Så skulle Riddarhuset se ut enligt Jean de la Vallés ursprungliga förslag. Men flyglarna blev aldrig byggda. Det fanns inte pengar.
Riddarhustorget var fullt med folk. Stämningen var på kokpunkten. Plötsligt kom någon ut på trappan och läste upp ett meddelande. Människomassan hurrade. Man grät och dansade av glädje. Främmande kastade sig i varandras armar. Maken till glädjescener hade Stockholm kanske aldrig skådat.
Det var den 7 december 1865. Meddelandet som utlöst en sådan våldsam glädje var att adelsståndet avskaffat sig sjävt. Ståndsriksdagen skulle avskaffas och ersättas med en vald tvåkammarriksdag.
Och därmed borde adelns saga i Sverige vara all.
Alls icke. Det var ingen revolution som genomfördes i det oftast stillsamma Sverige. Adeln blev länge kvar liksom monarkin. Men i tysthet skulle adeln som hade reglerats i grundlagen avskaffas av riksdagen år 2001. Nu var inte längre adelstitlar officiellt reglerade i lag. Men nu blev Riddarhuset bara en sällskapsklubb för historiska ätter med adligt namn.
Adelns idag 610 ätter har naturligtvis inte dragit sig tillbaka från den socialal scenen för det. Sekler av säkttraditioner som formats av det stolta latinska valspråket på riddarhusets fasad: ”Artes et Martes” – Konst och Krig, försvinner inte av sig själv. Många adelsmän spelar en framträdande roll i samhället ännu i slutet på 1900-talet. För att nämna några namn från det sena 1900-talet. En gång nobelstiftelsens ordförande friherre Stig Ramel var nästan lika känd som Povel Ramel, bröderna Ian och Tom Wachtmeister gjorde gästspel i politiken. För inte så länge sedan fanns VD:ar för The Empire respektive Atlas Copco, greve Gustaf Douglas var ordfîrande i Riddarhusdirektionen liksom mycket annat, friherre Johan Nordenfalk var ordfîrande i exportrådet, friherre Rutger Barnekow var ett känt namn. Och än har vi inte glömt Carl från den adliga ätten Bildt, Birgitta von Otter och Peder Bonde var också kända namn.
Men med det nya århundradet försvann adeln långsamt från bildskärmen.
Den svenska adeln kan knappast tänkas utan sitt riddarhus, Nordeuropas ståtligaste och kanske förnämsta arkitektoniska verk från mitten av 1600-talet.Nästan alla större byggnader från denna tid i Stockholm är utbrunna, ombyggda och förvanskade till oigenkännlighet. På få platser kan eftervärlden som här få en glimt av hur den sena renässansens och begynnande barockens prakt kunde te sig på svenska.
Vårt arkitektoniska arv från stormaktstiden är ofta resultatet av ett mer eller mindre begåvat fusk under nationalromantikens tid, då många slottsinteriîrer och skulpterade fasader fick tillbaka sin förmenta stormaktstidsprakt. Berömda stilimiterande arkitekter som G I Clason, Nordiska museets skapare, hade fullt upp med att bygga stormaktstida kulisser. Han var även framme i Riddarhuset och återställde den s k lantmarskalksvåningen – den del av bottenvåningen som vetter mot Riddarholmen i en överrväldigande barock med skulpterade tak och svulstiga boaserier ( träarbeten) i början på förra seklet.
Men mycket av det mellersta 1600-talets prakt finns kvar i Riddarhuset. En gång i tiden präglade den också omgivningens numera sorgligt utbrunna, avskalade och med sentida platta tak försedda byggnader, där man endast med svårighet kan känna igen resterna av stormaktstidens adelspalats. Det yppiga välvda säteritaket med sina utsmyckningar av den förste i raden av arkitekter, Jean de la Vallé visar hur de mest påkostade taken såg ut i 1600-talets Stockholm.Fasadens stenornament från de första tre holländsk-importerade arkitekternas tid, bygget påbörjades 1630, ger en idé om hur också kringliggande byggnader var dekorerade.
I det inre hann stormaktstiden avsätta åtminstone det stora trapphuset, ett stycke klassicistisk arkitektur som är enastående i sin stilrena storslagenhet i vårt fattiga utkantsrike. Adeln var mycket förtjust, om än skakad över kostnaden för det, när den äntligen för första gången fick göra magnifik entré i det nya trapphuset, i stället för de provisoriska klapparande trätrappor, som under de första decennierna fyllt utrymmet.
