Före spritrestriktionerna långsamt började nagga nöjeslivet i kanten mot slutet av århundradet och vidare under första hälften av 1900-talet var Stockholm en stad av uppsluppna krogar, varitéer och barer där glasen klingade ikapp med musiken.
Somliga legendariska uteställen har till och med lyckats överleva den stora krogdöden på 1900-talet och fortsätta in i den muntrare tid som började på 1980-talet och sköt fart på 1990-talet då Stockholm skulle “Europa-anpassas” och turismen, “resandeinstustrin” som det hette på myndighetsspråk, blev en av de största näringarna, och därmed inkomstkällorna i staden, när industrin tynade bort.
Ännu ligger det praktfulla Berns salonger kvar vid Berzelii Park om det än för en numera ganska tynande tillvaro. Det var den 1 oktober 1868 som den stora salen slog upp portarna.
“Berns kafé vid Berzeliipa, skriver Ny illustrerad tidning såsom kommentar till den här publicerade bilden, “kan med skäl räknas bland stockholmarnes vinternöjen under denna säsong, fyldt med gäster, som det är, herrar och damer, gamla och unga. En behaglig belysning från de med matta kupor prydda kronorna och, framför allt, en väl utförd musik, under ledning af hr Meissner, utgöra ställets förnämsta dragningsmedel — oräknadt den omnibus, som en tid från norr och från staden drog gäster gratis till salongens ingång! — Den ‘dragningskraften’ var något ‘noch nie da gewesenes’ “
Arikelförfattaren var ingen mindre än August Blanche
Så populär blev etablissemanget att år 1888 lades ännu en salong till. Vi kan se dem än idag.
Populär var också Operakällaren, som hade öppnat redan i Gustav III gamla operahus 1787 som låg kvar under hela 1800-talet . Namnet kommer av att det faktiskt var en källarbar från början.
Åven Operakällaren väckte August Blanches förtjusning när han skrev till ovanstående illustration i Ny illustrerad tidning
“Denna lokal är verkligen egen i sitt slag och icke ens i något jemnförlig med andra. Andra kallare hafva sina vissa kunder, sin särskildta samhällsklass, men operakällaren emottager folk of nästan alla samhällsklasser. Man ser vid dessa bord köpman och hantverkare, författare och konstnärer, embets- och tjänstemän, militärer saint till och med diplomater. Det dr en klubb for alla klubbar. Konversationen ar merandels högljudd, men det ena bordet generar icke det andra för det, det ena hor icke hvad det andra säger. Detr ett sorl som i en bikupa, men bien suga sin honung ur kornet, drufvan, hela växt- och djurriket. Man behöfver icke der, såsom på andra ställen, fråga hvad man är skyldig eller specificera hvad man förtärt. I samma stund något reqvireras, antecknas det of källarmästaren, som sällan lemnar sin disk och sin griffeltafla. Han ar tyst som muren, har ett vaksamt öga på allt, adderar och sopar ner pengar i sin låda, bland penninglådor. Spektakelaftnarne är sceneriet i denna sal ovanligt lifligt. Då kommer ‘teaterströmmen’ och öfversvämmar disken. Det är suparnes, saltkarsmörgåsarnes och det bajerska ölets tid, man skulle äfven kunna tillägga: teaterkritikens, den påstående och dömande och expedierande. Der afgöres både pjesernas och skådespelarnes öde, ett slags tilltugg, som man icke behöver betala. Ju flera mellanakter, ju oftare kommer strömmen. Källarmästaren tycker också, mest om femaktspjeser, och detsamma ha alla bans företrädare tyckt.”
Först på 1870-talet snofsades den till och blev en litet finare restaurang. När Gustav III:s operahus revs i slutet på seklet flyttades etablissemanget in i den nya byggnaden och blev den lyxrestaurang den är idag, med MIchelinstjärna och allt. Då inrättades också den separata Operabaren och ett elegant Cafe, allt i vacker jugendstil.
Comments are closed.