Skeppsbron omkrig 1860 när ångfartygen började tränga undan segelfartygen. Huset till vänster ser likadant ut idag.
Skeppsbron omkrig 1860 när ångfartygen började tränga undan segelfartygen. Huset med pilastrarna, nr 10, “Scharpska huset” ser likadant ut idag. Där bodde en gång Louiz Mareliez det sena 1700-talets store slottsinredare.

Birger Jarl eller hans föregångare Birger Brosa stakade ut en fyrkant någon gång under första hälften av 1200-talet. Här skulle Stortorget i den nya staden Stockholm ligga. Den första gatan blev Köpmangatan som ledde ner till stadsholmens östra strand, som då låg strax nedanför Österlånggatan utanför stadsmuren. Med tiden fylldes den ut med grus från åsen och sopor från staden och hamnkvarter byggdes utanför Östra Långgatan, med pittoreska namn som Vindragargränd. Vin var en viktig importvara och männen som rullade tunnorna från kajen bildade ett eget skrå: Vindragarna.

Denna strand fick med tiden namnet Skeppsbron och där var centrum för utrikeshandeln. Den skedde huvudsakligen med Östersjökusterna. Under medeltiden dominerades sjöfarten av nordyska hansefartyg. De kallades koggar, små kullriga trätråg, skulle vi se dem som, med en lastkapacitet som en modern långtradare. Under århundradenas gång hade fartygstyperna kraveler ( caraveller) på 1500-talet, flöjter, skonerter, briggar, barkskepp när vi närmar oss tiden före ångans genombrott på 1800-talet.

Vid den livliga skepssbron byggde sig också de rikaste köpmännen, redarna och bankirerna sina stågtliga kontor och bostadshus.

Under stormaktstiden ville riksstyrelsen leda så gott som all utrikeshandel över Stockholm. Man ville att staden skulle växa och kunna mäta sig med städerna nere i Europa. Det så kallade bottniska handelstvånget förbjöd utrikeshandel från det svenskfinska rikets Östersjöhamnar, allt skulle dirigeras över Stockholm.

Resultatet blev att praktiskt taget all export gick via Stockholm ännu mot slutet av 1700-talet, huvudsakligen via Skeppsbron. De rika patricierna i Skeppsbrons palatsliknande byggnader kallades skeppsbroadeln. De blev också ofta adlade, inte minst genom att de var landets rikaste män och ofta fick låna ut pengar till kronans misslyckade krig eller kungliga personera liv på stor fot. Så kunde t ex sonen till ett kommerserråd Plomgren förvandlas till det mer välklingande af Plommenfelt.

Den viktigaste exportprodukten var järn, ofta i form av sk stångjärn från Bergslagen som skeppades till Järntorget som då låg vid Skeppsbron där det vägdes och exporterades vidare. Järnvågen flyttades sedermera till nuvarande Slussplan.

Ännu år 1825 gick 60 procent av Sveriges export via Stockholm, men då hade redan Göteborg börjat ta över sedan handelsrestriktionerna avskaffats. Göteborg började komma upp sig på allvar genom den illegala handeln med England under Napoleons kontinentalblockad, som Sverige tvingats delta i. Men redan 1850 hade Stockholms andel av exporten sjunkit till cirka 15 procent.

"Sup på Skeppsbron" kallas denna tidningsteckning från tidigt 1800-tal. Vintunnor var en viktig importvara och tjänade bra som tillfällig ståbar.
“Sup på Skeppsbron” kallas denna tidningsteckning från tidigt 1800-tal. Vintunnor var en viktig importvara och tjänade bra som tillfällig ståbar.

Skeppsbron var också tilläggsplats för 1700-talets och det tidiga 1800-talets viktiga lokaltrafik på vattnet. De stadiga

“Roddarmadamerna” rodde passagerare kors- och tvärs över vattenvägarna mot en ringa penning, inte minst till Djurgårdens krogar. Roddarmademerna var kända för att vara supiga och svärjande. Att “svära som en roddarmadam” var ett nedsättande uttryck. På 1800-talet kom också små ångslupar och båtar med handvevade propellrar i bruk. Att ta sig fram på vattnet från denna ekonomins centrala strandremsa till olika delar av staden gick mycket snabbara än med hästdroska i den gyttriga trafiken längs kullerstensgatorna.

Med tiden blev Skeppsbron allt lugnare när tyngdpunkten i Sjöfarten förflyttades mot Stadsgårdskajen och Värtahamnen.

Mot slutet av 1800-talet och in på 1900-talet gick de flesta passagerarångare till Gotland, Finland, Baltikum och Nordtyskland från Skeppsbron. Ännu minner namnet på krogen Zum Franziskaner vid Skeppsbron om den tid då ångaren till Lübeck gick här under decennierna före första världskriget och den vackra byggnaden i jugendstil var Hotel Zum Franziskaner som betjänade Tysklandsresenärerna. Restaurangen, som nu hunnit bli en av Stockholms äldsta har ännu tyska specialiteter på menyn och ser ut som en äkta tysk Kneipe.

För inte länge sedan låg M/S Birger Jarl vid Skeppsbron och gav sig ut på Kryssningar på Östersjön. Birger Jarl byggd 1953 på Finnboda varv var en föregångare till dagens jättelika Finlandsfärjor. På 1950-talet vinschades de få bilar som rika passagerare medförde över Östersjön ombord i lastrummet med lyftkran. Birger Jarl var det första kryssningsfartyget från den fria världen som anlöpte Riga under Sovjetväldets sammanbrott 1991 när ännu barrikader av sandsäckar omgav officiella byggnader. Fartyget var ett – ja, riktigt fartyg med trädäck, höga trösklar och mässingsbeslag och matsal med paneler.  Dessvärre har hon nu slutat sina dagar som vandrarhem vid Stadsgårdskajen.

Det sista större företag som ännu har kontor vid Skeppsbron är mediaimperiet Stenbeckgruppen, idag ledd av Christina Stenbeck, sedan hennes far företagsgrundaren Jan Stenbeck söp och åt ihjäl sig 2002. Imperiet ställer varje år upp Stockholms största julgran på kajen.

Johnsonstiftelsen med tidningen Axxess ligger också kvar.

Author

Comments are closed.