Johan Henric Kellgren, efter Sergels berömda relief i hans serie porträtt av framstående svenskar.

Gustavianska tidens skarpaste penna, upplysningsman och sympatisör med franska revolutionen, Johan Henric Kellgren blev Stockholms store litteratör och vän med Gustav III.

Han föddes på landet i Västergötland 1751, utbildades i Åbo vid det Svenska rikets tredje universitet. Men livet började på allvar för honom när han fick plats som informator i Stockholm vid 22 års ålder hos general Mejerfeldt.

Den unge mannen som närmast hade varit mobbad i skolan och varit en enstöring vid universitetet blommade nu upp. Familjen Mejerfeldt, vars söner han undervisade i hemmet, levde mitt i Stockholms gladaste societetsliv. Plötsigt kastade sig Kellgren in i nöjeslivet. Han frekventerade dansöserna och sångerskorna vid operan, som hade ryktet om sig att vara lättsinninga. Denna första ungdomliga tid av njutningslystnad avsatte dikten ”Sinnenas förening” där han hyllade den sinnliga njutningen. 

Hans stora tid som diktare började i pressen och han blev snart den ledande pennan i Stockholms-Posten som startade 1778 ett år efter han kommit till Stockholm.

Han såg som sin mission att bekämpa dumhet och vidskepelse. Kända blev dikter som ”Dumboms leverne”, ”Ljusets fiender”. Alla försvarade upplysning och förnuft. Skoningslöst hånade han tidens medelmåttiga skalder och fick många fiender. Han hånade också frimurare, andeskådare och andra charlataner som hade stor framgång i Stockholms societet vid denna tid.

Hans mest kända dikt, vars titel blivit det citat som överlevt längst var ”Man äger ej snille för det man är galen” där han utropar:

Blev då förvillelsen allena skaldens lott? –

Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? –

Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått;

stig över, eller vik – och du är fånens like.

Hans teaterintresse, yttrade sig inte enbart i umgänget med balettflickor och sångerskor utan också i hans verksamhet som teater- och litteraturkritiker, en av de första i Sverige i denna genre. Teaterintresset uppmärksammades av Gustav III som var en hängiven amatörskådespelare i hovets avskilda värld, och som grundade Dramatiska Teatern och Operan. 

Kungen skrev själv utkast till operalibretton och pjäser – på franska, som han sade sig finna mer commode att uttrycka sig på än svenska. Kellgren fick nu i uppgift att hyfsa till kungens texter och sätta dem på vers. Den stora nationella succén blev operan ”Gustav Vasa”, som gavs regelbundet på Kungl. Operan långt in på 1800-talet. Operorna tonsattes av den tyske kompositören Naumann, som inkallats av Gustav III. 

Kellgren fick titeln kunglig bibliotekarie och handsekreterare och uppbar lön, som på den tiden kallades pension. Ställningen var honom till nytta eftersom hans vassa penna skaffade honom många fiender. Han sade själv att han överlevde all kritik genom att krypa ihop under tronen. 

Under 1780-talet tystnade hans diktarpenna, han var sjuk och svag. Men några år före sin död kom han tillbaka bl a med dikten ”Den nya skapelsen”. Där slog han an en ny ton, som förebådade romantiken som skulle blomma ut på 1800-talet.

Som så många under denna tid drabbades Kellgren av tuberkelos, som gav honom en plågsam och långsam död. Sitt sista år 1794 – 1795 tillbringade han försvagad i sin kammare. Begravningen blev en stor tilldragelse i Stockholm