Under andra världskriget fick Stockholm liksom övriga Sverige lägga alla framtidsplaner på is för att inrikta sig på att överleva kriget. Stockholm fylldes av beredskapssoldater på permission. Det blev också en spion- och agentcentral för krigförande, ockuperade och neutrala makter.
Någon ekonomisk chock blev dock inte världskriget för Stockholmarna eller övriga svenskar. Trots ransoneringar och inkallelser behöll svenskarna sitt välstånd. Många gjorde också pengar på kriget.
NK konstaterade i sin rapport för 1944 att ”livsföringen inte behövt avvika från det bekvämt normala”. Industrin ropade efter arbetskraft och julhandeln 1944 slog alla tidigare rekord.
Men kriget innebar ockå att de flesta av de 25 000 privatbilarna i Stockholm fick ställas undan. Bensinen ransonerades och privatpersoner fick ingen tilldelning.
Alternativet var att driva bilen med ett väldigt s k gengasaggregat, i princip en väldig kolkamin som hakades på bakom bilen.
Kolimporten försvårades också. De flesta husen eldades på den här tiden med kolpannor eller kakelugnar. Nu fick man gå tillbaka till inhemsk ved i stället för kol. Tiden kännetecknades därför av väldiga vedupplag, t ex längs Strandvägen.
Danspalats som Nalen på Regerningsgatan var mer sjudande än någonsin. Man dansade jitterbug. ”Swingpjatten” chockerade genom sitt långa hår och sina långa kavajer. Revyteatrarna hade högkonjunktur.
Grand Hôtel var fullt av agenter från krigförande länder som där möttes på neutral grund. Personalen kunde länge efteråt med längtan berätta om de pengar som då omsattes i restauranger och barer av mystiska utlänningar som stannade länge på hotellet.
Norska och danska motståndsledare tog sin tillflykt till Stockholm. Men det gjordes också hisnande affärer med järnmalm och stål från Sverige som skulle mata den tyska krigsmaskinen. Johnsonkoncernen med säte vid Stureplan kunde glädja sig åt god fart på sina stålverk som ställt om produktionen till pansarplåt.
Huvudstaden måste emellertid bevakas och i byggnaderna på marinbasen Skeppsholmen låg ett par tusen inkallade beredskapsflottister under hela kriget. De var mycket dåligt betalda och drygade inte sälla ut kassan genom att prostituera sig till stockholmska herrar. Normaltaxan var fem kronor. Det uppgavs räcka till att bjuda ut ett av de många hembiträdena på deras lediga torsdag. Fem kronor täckte två biobiljetter och ett efterföljande konditoribesök.
Medan kriget pågick slöts politisk borgfred, de stora stridsfrågorna lades på hyllan. Men samtidigt fattades viktiga beslut om det som senare skulle kallas efterkrigstidens ”skördetid”.
Men det innebar inte att utbyggnaden av staden avstannade – 1944 kunde Södersjukhuset, det största i Nordeuropa invigas.
Nu skisserades också de storslagna planerna för hur Stockholm skulle förvandlas till en modern storstad av amerikanskt snitt efter kriget.
Comments are closed.