Det är svårt för att idag föreställa oss vilken investering byggprojekt av det här slaget representerade i ett fattigt land, även för det rikaste ståndet. Men sedan blev det inte så mycket mer. Stora salen fick sin imponerande takmålning av Ehrenstrahl föreställande Sveas Triumf och sina väggfält täckta av numera över tretusen ättesköldar. Men karolinska tidens krig från 1670-talet och inte minst Karl XI:s reduktioner med början 1680 gjorde ett brått slut på adelns möjligheter att bygga. De ursprungligen planerade flyglarna som skulle sträcka sig ut i fyra armar på både fram och baksidan av huset och göra det flera gånger större blev aldrig uppförda.
Något överdåd präglade inte Riddarhuset och kännetecknar det fortfarande inte. Här och där står några under olika epoker donerade eller halvhjärtat hopsamlade antikviteter och föremål upphöjer ett och annat gemak till en viss historicerande värdighet, men den som väntar sig tre seklers samlade sagolika prakt, blir besviken vid ett besök här. Huset var ett brukshus och därför byggdes det och möblerades om ända in i modern tid.
Som nämnt är den tredjedel av bottenvåningen som vetter mot Riddarholmen en nyskapelse från sekelskiftet. Likaså är de s k sällskapsrummen i andra ändan av bottenvåningen en svit av anslånde rum uppmöblerade med vackara 1700-talsmöbler. Övervåningen har genomgått olika användningar. Så var den under flera decennier på 1700-talet säte för vetenskapsakademien.
Numera används huset flitigt. Vart tredje år hålls adelsmöte då en manliga företrädare för varje ätt äger rätt att närvara. Så sent som vid adelsmîtena på 1980-talet kunde det vara 150 som hörsammade kallelsen. Medlemmar av adliga ätter kan också hyra huset för fester, bröllop är populära.Men riddarhusdirektionen upplåter också huset till renommerade ( och betalande ) institutioner, gärna med europeisk anknytning.
Riddarhuset behöver inte förfalla till följd av brist pä medel. Domänerna, dvs stora skogar som donerats under 1900-talet och stora, välplacerade, fonder gör att medlemsavgiften kan hållas låg.
1700-talet var adelns sista blomstringstid i Sverige. Sedan den värsta konkurrenten om makten det karolinska enväldet störtats – eller förintat sig själv genom krigiska ambitioner – tog ämbetsmanna-adeln över inflytandet i riket. Det krigströtta Sverige inriktade nu sin kraft på näringars och vetenskapers utveckling. Nu var det fasaddevisens första led som betonades: Artes inte Martes.Tidigare hade det rått en skillnad mellan den krigiska högadeln och den på civila nyttigheter inriktade låg- eller ämbetsmanna-adeln. Finast var att försvara riket med svärdet, pennans noblesser kom i andra rummet. Med enväldet avskaffades adelns klasser, som införts gradvis av Vasakungarna. De ville efterlikna kontinentens feodalsystem där furstarna styrde genom vasaller från gamla ätter eller nyligen dubbade riddare.
Adelsskapet var från början ett formellt bekräftande av att en familj tillhörde överheten. Ursprungligen i historiens dunkel framträdde en grupp stora jordägande stormannaätter som av hävd kom att betraktas som adel enligt kontinentalt mönster. Genom Alnsö stadga år 1270 definierades adelssläkterna.
Under 1300-talet införde också kungarna seden att utnämna, dubba adelsmän och därmed skapa nya adelsätter. Nu var det inte bara jordinnehav, maktens källa på denna tid, som kvalificerade någon till adligt stånd. Kungen krävde något av den som skulle betraktas som adlig. Han skulle också vara riddersman, dvs försvara landet till häst och iförd rustning. Eller om han själv inte kände sig redo att sätta livet på spel så skulle han åtminstone utrusta riddare som kunde ställas till kungens förfogande. Adeln blev det beridna och i rustning iförda ståndet. Mycket riktigt kallas också Riddarhuset på skylten över fasaden: ”Palatium Ordinis Equestris”: Det beridna ståndets palats.
Med tiden, eller närmare bestämt stormaktstiden, stegrades kungamaktens behov av nyttiga funktionärer. Staten byråkratiserades och behövde också pennfäktare. Adelns uppgiftöblev nu också att biträda kungen genom att administrera staten.Även i Sverige infördes bruket att adla förtjänstfulla medborgare i största allmänhet. Man kunde nu inte bara födas fin, man kunde också bli det, genom förtjänst utanför slagfältet.
Särskilt stark blev denna tendens på 1700-talet. Den som var rik köpman och hette Plomgren eller världsberîmd forskare och hette Linaeus, borde införlivas i eliten och byta namn till von Linné eller von Plommenfeldt. En förmgen Pettersson fick det mer välklingande namnet af Petersén etc. Men de gamla ätterna hade alltid svårt att godta nykomlingarna i sina led. Det förblev finare att vara född fin än att ha arriverat till detta tillstånd.
