställning av arkitektursmaken som följde efter Funkisutställningen 1930. En märklig revansch mot samtiden fick han dock när Sjöhistoriska museet skulle byggas i början på 1930-talet. Donatorn som bekostade bygget hade i sitt testamente föreskrivit att byggnaden inte skulle uppföras i ”den så kallade funktionalistiska” stilen. Så som ett senkommet eko från det klassicistiska 1920-talet stod det nya museet färdigt 1936.
Comments are closed.