Motsättningarna mellan borgerliga karriärister och ärvda förmåner blev 1700-talets sociala dynamit. Adeln särkilt de gamla ätterna hade företräde till högre militära och civila statstjänster.Ironiskt nog skulle det bli Gustav III, snobb och adelssvärmare, som mot sin vilja tvingades ge dödsstöten åt adelsprivilegierna. I skådespel och operor frammanade han Sveriges storhetstid och såg mer än en tillfällighet i att han delade namn med Gustav Vasa och Gustav II Adolf.Så garnerade han sitt hov med klingande ädla namn. En stackars fördrömd poet som Johan Gabriel Oxenstierna tvingades bli diplomat och utrikesminister för att Gustav ville ha en Oxenstierna vid sin sida, det hade ju Gustav Adolf!
Men adeln ville inte ha Gustav III, som den tyckte tog sig för mycket ton i en politik som den helst ville ha hand om själv.1789, revolutionens år, blev brytningen total. Adliga officerare hade gjort öppet myteri mot kungen i det ryska kriget i Anjalaförbundet. Kungen tvingades förlita sig mer och mer på Stockholms borgerskaps garde som han lät kontrollera huvudstaden. En folklig hatstämning mot de adliga förrädarna vid Anjala piskades upp, och genom att stödja sig på borgerligheten och de breda lagren gjord kungen en kupp och tillvälde sig nära nog envälde. Adeln var krossad, dess ledare fängslade och hatade kungen med patologisk glöd.
De sista åren satt Gustav ensam och bitter med en statsminister som hette Håkansson. Fast han adlades förstås af Håkansson. Få klingande adelsnamn anmäldes mer vid hovet. Kungen dinerade med lakejer och soldater och miste till slut livet för en adelsmans pistolskott 1792.
Adelns jord såldes under denna tid i rasande tempo och de ofrälse stormade in i förvaltningen och kirgsmakten. Men adeln bet sig fast 1809 när det gustavianska enväldet störtades. Ett halvsekel av ståndsriksdag återstod innan Sverige införde tvåkammarsystemet. En märklig final på adelns historiska roll, var Oscar I:s tid av liberala reformer under den synnerligen aristokratiske statsministern Louis de Geers ledning.
När ståndsriksdagen upphävdes blev Sverige ingalunda ett demokratiskt land. Inskränkningar i rösträtten gjorde att det frihetslängtande folket fann sig styrt av bakåtsträvande storbönder i stället för liberala aristokrater .
Kungens rätt att adla upphävdes faktiskt inte förrän 1975! Den hade dock inte tillämpats sedan 1902, då greve Sven Hedin blev Sveriges siste nyskapade adelsman. Men det är ingen brist på gamla att fylla leden med. Omkring 30 000 människor är bokförda i den numera datoriserade ”skvallran”, adelskalendern.
.
Noggrannheten har inte alltid varit lika stor. I adelsskapet medeltida begynnelse var genealoger en mycket kreativ yrkesgrupp. Den upprättade stamträd och släktlängder som var, eller är där vi ännu kan studera dem i riddarhusbiblioteket på vackert präntade pergament, fantasifulla konstruktioner där beställaren gärna förväntade sig härstamma från Tor och Oden.
Numera slipper ingen djäfvul över bron utan goda papper. Men är bara pappren i ordning som till exempel hos den engelska specerihandlare som på 1980-talet fann att hans egendomligt klingande namn: Gyllenship i själva verket var den av skvallrans redaktion som utdöd betraktade ätten: Gyllenskepp. Specerihandlarn fördes åter in adelskalendern som svensk adelsman. Under perioden 1967 – 1974 nyintroducerades fyra släkter som bott utomlands men adlats i Sverige på 1600-talet.
Den här glädjen blev det slut med under den borgerliga regeringstiden. När borgare och bönder satt vid makten avvisade justitiedepartementet en begäran om nyintroducering med orden att man inte befattade sig med sådand frågor. Än Idag finns 610 ätter kvar. Äldst Ñr Natt och Dag, belagd från 1270-talet. Andra ätter med rötter i medeltiden är Bielke, Bonde och Sparre. Den siste, barnlöse, greve Sparre berättar att när han dör kommer vapenskölden att tas ner från riddarhussalens vägg. Sedan ror medlemmar av riddarhuset ut på Riddarfjärden, knäcker skölden och kastar den i vattnet. Så gick det till när t ex den siste av ätten Bielke dog ut.
Comments are closed.